Anders Isaksson har intresserat sig mycket
för dessa välfärdsstatens problem. Ur hans bok "Alltid
mer, Aldrig nog":
"Socialbidraget...har...
förvandlats till en kassareserv för närmare en femtedel av
befolkningen i yrkesaktiv ålder....formas bilden av en ständigt
växande, offentligt försörjd underklass, ett proletariat på
folkhemmets nedre botten som i sin relation till kommunernas sociala myndigheter
påminner om ett krävande barn inför sina föräldrar:
de vill ha pengar till än det ena, än det andra, till en soffa,
till en telefonräkning, till reparation av en utdömd skorsten, och
när de inte får det, testar de systemets gränser genom att
driva sina krav vidare till länsrätt och kammarrätt - och där
de inte sällan vinner."
"Det sociala lever
inneslutet i sin egen värld, en glaskupa utan ömsesidighet där
staten spelar sin roll och medborgaren sin: statens uppgift är att ge
och att bädda mjukt, medborgarens rätt att kräva och få.... I denna värld existerar ingenting så banalt som en
andrahandsmarknad för barnvagnar, där finns inga vänner som
ställer upp med vad de inte längre behöver..."
"I det socialas verklighet
är alla hjälpsökande på något sätt 'drabbade',
utan egen förskyllan och ansvar, offer för ditten och datten, och skillnaden
mellan 'den vanliga människan' och den vanliga klienten tycks ligga i
att den förstnämnde inte tidigare varit klient - och inte heller
förmodas behöva bli det."
"Här sitter välfärdsstatens
ömma punkt, ..den rör vid den enskildes ansvar för sitt liv,
hans beteende, hans val i skilda livssituationer, hans motivation, hans ambitioner
att förkovra sig, ja ytterst hans vilja att försörja sig själv."
"...förutsättningen
för bidraget ligger i just avsaknaden av tillgångar. Det missgynnar
vanliga löntagare med ett 'förflutet' (en ärvd sommarstuga,
ett mindre sparkapital på banken etc) men gynnar flyktingar och ungdomar
- vilka också råkar vara just de grupper som sedan några
år dominerar bland bidragsmottagarna."
"...en mycket enkel
fråga: ska medborgaren med en sparad slant tömma sin bankbok innan
han får samma hjälp som den som inte sparat en krona eller som
gömt undan sina pengar i madrassen?"
"I en del förorter,
exempelvis Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö, lever nu
närmare hälften av den vuxna befolkningen på bidrag... Något
hundratusental människor sitter... fast i välviljans fattigdomsfälla
och fler är på väg, alla försedda med goda bostäder
och hyggliga löpande inkomster, men utan möjlighet att höja
sin levnadsstandard på vanligt hederligt, beskattat arbete: i låglönejobb
äts i stort sett varje intjänad krona upp av minskade bidrag, så
den ekonomiska rationaliteten leder mot svartjobb och kriminalitet... för
den som vill förgylla sitt liv med lite mer guldkantad konsumtion."
"....efterfrågan
stiger när priset faller och när det faller ner mot noll är
efterfrågan utan gräns. Välfärdsstaten har satt priset
för att inte arbeta till noll för mycket stora grupper, minimerat
skillnaderna mellan att försörja sig själv och upphöjt
möjligheterna att låta staten försörja sig till en medborgerlig
rättighet... Utbudet skapar sin egen efterfrågan,.."