Fri forskning?
Skall forskningen vara "fri"?
Det beror på vad man menar!
I en bemärkelse kan inte, och ska inte, forskningen vara "fri".
Med nödvändighet måste valet av forskningobjekt bli just
ett val. Det handlar om att prioritera, eftersom resurserna är begränsade.
Det handlar framförallt att bestämma sig för inom vilka områden
det är angeläget att få ökade kunskaper, och vilka
frågeställningar som är relevanta.
När ämnesområde väl är bestämda och frågeställningar
formulerade måste det däremot vara vetenskapliga principer som
tar över. Elementärt är då att man s.a.s. är fördomsfri,
dvs förutsättningslöst kan ta till sig de fakta man stöter
på. Resultatet får inte vara bestämt i förväg.
Det här aktualiseras genom en hösten
2003 aktuell skandal om den integrationspolitiska maktutredningen, med Mona
Sahlin i huvudrollen.
Det började med ett TV-program, som
bl.a. resulterade i en interpellation i riksdagen av Ana Maria Narti (fp):
"En infekterad konflikt
har uppstått kring den integrationspolitiska maktutredningen. Den
ansvarige forskaren Anders Westholm ställer sig helt avvisande till
den kritik som två etablerade forskare med invandrarbakgrund, Paulina
de los Reyes och Masoud Kamali, riktar mot utredningens val av medarbetare
och metoder. Dessa forskare har i protest hoppat av samarbetet med utredaren.
Hela denna skadliga polemiska diskussion har publicerats i Dagens Nyheter,
vilket gör att konflikten kan få negativa konsekvenser för
relationerna mellan invandrarbefolkningen och de svenska myndigheterna.
Därför är
det viktigt att fördjupa analysen av den debatt som redan har blivit
offentlig. De los Reyes och Kamali kräver att skillnader och olikheter
ska studeras med hjälp av betydligt mera exakta och mer nyanserade
begrepp än de mycket grova kategorier som utredningen grundar sig på,
nämligen den generaliserande indelningen i 'svenskar' och 'invandrare'.
Kritikerna presenterar
som nödvändigt mål för utredningen en analys av 'maktdimensioner
och strukturella sammanhang', ett diskrimineringsperspektiv som gör
det möjligt att äntligen förstå varför integrationsfrågorna,
efter många års arbete, fortfarande utgör ett problem utan
lösning i vår politik."
Interpellationen avslutades
med tre frågor till statsrådet Mona Sahlin:
"1. Hur avser ministern
att förbättra minoriteternas aktiva roll i utredningens arbete?
2. På vilket sätt
avser ministern att bättre ta till vara den specialiserade kunskap
som redan finns samlad inom
forskningsområdet IMER @ Invandring och migration?
3. Avser ministern att
utfärda tilläggsdirektiv för att rätta till missförhållandena
i den redan pågående verksamheten?"
I Smålandsposten den 20/12 -03 ges en annan bild:
"DEN SOM SÅG
SVT:s Uppdrag Gransknings skildring av storbråket i den Integrationspolitiska
maktutredningen fick en okomplicerad bild levererad i rutan.
Den tillsatte ordföranden
docenten Anders Westholm, enligt programmet oerfaren i frågorna, anklagades
själv för att diskriminera mer 'välmeriterade' forskare som
dessutom hade invandrarbakgrund.
Ordvalet i programmet
var närmast till lydelsen hämtat från den store kritikern
av Westholm, Masoud Kamali. I en DN-artikel skrev han tillsammans med Paulina
de los Reyes att docenten Anders Westholm verkade i de diskriminerande och
invandrarfientliga samhällskrafternas tjänst. "
Detta gav snabbt
resultat: "...det tendentiösa programmet hann inte ens sändas
förrän statsrådet Mona Sahlin - trots att utredningen befinner
sig i sitt slutskede- bytte ut den erfarne Anders Westholm mot hans stora
kritiker, den i statsvetenskapliga sammanhang mer okände, Masoud Kamali.
"
Vilket väckt starka
reaktioner: "
Enligt ett skarpt formulerat brev till Sahlin från i stort sett hela
den svenska statsvetareliten beror konflikten på motsatta uppfattningar
i sakfrågan. SVT har inte bara tämligen ensidigt förmedlat
Kamalis angrepp på Westholms person, Uppdrag granskning har denna
gång dessutom tagit ställning för Kamalis vetenskapliga
utgångspunkter; nämligen att förekomsten av rasism och
diskriminering inte behöver undersökas empiriskt, utan att den
skall tas för givet. "
Statsvetarna skriver bl.a:
"Ett beslut att utse Kamali till ordförande
uppfattar vi därmed som att regeringen beställer fram de forskningsresultat
man av politiska skäl vill ha. Detta skulle för lång tid
framöver skada legitimiteten inte bara för denna forskning, utan
för hela utredningsväsendet".
Bland raden av undertecknare
återfinns Bo Rothstein, Olof Petersson, Lise Togeby, Jörgen Hermansson,
Peter Esaiasson, Li Bennich-Björkman och Sverker Gustafsson.
En av de två avhopparna,
Paulina de los Reyes, är "genusforskare" och har deltagit aktivt i den
politiska debatten. För Integrationsverket skrev hon 2002 "kunskapsöversikten"
"Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige". I
Aftonbladet har hon bestridit att orsaken till hedersmord är
kulturrelaterad, och hon har angripit Mona Sahlin för ett uttalande
om att invandrare ska anpassa sig till svenska värderingar om jämställdhet.
Reyes har också skrivit
under ett "antirasistiskt
upprop",
mot valresultatet i vissa kommuner:
"... en tydlig antirasistisk
kamp är nödvändig. I denna antirasistiska kamp tar vi entydigt
ställning för att
- FN:s deklaration om
de mänskliga rättigheterna ska gälla
- uttrycket 'alla' betyder
'envar, var och en, alla', utan någon inskränkning med hänvisning
till ekonomi, tidsanda eller underförstådd kunskap om olika folkgrupper
Antirasistiskt arbete har gått igenom flera faser. 1970-talets multikultifester
avlöstes av 1980-talets uppfordrande kampanjer, medan 1990-talet såg
en blandning av demonstrationer och juridik. En del var lyckat, annat slog
fel.
Hösten 2002 ser vi att representanter för National- eller Sverigedemokraterna
valts in i fullmäktige i 19 kommuner i Skåne, tre kommuner i
Stockholms län och sammantaget 29 kommuner i Sverige. Då har en del av demokratin gått förlorad. För att inte förlora mer
än så måste vi pröva oss fram till kampmetoder som
är ändamålsenliga på 2000-talet."