Det råder, kan man säga, ett
"demokratiskt underskott" i Sverige, åtminstone inom vissa
ämnesområden. Mer än någonsin blir detta underskott
tydligt, när man kommer in på invandrings-, flykting- och invandrarpolitik
(här sammanfattat under beteckningen "invandreriet").
Då gäller inte längre demokratiska
spelregler - schackbrädet kastas över ända, så att
säga. Då gäller inte längre tolerans, förståelse
och respekt för meningsmotståndare. Då gäller inte
yttrandefrihet, allsidig information och fri opinonsbildning. Då gäller
inte saklighet, källkritik och kvalitetskrav på en argumentering.
Då gäller varken hänsyn till folkviljan eller normal anständighet.
Invandreriet tydliggör hur bräcklig
demokratin är i Sverige, hur den demokratiska hållningen hos
många bara är en tunn fernissa. Det visar också hur mediafolket
avancerat till den främsta maktgruppen i samhället.
ENKELRIKTNING
"Jag hatar dina
åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt
att få uttrycka dem!" Ungefär så uttalade sig den franske upplysningsfilosofen
Voltaire. Svenska redaktörer citerar gärna Voltaire, med instämmande.
De tror sig vilja värna yttrandefriheten för även sina meningsmotståndare.
I praktiken är det snarast tvärtom.
Redaktörerna är beredda att gå mycket långt för
att hindra meningsmotståndare att få uttrycka sina åsikter!
Till stöd för detta påstående finns flera konkreta
erfarenheter, framkomna genom att bl.a. vi inom Blågula Frågor
har testat hur det fungerar i praktiken.
Första gångerna man får
en debattartikel om invandreriet refuserad finns ju ingen anledning att
reagera. Självklart kan en tidning inte ta in allt, för detta
finns inte plats. Kanske var den insända artikeln heller inte så
bra. Men när man märker, att det nästan aldrig går
att få in en om invandreriet kritisk debattartikel i någon större
dagstidning, då är det rimligt att bli misstänksam.
När det därtill visar sig att
inte heller några andra debattörer med denna åsiktsinriktning
släpps in i spalterna - när den debatt som förekommer
i spalterna sker bara mellan de mycket generösa och de än mer
generösa då är ju saken klar.
En innebörd av detta är att engagerade
medborgare inte kan göra sig hörda. I andra sammanhang ses redan
detta som allvarligt. En turkisk film, visad i Mosaik 1994, hade som slutord:
"Att inte kunna tala i sitt eget land är värre
än döden!"... Det handlar
med andra ord om en form av förtryck.
Men än värre är en annan
innebörd. Den är att läsarna, lyssnarna och tittarna inte
får ta del av olika argument. Vissa fakta förtigs. Medborgarna
får bara ett perspektiv på saken. Hur ska de då kunna
bilda sig en egen grundad mening?
Innebörden blir också en frånvaro
av dialog. Det är annars en grundidé med demokratin att motsättningar
ska ventileras öppet, för att man på ett konstruktivt sätt
ska kunna hantera konflikter.
Dialogen har också ett värde
genom att den testar hållbarheten i olika argument. Alla kan ha något
att tillföra, och ur dialogen kan komma någonting bättre.
Kritiklöshet, likriktning och tystnad hör diktaturen till.
MEDIAKAMPANJER
På ett sätt är det konsekvent
- när redaktörerna inte släpper fram meningsmotståndare
- att de inte heller själva förmedlar kritiska fakta. Massmedia
har t.ex. inte lämnat elementära uppgifter om hur många
fler uppehållstillstånd åt asylsökande, per capita,
som Sverige beviljat jämfört med andra västländer. Man
har också tigit om den enorma anhöriginvandringen.
Man nöjer sig dock inte med att undanhålla
fakta.
Detta förtigande kompletteras med att
media återkommande ägnar stort utrymme åt avvisningsfall.
TV-rapporteringen domineras av upprörda reportage om enskilda individer
som vägrar att acceptera avvisningsbeslut. Sekretessreglerna hindrar
beslutande myndigheter att redovisa skälen för beslutet, och reportagen
blir ensidiga.
Därutöver driver TV och andra
media ibland formliga kampanjer, som i Åselefallet. Kampanjer som
utvecklar sig till kraftmätningar med regeringen. De blir till maktdemonstrationer
- politikerna ska lära sig var skåpet ska stå.
Under Åselekampanjen hade till och
med företrädare för regeringen svårt att få komma
till tals i media. När TV1:s Speciellt skulle ha "debatt"
i frågan fanns där företrädare för bara en uppfattning!
Åsele var endast en i raden av likartade
kampanjer. Upplägget av dem följer en återkommande mall.
Journalisterna har ett "stall" av sossar som de kan "lita
på". Dessa släpptes således fram vid behov, påannonserat
som att "Nu växer kritiken mot regeringen..."
"Även inom de egna leden..." Snart hade kritiken "växt" ytterligare, genom
att någon mer ur "stallet" släppts fram, för att
instämma med föregående talare. Det är till stor del
samma personer som kommer igen, i kampanj efter kampanj.
Massmedia kan med andra ord skapa sina egna
"folkstormar". Folkstormar är något som kan konstrueras.
ETIKETTER
OCH RYKTEN
Media går alltså vid behov hårt
åt landets högsta politiska ledning. Än mindre tvekar man
att ge sig på enskilda medborgare. Hur går man då tillväga?
Det instrument som används är
etiketterandet. Man stämplar en kritiker som "främlingsfientlig",
"rasist" eller något liknande. Något belägg för
anklagelserna ges sällan - man har överhuvudtaget inte definierat
innebörden av de begrepp som används.
Detta fungerar, eftersom den anklagade inte
ges tillfälle att försvara sig. Ett konkret exempel är här
Expressens och Aftonbladets gemensamma Expobilaga den 10 juni, där
företrädare för Blågula Frågor hängdes ut
som ljusskygga företrädare för "ondskan". Ingen
av de två redaktörerna släppte in något genmäle
från de angripna.
PO - Allmänhetens Pressombudsman -
har prövat detta ärendet, och funnit att de två kvällstidningarna
inte var skyldiga att ta in genmälen.
Etiketterandet går hand-i-hand med
ryktesspridandet. Om ett nyhetsmedium börjar med att kalla en person
för något, så har detta snart upprepats i en mängd
andra medier. Också här finns konkreta exempel. En reporter på
Dagens Eko stämplade Anders Sundholm, nämndeman och miljöpartist,
som "främlingsfientlig". Detta återgavs i ett TT-telegram,
och snart var det till rubriker i dagstidningar runtom i landet.
Under resans gång kan en anklagelse
dessutom ha vuxit. Konkret exempel här är hur tidskriften Expo
fann Blågula Frågor företräda en form av dold främlingsfientlighet.
I Expressen blev detta till en "öppen främlingsfientlighet",
varpå en person i Nerikes Allehanda skrev om föreningen som "rasistisk".
Det är ju illa att i allmänhet
inte kunna komma till tals. Men när man blir angripen och fortfarande
inte får komma till tals, för att försvara sig, då
är det naturligtvis än värre!
Lägg till detta om en angripen inte
ens på betald annonsplats kan få yttra sig. Just så är
det - man tar inte in "åsiktsannonser".
I praktiken går man
än 
längre. Blågula Frågor har försökt få
in en liten produktannons för tidskriften, för att intresserade personer
ska kunna beställa provexemplar, för att själva bilda sig
en uppfattning om innehållet. Även detta vägrar vissa tidningar
att ta in! Till dem som vägrar hör både Expressen och Journalisten
(organ för Svenska Journalistförbundet).
Den Morali(sti)ska Eliten förnekar
sig för den skull inte påståenden om att deras motståndares
offentliga tystnad skulle vara självvald:
Ronny Ambjörnsson frågade på DN:s kultursida den 1.2.96.
varför "den tysta majoriteten" i flyktingpolitiken är
så tyst.
Tidskriften Expo nr 3/96 anklagade oss inom Blågula Frågor för
att vara ljusskygga.
Tidskriften Moderna Tider, nov. -96, anklagade Blågula Frågor
för att "smyga" med sina åsikter.
Har media väl lyckats med att "etablera
ett rykte", så att en person är stämplad, då
kan vederbörande sedan avfärdas med automatik. "Det vet ju
alla", att vederbörande är "rasist", det är
allmänt känt att det är si och så - då krävs
ingen ytterligare argumentering.
Påfallande är också hur
människor behandlas olika. I media består mänskligheten
av två sorters människor: goda och onda.
Den som har de "politiskt korrekta"
åsikterna uppfattas som hörande till "den goda sidan"
- vederbörande är god-känd. För sådana kan behandlingen
bli nästintill servil i media De tillåts lägga ut texten
utan att egentligen ha något att säga - eller kan säga det
mest horribla saker, eftersom kritiska journalistfrågor uteblir.
Den som uppfattas som att åsiktsmässigt
ligga utanför ramarna för det tillåtna får inte själv
komma till tals. När hans eller hennes ståndpunkter kommer allmänheten
till del, sker det genom att de beskrivs och refereras.
Journalisterna träder in som ett filter
mellan den "farlige" och medborgarna, för att skydda de senare.
DÖMANDE
MAKT
Media visar alltså - genom sina kampanjer
- ambitioner att ta över regeringens roll, vill vara första statsmakt
och avgöra vilken politik som ska bedrivas. Men journalisterna nöjer
sig inte med detta, de vill också utöva en dömande makt.
Och de gör det, oförmedlat.
Ett konkret exempel på detta är
Expressen den 6 och 7 maj 1996. Där hängdes tre personer ut som
ledare för ett "hemligt nätverk", tre körkortsporträtt
åtföljdes av en fet rubrik i negativ text: "Främlingshatets
nya ansikten".
Denna gång fick de anklagade så
småningom ett litet genmäle, men detta förtog inte effekten.
I allmänhetens ögon var de redan dömda.
I vanliga domstolar gäller beviskrav,
och en anklagad får försvara sig innan dom faller - i media gäller
inte detta. Ett "livstidsstraff" i svensk domstol gäller
i praktiken 8-10 år i fängelse, en mediadom kan verkligen vara
på livstid.
Domen i Expressen följdes för
övrigt upp genom två artiklar i Nerikes Allehanda, där en
person krävde yrkesförbud som lärare för en av de tre
utpekade.
Domen i Expressen och Aftonbladet den 10
juni ledde till att en av de utpekade fick väggen på sitt hus
sprayad med slagord ("RASISTSVIN").
En form av dom hade också utfärdats
genom många tidningars gemensamma linje att inte ta in annonser från
Blågula Frågor.
I vanliga domstolar tillhandahålls
en offentlig försvarare. I denna mediadomstol kan den anklagade inte
försvara sig alls - han får inte ens veta vad han är anklagad
för. Allt sker i slutna rum.
OLIKA
MÅTT
Expressen hängde hösten 1996 ut
ett antal tjänstemän inom Statens Invandrarverk (SIV) med körkortsporträtt
- med anledning av utvisningsbeslutet för iraniern Shakeri, som sedan
tog sitt liv. På flera håll i media framfördes anklagelser
mot personer inom SIV och Utlänningsnämnden för att vara
"mördare".
Logiken i detta är att utpressning
ska löna sig. Den som hotar med självmord ska få uppehållstillstånd,
även om inga skyddsbehov föreligger. Ska denna princip tillämpas,
då betyder det i praktiken fri invandring. Tillämpad även
i andra sammanhang - betygssättning, tjänstetillsättning,omvårdnadstvister,
mm - kan principen onekligen föra långt!
Det är naturligtvis allvarligt när
en människa tar livet av sig. Men varför lyfta fram just detta
fall, av de nära 2.000 självmord som sker varje år i Sverige?
Finns det inte orsaker till också de övriga självmorden?
Och ska man nagla fast någon enskild
person som ansvarig för Shakeris död, hur har Expressen så
till den grad kunnat missa hans juridiska ombud, Merit Wager?!
Wager blev uppringd av Shakeri innan han
tog sina sömntabletter, och han sade att han skulla ta dem. Men ingen
reaktion från Wager. Om inte hon, som kände honom, tog hans självmordshot
på allvar - hur skulle då tjänstemän på Invandrarverket
kunna förväntas göra det?
Shakeri ringde sedan upp Merit Wager på
nytt, efter att han hade tagit tabletterna, och sade som det var. Dörren
till lägenheten hade han lämnat olåst. Istället för
att då larma läkare larmade Wager Expressen, som for dit med
en fotograf. När de kom var iraniern redan död.
Shakeris liv hade sannolikt kunnat räddas
- av en person. Merit Wager. Hon undgick dock granskning i Expressen.
STATSKAMPANJER
Det är dock inte bara media som agerar
inom invandreriet. Sedan flera år har bedrivits statliga kampanjer,
för åtskilliga miljoner kr. Kampanjer som får betalas av
dem som de riktar sig mot.
Officiellt rör det sig om kampanjer
"mot främlingsfientlighet och rasism". I praktiken har det
mer rört sig om kampanjer för rasism. Kampanjer som odlat en svenskfientlighet.
Utgångspunkten för dessa kampanjer,
liksom för de återkommande förslagen i media om förbud
mot "rasistiska symboler" och "rasistiska organisationer",
är antaganden som att:
1. det förekommer ett omfattande våld
med rasistiska förtecken
2. detta våld riktar sig i huvudsak
mot invandrare
3. våldet är centralt organiserat.
Stämmer dessa antaganden med verkligheten?
Möjligen stämmer punkt 1, men ofta klassas även grannfejder,
gängbråk och revirstrider - där etniska faktorer är
av underordnad betydelse - som "rasism".
Mer än en gång har massmedia
gått ut med helt falska uppgifter, vilka sedan inte dementerats så
att detta på motsvarande sätt når ut. Ett tydligt exempel
på detta är branden i Linköpings bibliotek.
Punkt 2 stämmer knappast. Den vanligaste
formen av våld med rasistiska förtecken är att gäng
av unga invandrare slår ned etniska svenskar, inte tvärtom.
Punkt 3 stämmer heller inte. Det våld
från etniska svenskar med rasistiska förtecken sker ofta spontant
och under inverkan av alkohol. Förövarna är enskilda missanpassade
individer eller lokala ungdomsgäng.
De statliga kampanjerna mot rasism har inte
klargjort vare sig vilka man vänder sig till, och vill övertyga,
eller vad man lägger in i begreppet "rasism". Det har funnits
en föreställning att det kan drabba bara etniska minoriteter.
Fientlighet, eller ens öppet våld, mot svenskar räknas inte.
Betecknande var en demonstration i Stockholm,
anordnad av "Hasans vänner". En av parollerna löd: "Stoppa
våldet mot minoriteter!". Tydligen är det bara visst
våld som man vill stoppa.
Rubriceringen "mot rasism" har
låtit så behjärtansvärd, att kritiska frågor
uteblivit. I skydd av denna "antirasism" har man kunnat bedriva
en verksamhet utifrån en svart-vit världsbild av goda och onda
människor, där det i stort sett gäller att slå de onda
i huvudet, för att de ska bli goda. Detta har naturligtvis inte fungerat.
Kampanjerna har snarare skärpt motsättningar och skapat problem
än främjat förståelse, respekt och tolerans.
Så varför har dessa kampanjer
bedrivits? Vad har varit syftet? Från politikernas sida har de nog
främst varit att visa att man "gör något", under
trycket från media.
Men vilket har varit syftet från medias
sida? Uppenbarligen att tysta kritik mot invandringspolitiken, genom att
likställa sådan med "främlingsfientlighet". Detta
har varit kampanjernas reella funktion.
Kampanjerna har varit framgångsrika
- budskapet har gått fram. De flesta svenskar är nu rädda
för att öppet ge sin mening tillkänna om invandreriet. Media
har så att säga fått "tyst i klassen". Även
de man inte lyckats tysta är oskadliggjorda, genom att de isolerats.
Få vågar ha med dessa "farliga" att göra.
Betecknande är hur etablissemanget
nu pekar ut en viss form av "rasism" som "den farligaste"
- nämligen den som tar avstånd från både våld
och rasism! Med andra ord: den person som bränner och misshandlar är
mindre av ett problem än den som håller sig till ett intellektuellt
argumenterande och som respekterar demokratiska spelregler!
LINKÖPINGSBRANDEN
Som en tråd i mediarapporteringen
löper försöken att mana fram bilden av ofta förekommande
rasistiska illdåd. Ett exempel som tydligt visar hur massmedia här
arbetar är branden i Linköpings bibliotek.
Omedelbart gick man ut med hypotesen, inte
bara att branden var anlagd, utan också att förövarna var
"rasister".
När så polisen efter några
dagar avfärdade denna teori, blev det tyst i media. Man hade kunnat
"höra en knappnål falla".
Tills på nyårsdagen, då
TV2 skulle summera det gångna året. Då återkom man
till biblioteksbranden. Men istället för att korrigera sina felaktiga
uppgifter från tidigare upprepades dessa ytterligare än gång!
Inte nog med att man först a)
gick ut med förhastade slutsatser och sedan b) försummade
att korrigera sina felaktigheter. Ovanpå detta visade sig journalisterna
kapabla att c) fortsätta sprida dessa felaktigheter - nu mot
bättre vetande!
1934 var det ett annat hus som brann - riksdagshuset
i Berlin. Denna brand fyllde också en politisk funktion: förövarna
uppgavs vara "kommunister".
FÖRBUD?
I sista hand förbjuder man helt enkelt
kritiska röster mot den förda invandringspolitiken. I detta sammanhang
spelar begreppet "rasism" en central roll, genom sin dubbla betydelse.
Å ENA SIDAN talas om "rasism"
i samband med olika typer av våldsdåd: misshandel, mord och
bränder. Ordet "rasist" görs liktydigt med våldsverkare.
Å ANDRA SIDAN ger man begreppet en
vidare innebörd. Detta illustreras tydligt av boken "Rasismens
varp & trasor" från Invandrarverket, som lanserar
begreppet "kulturell rasism".
Enligt en kulturrasist "bör olika kulturer och etniska
grupper hållas isär". Han anser också att det är
"till fördel för både dem och oss att de kastas
ut/förhindras att komma hit".
Boken mynnar ut i en plädering för
att "klistra
termen 'rasism' på fienden".- "...ett effektivt politiskt
vapen i kampen..."
Så väcks frågan om förbud
mot "rasistiska organisationer" ("rasistiska" märken
och symboler har nyligen faktiskt blivit förbjudna). För många
kan detta förefalla rimligt - om man med en sådan avser organisation
som initierar våldsdåd. Men "på köpet"
kan man få med organisationer som klassats som "rasistiska"
också i den andra bemärkelsen.
Med ett sådant förbud skulle
det i praktiken genast uppstå gränsdragningsproblem: vilka organsationer
ska klassas som det ena eller det andra? Hur undgår man, att det leder
till ett allmänt avskaffande av yttrandefriheten för meningsmotståndare?
De som ställer dessa förslag har
visat ett påfallande ointresse för sådana frågeställningar...
VÅLDSROMANTIK
Ett svårslaget rekord presterade Utbildningsradion
i december -96, i ett TV-program om den anarko-fascistiska grupperingen
"AFA". Programmet saknade varje ansats till kritisk distans, man
upplät helt enkelt programtid åt några AFA-aktivister att
fritt - utan att bli motsagda, utan att ens få en kritisk fråga
- propagera för sin sak.
UR-redaktionen backade rentav upp aktivisterna,
genom att jämföra AFA:s verksamhet med arbetarrörelsens kamp
för att genomdriva allmän och lika rösträtt - i båda
fallen finns "civil olydnad" med som en metod...
En av de aktivister som framträdde
i programmet förklarade frankt att han misshandlat människor och
att han ansåg sig ha rätt ta till vilka medel som helst för
att uppnå sina mål, dvs hindra nazister att föra ut sitt
budskap.
Vem som ska räknas som "nazist"
avgör då AFA-ynglingen och hans gelikar. Redan i UR-programmet
framgick, att de som "nazister" räknade även Sverigedemokrater.
Ändamålen helgar medlen
- så löd AFA:s och UR:s budskap.
Hur påverkar överhuvudtaget ett
multi-etniskt samhälle demokratin? Är de två förenliga?
Av de företrädare för invandrarkollektivet
och de "antirasister" som figurerar i den politiska debatten har
påfallande många uttalat sig hotfullt, och direkt pläderar
för våld och inskränkningar av demokratin. Eller bara allmänt
sprider en svenskfientlighet
1.
Ana Maria Narti anser att Blågula
Frågor företräder "den farligaste formen av rasistisk propaganda".
2.
José Alberto Diaz, med flera, vill
kriminalisera "främlingsfientliga" och "rasistiska"
organisationer.
3.
José Torres-Perez vill ha yrkesförbud
(som lärare) för Åke Wedin, pga dennes kritik av den förda
invandringspolitiken.
4.
Tobias Hübinette på Expo vill
att "den vita
rasens västerland" ska
"gå
under i blod och lidande".
5.
Eva X Moberg, kulturskribent på Aftonbladet,
skrev där den 30/9 -96 under rubriken "Kasta
sten bättre än ingenting alls".
6.
Juan Fonseca uttrycker sig försiktigare,
talar om att invandrarna "måste bli mindre snälla" och
att de ska "ta sig makt".
7.
Mauricio Rojas och Kurdo Baksi förutser
omfattande våldsdåd från invandrare, om det inte blir
som de kräver.
8.
Michael Alonzo hotar med "en terror som ska förfära"
oss, och mycket annat.
9.
Alexandra Pascalidou skriver att hon vill
"ta oss i öronen och skrika en millimeter från
vårt ansikte allt vad hon orkar, så saliven sprutar"... Sitt TV-program "Mosaik" ägnar hon
åt att sprida en svenskfientlighet.
10.
Thabo Matsiola, programledare i TV4:s "Svart
och vitt", har demonstrerat en motsvarande attityd. Han intar gärna
inkvisitorns roll gentemot försvarare av den reglerade invandringen,
sätter dem på de anklagades bänk, men utan att ge dem rätten
att försvara sig.
De flesta av ovannämnda personer har
fått en plattform genom massmedia.
SKOLAN
Varken AFA eller kampanjen som "Ungdom
mot rasism" har haft svårigheter att bli insläppta på
skolorna. Även bortsett från denna speciella kampanj finns denna
inriktning med, i skolans ordinarie undervisning.
Vad man i praktiken lär ut är
inte att självständigt försöka bilda sig en uppfattning
och sedan stå för denna. Nej, budskapet är tvärtom
att vara lyhörd för signaler uppifrån, att försöka
lista ut vad det är som lärarna vill höra.
Skriver man t ex uppsats om ett "hett"
ämne som invandringen tar man knappast risken att föra fram en
politiskt inkorrekt uppfattning. Även om det i verkligheten inte behöver
dra ned betyget - varför chansa? Det har man ju inget att vinna på,
personligen.
Däremot kan man vinna personligen,
när t ex DO (diskrimineringsombudsmannen) anordnar särskilda uppsatstävlingar
mot rasism, förutsatt att man skriver det som önskas. Belöningen
kan då bli en resa till New York, eller liknande.
TOTALITARISM
Bakom allt kampanjande - genom massmedia,
skolorna och Mona-Sahlin-kommittén
- ligger ett totalitärt drag. Det räcker inte med att hindra meningsmotståndare
från att få yttra sig, helst ska också deras tankar kontrolleras.
Ett exempel på detta har vi från
Miljöpartiet - även om miljöpar-tisterna själva förmodligen
är ovetande om sina totalitära drag.
Det var i augusti 1996 - partiets uteslutningskommitté
hade sammanträde i Stockholm, för prövning av Anders Sundholms
fall. Mötesordföranden tog då upp en artikel ur Blågula
Frågor 1/95, "Med facit i hand".
Hans kritik gick ut på att författaren
endast skrivit om negativa konsekvenser av den massinvandring som skett
till Sverige under det senaste decenniet - inte några positiva. På
ett moraliserande sätt ställdes kravet att också fördelar
måste framhållas med in-vandringen.
Ska någon kritisera invandringen,
då måste detta med andra ord balanseras av att samma författare
också lovordar den. Han måste se även fördelar - oavsett
om sådana i verkligheten finns eller inte! Motsvarande krav ställs
knappast i andra sammanhang. Det är t ex tillåtet att plädera
kraftfullt mot kärnkraften utan att samtidigt behöva plädera
för den.
När det gäller invandringen är
vissa åsikter helt enkelt påbjudna. "Det mångkulturella
samhället" är något man måste tycka om, annars
är man en dålig människa.
Ett element av totalitarism finns också,
som tidigare konstaterat, i redaktörernas totala maktanspråk.
Andra maktcentra i samhället ska underordna sig massmedia.
FAKTA
OCH VÄRDERINGAR
Miljöparti-exemplet visar också
hur man kan blanda samman ett erkännande av vissa fakta med hysande
av vissa värderingar. Det borde ju vara möjligt att se de negativa
konsekvenserna av den förda invandringspolitiken utan att därmed
anse att olika människor skulle ha olika värde.
Denna sammanblandning av fakta och värderingar
går igen i mycket av medias rapportering, särskilt vad gäller
invandreriet. Den som pekar på problem och lyfter fram missförhållanden
kan då råka illa ut. Istället för att diskutera sakfrågan
ger man sig på budbäraren.
Ett återkommande exempel gäller
zigenare. Det har förekommit att boende som blivit störda av grannar
som väsnats nattetid, påtalat detta. Det har också förekommit
att butiksägare drabbats av s.k. snatterier har reagerat. I de fall
som de störande varit zigenare har detta slagit tillbaka mot respektive
grannar eller butiksägare, när de klagat.
Frågan gällde då inte om
grund faktiskt funnits för klagomål. Nej, det intressanta var
att föremålet för kritiken var zigenare. Detta gick utanför
ramarna för det tillåtliga, sågs som uttryck för "rasism".
MEN OM MAN ÄR SÅ RÄDD för
att se hur det faktiskt håller sig, betyder inte det att man är
otrygg i sina egna värderingar? Sanningen
bör sökas, inom såväl vetenskap som politik. Från
den har vi att utgå, annars blir det i längden fel!
SAMMANTAGET kan med detta kapitel konstateras,
att inom massmedia har skett inte bara en väldig maktkoncentration.
Massmedia präglas dessutom av ett moraliskt förfall.
Redaktörerna utgör ett hot mot
både yttrandefriheten och rättssäkerheten.