image
image
image
image

 Ur FRI INFORMATION:


Minnen från Fördrivningen (4)

fortsättning

I Fri Information nr 4 fortsatte en av våra prenumeranter sin berättelse om upplevelser i Sudettyskland 1945, då han var 18 år. Berättelsen fortsätter här

Mer än 255 000 sudettyskar mördades eller omkom i de beryktade förintelselägren runtom i Böhmen och Sudettyskland. Hur många tyska soldater som gick en kvalfull död till mötes i Tjeckoslovakien är svårt att uppskatta. De registrerades som saknade i Wehrmachtarkiven. Hundratusentals mödrar och fästmör väntade förgäves på sina söner och fästmän. Att många mördades i tjeckiska dödsläger fick de aldrig veta. Soldaterna ligger nedgrävda i massgravar utan identifiering, de är borta för evigt. Och ingen kommer någonsin få veta på vilket sätt obeväpnade soldater mördades.

Miröschau vid Pilsen - ett dödsläger efter andra världskriget

Den sudettyska befolkningen och tyska soldater som ordentligt lämnat ifrån sig sina vapen dödades efter långvariga plågor. Soldaterna fick klä av sig och sköts med nackskott. De slängdes sedan nakna i massgraven som de själva hade tvingats gräva innan avrättningen.

Fortfarande, efter drygt 52 år, har jag det meningslösa dödandet i mitt medvetande och drömmer om de ohyggligheter som begicks av så kallade partisaner och svobodasoldater.

Själv blev jag otaliga gånger brutalt slagen när min vita armbindel inte satt på rätt ställe eller enbart därför att jag var tysk.

Jag gömde mig ofta på nätterna i skogen för att undgå förföljelse av berusade unga sadistiska partisaner. Vid ett av mina nattliga gömställen fann jag tre döda unga tyska soldater som försökt fly över till Tyskland, men de orkade inte längre. De sköt sig och lämnade efter sig en papperslapp med sina hemadresser.

Dagen efter skulle min olycksbroder Hermann Hollnatz och jag begrava soldaterna men överraskades av några tjeckiska partisaner. De slog oss brutalt innan den ledande banditen frågade mig vad jag gjorde i skogen. Jag svarade sanningsenligt att vi ville begrava de tre rikstyska soldater som jag funnit. Sedan minns jag inget mer. När jag vaknade satt Hermann gråtande vid min sida och talade om att en partisan slagit mig med gevärskolven i bakhuvudet så att jag svimmat. Även Hermann hade de slagit.

Senare på dagen begravde vi soldaterna så gott vi kunde. Partisaner hade plundrat liken på deras uniformer och personliga tillhörigheter. Även papperslappen med hemadresser var borta.

Upprop till våld!

Jag har alltid trott gott om människor, men när människor blir upphetsade till illdåd av sina ledare är de i stånd till vad som helst. De blir odjur.

Den 27 oktober 1942 talade exilpresident Benesch i radio till det tjeckiska folket (Benesch ledde den tjeckiska exilregeringen i London, som drev linjen att alla tyskar efter kriget skulle fördrivas från Sudet, Böhmen m fl orter, där tyskar bott sedan 1200-talet, red anm):

"I vårt land (Tjeckoslovakien) skriver vi med blod slutet av kriget. Sudettyskarna skall utan nåd och många gånger om få betala för allt de gjort vårt land sedan 1938. Hela den tjeckiska nationen skall delta i denna strid. Det kommer inte att finnas en enda tjeck som inte deltar i denna uppgift och det kommer inte att finnas en enda patriot som inte medverkar till att återgälda vad som skett ..." (Central, European Observer; Årg XX, nr 22, 12, 11, 19343, s 353).

Den 3 november 1944 talade exilgeneral S Ingr i brittisk radio till det tjeckiska folket i hemlandet: "När vår tid kommer skall hela nationen instämma i de gamla kampropen från hussiterna: Slå dom, döda dom, låt ingen förbli i livet! Varenda tjeck skall leta efter ett lämpligt vapen mot tyskarna. Om inga eldvapen finns, skall vi använda vapen som skär, sticker eller slår (News Chronicle, 4 november, 1944)

Uppjagad av sådan agitation förleds den stora massan. Resultatet blev ett vansinnigt dödande. Rätteligen skall tilläggas att det fanns många tjecker som hjälpte oss sudettyskar under den svåra tiden efter kriget. För övrigt förekom aldrig någon massutdrivning av tjecker 1938/39. (För vidare information hänvisas till Fritz Peter Habel: "Eine politische Legende, München, 1996).

Fortsättning följer i kommande nummer av Fri Information




image


 
image
 
 
image