FÖRSVARA DEMOKRATIN! Kapitel 3

Kapitel 3:

HOT MOT DEMOKRATIN

Demokratin i Sverige håller nu på att urholkas. Vi lever ännu på ett "gammalt kapital", på vad tidigare generationer byggt upp. Det saknas återväxt i form av ett folkligt deltagande och engagemang.

Med tilltagande ekonomiska problem och behov av nedskärningar - med åtföljande protester, växande politikerförakt, osv - kan de demokratiska friheterna i framtiden komma att inskränkas. Steg för steg.

FÖRÄNDRINGAR

Flera förändringar - bilismen och televisionen, storstadstillväxten och befolkningsomflyttningarna, arbetslösheten och den lägre skolstandarden - verkar i samma riktning. Människor isoleras och blir politiskt passiviserade, samhället fragmentiseras.

Arbetsplatsen ligger allt längre från bostaden. Detta motverkar umgänge på fritiden med arbetskamrater. Arbetets uppläggning motverkar ofta kontakter ens på arbetsplatsen. Sällan har man numera sett samma TV-program kvällen före, har inte detta som samtalsämne på rasterna. Fritiden och erfarenheterna skiljer sig.

Inte heller ger organisationer en sådan gemensam grund, då allt färre är aktiva medlemmar. Föreningsverksamheten möter hård konkurrens från TV och andra alternativ, dessutom blir ju resorna långa och tidsödande.

Vilken betydelse har för övrigt någons närvaro på ett fackligt eller politiskt möte - kan man påverka besluten? Fattas det överhuvud-taget några beslut av intresse? Och om så sker - får de någon betydelse, eller begravs de i nästa instans?

Med internationalisering och öppnare gränser, individualisering och frihetsideologi ökar tillgängligheten av droger. Drogmissbruk är ju en faktor som motverkar samhällsengagemang. Det är själva idén med alkohol och andra droger, att vända verkligheten ryggen.

PARTIERNA

Olle Wästberg, i boken "Det tomma rummet":

"Det är tomt i den svenska politikens centrum....I tomrummet skriar TV-budskapen som vindandar.

Vad gjorde man tidigare i detta centrala rum? Styrde landet, naturligtvis. Förändrade de normer som fanns i samhället.

Rummet hade öppna dörrar. Partierna och folkrörelserna hade kontakter, påverkades och styrdes av breda folklager.

Sakta stängdes dörrarna. Isolerglas installerades. Politikerna tittar ut på folket men hör inget.

"...har slutenheten ökat successivt. Sverige har blivit allt mer fragmentiserat. Den gemensamma värderingsbasen eroderar. Samtidigt som de teknologiska framstegen kommer allt snabbare, växer de destruktiva krafterna. Politikerna kan i allt mindre utsträckning bedöma effekterna av sina egna beslut."

De "styrandes", "makthavarnas" legitimitet börjar undergrävas. En av orsakerna till detta är att de styr allt mindre - därför att de inte besitter makten att göra det.

Följden blir "löftesbrott". I valrörelserna har man lovat, eller givit intryck av att lova, reformer eller uteblivna nedskärningar - något som senare visar sig omöjligt att infria. Den ekonomiska utvecklingen, storföretagens makt och Sveriges internationella beroende ger allt mindre handlingsutrymme för våra politiker.

Politikerföraktet växer också genom den låga moralen eller maffia-mentaliteten bland alltför många politiker och andra makthavare på olika nivåer. Man visar ingen lojalitet med det egna folket, med de människor som man ska företräda.

Även där det inte gått så långt som till korruption är partierna toppstyrda och förstelnade. De fungerar alltför litet som debattfora och kanaler för påverkan, idékläckare och problemlösare. Istället har de blivit en karriärväg, för människor som kanske aldrig i sitt liv haft ett vanligt arbete.

I samband med nomineringar dominerar ett kvottänkande, där man bryr sig mindre om en kandidats politiska åsikter och mera om huruvida vederbörande är man eller kvinna, ung eller gammal, bor här eller där...

Jan Lindhagen, i boken "Hotet mot arbetarrörelsen":

"Med vardagens avpolitisering framträder partiapparaten allt naknare. Byråkratin växer - inte bara i form av ökat antal anställda i rörelsens tjänst. Den saknar motvikt i vardagens politiska liv bland medlemmarna. I den meningen förtvinar demokratin inom rörelsen."

"Partiapparaten erbjuder en karriärmöjlighet för mer eller mindre begåvade medlemmar av arbetarklassen. Partiapparaten gör dem till 'tjänstemän' genom att bjuda en väg till högre utbildning och insikter i det offentliga livet. På så sätt, säger Michels, skaffar sig den f.d. proletären ett jobb och en ställning, som gör honom mer och mer överlägsen sina uppdragsgivare. Slutligen förlorar han gemenskapen med sin klass."

Vid "de politiska köttgrytorna" har lönerna höjts kraftigt, samtidigt har, med varje ny regering, antalet "sakkunniga" och "experter", pressekreterare och informatörer ökat. Det tycks ske med automatik. På så vis skapas nya arbetstillfällen.

Vi har fått en ny klass i samhället, med sin egen arbetsmarknad och sina egna trygghetssystem. Inom denna klass tar man ansvar för varandra, ordnar reträttplatser vid behov.

Till stor del känner man ju varandra, är rentav sammanvävda genom ett nätverk av släktskap och ingiften. Nya politiker rekryteras till största delen ur hem, där föräldrarna är politiker. Allt detta skapar naturligtvis distans till vanliga människor.

När politiken förstelnas sjunker kvalitén på de beslut som fattas - det är ett rimligt antagande. På att det också i praktiken förhåller sig så finns ett övertydligt exempel: lotteri-riksdagen.

När tvåkammarriksdagen skulle ersättas med en enkammarriksdag blev detta föremål för långvarigt utredande och hela det remiss- förfarande som hörde till. Ändå landade man vid en riksdag på 350 ledamöter - ett jämnt antal. Snart inträffade det förutsägbara - vi fick en jämviktsriksdag, med 175 "socialistiska" ledamöter och 175 "borgerliga". Varpå författningen i all hast på nytt måste ändras.

En viktig faktor är dessutom frågornas komplexitet, problemens svårighetsgrad. Det gör att många människor resignerar.

Men politiker kan göra saken värre, genom att lägga ut dimridåer snarare än att klarlägga skiljelinjerna, käbbla mer än ta fasta på gemensamma utgångspunkter och ibland ge varandra erkännanden. Politiska företrädare på riksnivå är så förutsägbara, de har axlat roller. Exemplen är tyvärr många, på hur politiker istället för att agera folkbildare utnyttjar människors okunnighet för att vinna röster.

Ett exempel var (m)-affischer om att (s) skär ned inom sjukvården i Stockholms läns landsting. Underförstått: med (m)-regim skulle detta inte ha skett. Men det är ju moderaterna som mer än socialdemokraterna företräder en skattesänkarlinje. Med en (m)-linje blir det rimligen än mindre resurser till sjukvård!

Ett annat exempel är när KDS på torgmöte direkt pläderar för att inte bry sig om att inkomster och utgifter ska gå ihop (man ska "lyfta blicken" från kontoböckerna).

Det kan också vara massmedia som är "boven". Det kan vara journalisterna, som inte ger politikerna chansen att komma till tals på ett vettigt sätt. Och om t ex en statsminister försöker hålla media på distans, inte helt vill ställa upp deras villkor, blir han häcklad av journalisterna. Då är han "dryg".

Det är omvittnat att det blåser hårt på toppen, att många ministrar har en orimlig arbets- och beslutssituation. Mediafolket kräver att de ska stå ständigt till förfogande, utan varsel. Varje felsägning kan få ödesdigra konsekvenser, då kan drevet vara ett faktum.

Listan på ministrar som förvandlats till "affärer" av media och som tvingats avgå - ibland pga bagateller - har med åren blivit allt längre. Gränsen mellan den kritiska bevakning som hör medias demokratiska uppdrag till och en rent destruktiv roll är hårfin!

Trycket från massmedia gör också att politikerna kommer att fungera som brandsoldater. Ur boken "Röster om språket och den nya tekniken", från Sekretariatet för framtidsstudier:

"...statsråd, ämbetsmän och riksdagsledamöter berövas sin arbetsro. Varje minut måste de vara beredd på att avge förklaringar för pressen uttala sig i radio och uppträda i TV-rutan. Ofta får de varken tid att reflektera eller konsultera...."

"...de som skall fatta ansvarsfulla beslut som angår oss alla, i stor utsträckning av media tvingas till att ta hand om alla möjliga småkriser snarare än att tänka på sikt och på mer övergripande lösningar... De måste ständigt rycka ut för att släcka bränder och får därför mindre tid till att sätta ihop föreskrifter eller konstruera byggnader som minskar eldfaran."

Med tillräckligt höga krav på politiker, med tillräckligt odrägliga arbetsvillkor, tillräckligt mycket av spott och spe - vem vill längre vara politiker?

Redan politiska förtroendeuppdrag i sig kan vara mycket tids- krävande, det går åt många kvällar till möten. Den som sitter i t ex en kommunfullmäktige får tjocka luntor med text att sätta sig in i, inför beslut.

Är det självklart, att det alltid finns personer, som är beredda att kandidera?

MAKTMEDIA

En central roll i den aktuella degenereringen av svensk demokrati spelar vår press och våra etermedia. Dessa massmedia brukar kallas "den tredje statsmakten", men riktigare vore nog beteckningen "den första statsmakten". Journalisterna har kanske mer makt än ledamöterna av regering och riksdag.

I själva tekniken ligger en maktkoncentration - bara ett utvalt fåtal kan ges tillträde till scenen. Och journalisterna har visat sig redo att "ta ut svängarna" i hanteringen av sin makt. De kräver underkastelse från politikerna, och de tvekar inte att utöva förtryck mot enskilda medborgare (se vidare kapitel 4!). Därav rubrikens beteckning: "maktmedia".

I de nyhets-, debatt- och granskningsprogram som ändå tar upp samhällsfrågor - hur görs detta? Journalisterna visar en kluven inställning till medborgare i allmänhet, demonstrerar en blandning av å ena sidan populism och okritiskhet, å andra sidan elitism och folkförakt.

I enskilda "paketerade" inslag kan "mannen på gatan" eller någon annan "drabbad" få säga något förutbestämt, om hur en åtgärd är ett "slag i ansiktet" , hur politiker inget vet om verkligheten, osv. Även på insändarsidor kan vanliga medborgare släppas fram, för att avreagera sin ilska.

Debattsidorna, i de stora dagstidningarna, är däremot reserverade för folk med titlar. Allra tydligast märks detta i Dagens Nyheter. Håkan Arvidsson i SvD, den 8/12 -96:

"Studien...slår fast att DN-debatt inte är någon insändarsida, vare sig för etablissemanget eller den stora allmänheten. I mycket hög grad är sidan redigerad och tendensen är att den blir mer och mer redaktionellt designad... Redaktionen tar allt oftare initiativ till vad som skall tas upp och kontaktar skribenter. Det betyder likväl inte att det spontant insända materialet helt trängts ut. Sådana bidrag härrör dock undantagslöst från den etablerade eliten."

Ï den mån samhällsprogram i TV ger plats för mer sammanhängande resonemang så är urvalet av deltagare snävt. Där platsar sällan vanliga medborgare, där finns utrymme bara för vissa åsikter.

Vad som figurerar i TV:s debattprogram är en begränsad krets av återkommande individer. "Rolodexarna", som finns med i redaktionernas kortregister. Ofta kända främst för att de är så kända. Många tituleras "experter" eller "sakkunniga". Alltid redo att ha en åsikt - om än det ena, än det andra.

Gränsen mellan å ena sidan information och samhällsprogram, å andra sidan underhållning och skämt, kan ibland bli flytande. Vi har fått "infotainment". Det har till och med förekommit program med namn som "Åsiktshets" och "Åsiktsmaskinerna" - där det gällde att snabbt tycka till om något, ointressant vad, om det som just kom upp.

Hur komma till tals i media? Det är många grupper som vill göra sig hörda, men som inte lyckas.

Sveriges Television har här "visat vägen". En av Stureplansskyttarna fick tala på bästa sändningstid, lägga ut texten i 15 minuter eller mer, om det ena och det andra. Dessutom ostörd av kritiska journalistfrågor. På motsvarande sätt agerade TV2:s Rapport - lät lasermannen prata direkt till tittarna, för att framföra sin syn på invandring. Budskap: skjut några människor, så blir du hörd!

Den 4/1 -97 var det dags igen. Militanta veganer hade bränt några bilar och förstört värden för miljoner. Belöning: ett till deras budskap välvilligt Rapport-inslag.

Detta var ju ägnat att uppmuntra till fler aktioner av detta slag, och mycket riktigt: inom en vecka därefter skedde två liknande attentat. Ett som förstörde vägfordon för byggande av Norra Länken i Stockholm. Ett som brände upp ytterligare några Scan-bilar.

Borde inte räkningarna skickas till Rapport-redaktionen?

Den 30 november 1996 uteblev de våldsamheter i Stockholm, som förekommit vid tidigare år. Orsaken var uppenbar: denna gång hade media tigit inför detta datum, avstått från att trissa upp stämningen genom spekulationer om sammandrabbningar. För detta förtjänar redaktörerna naturligtvis ett erkännande!

Omvänt har de alltså tidigare burit ett ansvar för våldsutvecklingen - både genom att spekulera inför den 30 november och genom att sedan, i stort uppslagna reportage, rapportera om våldsamheterna. För våldsverkarna fungerade detta som belöningar - det var till stor del mediauppmärksamheten som drev dem till deras dåd.

Hur förklara journalisternas attityder och agerande? Till stor del gäller samma sak för journalister som för politiker: urvalet är från början snävt, man stöps i samma form och markkontakten är sedan dålig. Detta ger en bristande förståelse för hur vanliga medborgare lever och tänker.

Denna begränsning skulle inte behöva få så svåra konsekvenser, om bland journalisterna åtminstone fanns en medvetenhet om den. Men istället paras okunnigheten ofta med en förträfflighet och en självgodhet. Detta möjliggörs av grupplojalitet och umgänge mest med likasinnade, där man återkommande får sina uppfattningar bekräftade.

Av betydelse är naturligtvis också ägarförhållanden och makt-strukturer inom massmedia. Vad som lönar sig bäst för en enskild journalist är att hålla sig inom ramarna och göra vad som förväntas. Den som går sin egen väg kan skada sin karriär, och hans/hennes kritiska inslag blir kanske ändå inte sänt/publicerat.

Så här skriver Maria-Pia Boethius, i sin bok "Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land":

"Medierna säger sig stå som garant för yttrandefriheten och tryckfriheten. Detta är inte sant. De censurerar, redigerar och utelämnar, stryker ner och refuserar, bestämmer dagordningen och avgör vilka som ska tillåtas komma till tals, de överdriver, ljuger, vinklar, sensationaliserar och dramatiserar. Så har det alltid varit och man har sagt att det rättar till sig av sig självt genom mångfalden av medier. Men snart ägs alla medier av en stormrik liten elit, som kanske har olika namn men som stävar åt samma håll."

"I dag har media framförallt blivit maktens och de rikas förlängda arm. Jag tror aldrig att de varit så likriktade som nu - utom i dikaturer."

"I Sverige ägs de stora och inflytelserika tidningarna undantagslöst av mediekonglomerat och mångmiljonärer. De blir dessutom djupt förorättade när man påpekar detta uppenbara faktum. Men så är det: Bonniers, Stenbeck, Wallenberg och Schibsted."

"När medierna inte längre drivs av några djupare idéer och övertygelser eller etiska hänsyn utan bara av vinstintressen, blir deras mer utstuderade ´åtaganden´ destruktiva. Medierna är på en och samma gång: åklagare, uppviglare, domare, nämndeman, skampåle, spioner, skval-lerbyttor, angivare, biktfäder, experter på allt, propagandamakare, korstågare, gråterskor, blottare, lynchmobb och moralens väktare."

Olof Petersson skriver om "journalismen", i sin bok "Politikens möjligheter":

"Ett nyckelbegrepp i journalismens ideologi är avslöjandet. Verklig-heten ligger dold bakom en slöja. Det är inte var och en förunnat att kunna rycka bort slöjan. Härtill krävs ett särskilt hjältedåd.

Tanken bygger på en alldeles speciell demokratiuppfattning. Det rör sig om en egenartad blandning av elitism och populism. Journalistens förmåga att genomskåda makthavarna blir avgörande för demokratin. Folket både upphöjs och misstros. Journalisten har folkets uppdrag att nå och förmedla den kunskap som folket inte förmår finna på egen hand. Samtidigt medför fokuseringen till avslöjandet att det också är journalisten som avgör vilken kunskap folket vill nå. Det blir journa- listen och inte medborgaren som drar slutsatsen. Den allsidiga informationen får därmed stå tillbaka för hjältedådet."

"Det värsta som kan hända, enligt journalismens ideologi, är att makthavarna lämnas ensamma med det oskyldiga folket. Politikerna får därför inte tala direkt och oförmedlat med medborgarna. Här måste journalisten gripa in, förmedla, tolka och omtolka. Enligt journalismen är journalistens uppgift att ställa sig mellan, att 'ta ledningen'."

"Två världar står mot varandra. Journalismen bygger på tillspetsning av en enda synpunkt, politiken på avvägningar mellan vanskliga dilemman. Journalismen står för förenkling, politiken för komplexitet. Journalismen strävar efter polarisering, politiken efter kompromisser. Journalismens styrka är intensifiering av nuet, politiken ser till de långsiktiga konsekvenserna. Journalismen handlar om konkretisering, poli-tiken om generella principer. Journalismen tolkar genom personifiering, politiken genom program."

"Journalismen är betydligt sämre ägnad att förstå hur stora historiska processer går till, hur system och institutioner fungerar, att politik trots allt är möjlig, hur medborgare i samverkan kan skapa nya gemensamma projekt för sitt samhälles framtid, hur man skall finna den lämpligaste avvägningen mellan demokratins många dilemman; kort sagt hur vi bäst skall ordna samhället för att vi skall kunna leva tillsammans."

"Från medborgarnas perspektiv är problemet inte i första hand att journalisterna varit för starka utan att alternativen varit för svaga."

"Det gäller också att massmedierna har konkurrens av andra perspektiv, av alternativa tolkningar av samhället."

ANTI-KULTUR

Sedan har vi TV-mediet i sig, och dess underhållningsfunktion.

Rubriken här, "anti-kultur", är i en bemärkelse felaktig. Också TV förmedlar ju en form av kultur - problemet är att det är en dålig kultur.

Detta kräver genast en förklaring. Hur kan man skilja på "bra" och "dålig" kultur? Kan det bli något annat än subjektivt tyckande?

Utifrån ett demokrati-perspektiv kan man faktiskt sätta upp vissa objektiva kritierier:

Bra är den kultur som stimulerar till aktivitet och deltagande - dålig är den som passiviserar och likgiltiggör.

Bra är den kultur som förstärker värderingar om medmänsklighet och solidaritet - dålig är den som uppmuntrar till våld, hänsynslöshet och förakt för svaghet.

Bra är den kultur som förstärker människors självförtroende och livsvilja - dålig är den som gör människor osäkra och rädda.

TV gör människor till åskådare, och skapar distans.

Maj Fant och Johannes Olivegren, i boken "Ensamliv":

"Informationsexplosionen avtrubbar vår förmåga till inlevelse, enga-gemang, hänsyn och skapar stress. Informationen är uppstyckad, tillspetsad och vinklad. Det dramatiska, det lättfångade, får plats i medierna, men inte själva sammanhanget. När man inte kan sortera ut den information man skulle behöva, och inte förstår budskapen, blir man osäker. Osäkerheten i sin tur skapar mer främlingskap och ökar privatiseringen."

"Många människor saknar värdegemenskap med andra på arbetsplatsen, i bostadsområdet, på fritiden... ...informationssamhället erbjuder mest envägskommunikation. Ju mer sådan information vi får, desto mindre förstår vi, eftersom vi inte kan fråga om sådant som är oklart."

Programutbudet, själva innehållet i sändningarna, förstärker den passiviserande effekten. Vad som dominerar är sport och frågetävlingar, "såpoperor" och amerikanska serier. TV tillhandahåller förströelse, och fungerar som tidstjuv.

Till detta kommer våldsindoktrineringen! Där har utbudet ökat med fler TV-kanaler. Våld framställs som ett naturligt sätt att lösa konflikter, ett normalt inslag i vardagen.

Framförallt är denna indoktrinering farlig genom att den framställer det som att grov misshandel inte får effekter. Unga kan därigenom bibringas uppfattningen att sparkar och slag inte allvarligt skadar andra människor.

MEDBORGARNA

Ett ansvar ligger också hos medborgarna. Där finns:

för mycket av kortsiktig egoism - för litet av idealitet.

för mycket av feghet - för litet av civilkurage.

för mycket av gnäll och populism - för litet av konstruktivitet och syn till helheten.

Det brister alltför ofta i medborgaranda. Detta märks på många håll inom förvaltningen: inom domstolsväsende och poliskår, socialvård och sjukvård, försvarsmakt och skolvärld. Inom skolan lärs rentav ut hyckleri och osjälvständighet - se nästa kapitel!

En orsak till den bristande medborgarandan ligger i att samhället på flera sätt blivit otryggare. Arbetslösheten och den svagare anställningstryggheten gör att den som har arbete upplever sig - med rätt eller orätt - ta risker genom att "sticka upp". Svångremmar, nedskärningar och osäkra framtidsutsikter förstärker obenägenheten att ta sådana risker.

Våldsbrottslighet och stölder ökar, samtidigt som förtroendet för rättväsendet sviktar. Genom att ingripa riskerar en individ mycket för egen del, men får sedan dåligt stöd från samhället. Därför ligger man lågt, tittar bort, försöker rädda sitt eget skinn. Från stökiga bostadsområden flyttar man iväg. Resultatet blir ökad boendesegregering, och fler "tickande bomber".

På en nivå för sig ligger den organiserade brottsligheten. Lyckas en maffia slå rot, då kan det betyda direkta personliga risker, för myndighetspersoner som försöker utföra sitt arbete och för medborgare som opponerar. De kan drabbas av hot mot sina familjer, i förlängningen blir de fysiskt eliminerade, som fallet varit i Colombia, Mexico och Ryssland.

ORÄTTSVÄSENDE

En viktig del av demokratins problem i Sverige har samband med det juridiska systemet - som är till för att skipa rättvisa, men som alltför ofta inte förmår göra det.

Ett problem är att brottslingar går fria - för att samhället saknar resurser att alls väcka åtal. Ärendena i domstolarna samlas på hög och väntetiderna blir så långa att allt hinner preskriberas. Det kan också vara så att beviskraven är så höga, att det av den anledningen inte kan bli en fällande dom.

Det är inte ovanligt att den, som med största sannolikhet faktiskt är en brottsling, i slutändan tilldöms stora skadestånd. De som handhar detta juridiska system får också sin beskärda del, av skattebetalarnas pengar.

Ett annat problem är att hederliga medborgare blir dömda. Alltför ofta har det inträffat att den som ingriper mot en våldsman eller försöker beivra brott, i slutändan blir den som döms. Detta strider naturligtvis mot den allmänna rättskänslan. Det är också kontraproduktivt, om samhället önskar att medborgarna ska ställa upp för varandra.

Ytterligare ett problem är hur svenska domstolar gång på gång kört över kommuner, och beslutat att socialbidrag måste ligga på en viss nivå, att en person ska ha rätt att få resor betalda till sitt tidigare hemland, att en familj ska få bostadsbidrag för att inte behöva flytta till en mindre lägenhet, osv.

Konsekvenserna blir orimliga, på flera sätt. Dels bortser man från att samhället har begränsade resurser, och ska vissa ha mer blir det mindre åt andra. Det blir djupt orättvist. Dels strider det mot rättsuppfattningen, hos dem som får betala. Hela systemet går på tvärs mot demokratins idéer, att folket ska bestämma. Politiker görs maktlösa.

Bakom detta ligger en bestämd ideologi, där advokater och domare ser sig som objektiva och opartiska uttolkare av lagar och paragrafer. Juristerna lever i sin egen värld.

Parallellen till flyktingpolitiken är övertydlig. Genomgående, hos dem med tillträde till den massmediala scenen, är synsättet att den enda frågeställningen är vad som är asylsökandes intressen och på vilket sätt olika lagparagrafer kan mobiliseras till stöd för dessa intressen. Samhällsekonomi och folkvilja - svenska intressen - blir ovidkommande.

INVANDRINGEN

Då är vi inne på ämnet invandring, som också skapar problem, när det gäller rättssäkerhet och svensk demokrati - genom den boendesegregering och etniska uppdelning som sker. Det hade inte behövt vara så, om invandringen skett i lagom takt, om man givit akt på dess sammansättning och man hållt kontakt med folkviljan. Men så har inte varit fallet.

Resultatet kan vi nu se. Från invandrarföreträdare i debatten framförs mer eller mindre förtäckta hot, om våld i stor skala. Redan är det ett faktum att större delen av gatuvåldet i våra större städer kommer från gäng av unga invandrare.

SKOLAN OCH SPRÅKET

Situationen i många skolor är nu sådan, att både lärare och elever är hotade. Misshandel av lärare har blivit ett nytt begrepp. I vissa skolor installeras övervakningskameror, och vakter patrullerar korridorerna. Också detta har samband med invandringen. De stökigaste eleverna kommer vanligen från invandrarhem.

Den huvudsakliga förklaringen till situationen i skolan ligger dock på ett annat plan.

Några citat ur boken "Röster om språket och den nya tekniken":

"Medan huvudprincipen för inlärning tidigare var direkt deltagande i praktiskt arbete för att lösa gemensamma uppgifter och där uppgifterna i sig krävde disciplin, så har huvudprincipen nu blivit inlärning genom en skola utan praktiska uppgifter, avskärmad från yrkeslivet och utan samarbete med andra åldersgrupper. Inlärning sker genom indirekt erfarenhet där kravet på disciplin ställs genom en auktoritetsperson."

"Dem miljö som de unga befinner sig i ger inte många anledningar till ansvarsfulla produktiva handlingar... skolgången är en enda lång förberedelse för något man skall göra senare när man går ut i arbetslivet.".

"Barnen är kvar i familjer från vilka de aktiviteter de kunde lära sig något av genom att delta är utflyttade. Barnen är samtidigt utestängda från det yrkesliv dit aktiviteterna har flyttat."

Det är en sida av saken: skolans och de ungas bristande kontakt med arbetslivet. I andra änden har skolan att konkurrera med ett media- och fritidsutbud som tidigare inte var fallet:

"Varken familjen, skolan eller lokalsamhället har möjlighet att välja ut vilken slags påverkan de unga skall utsättas för.... Det är få saker en lärare kan berätta om som barnen inte har hört förut och hört bättre berättat.".

Det handlar alltså om konkurrens från TV-mediet - konkurrens om tiden, konkurrens i prestationsförmåga. Det handlar också om den rastlöshet, otålighet och bristande koncentrationsförmåga som TV-mediet bidrar till.

Med tilltagande svårigheter att förmedla kunskap i skolan infinner sig risken att man sänker kraven, i någon slags missriktad jämlikhetsambition.

Ur "Röster om språket":

"Den språkliga kommunikationen överlämnad åt det improviserade talet måste bli alltmer bristfällig... Det finns en benägenhet att så långt möjligt tillmötesgå denna språkliga hjälplöshet, där en beklagansvärd okunnighet och en förkastlig lättja tycks ha ingått förening. Det sker genom tilltagande förenkling och vulgarisering av språkmedlen i den allmänna likställighetens namn.

Men genom sådan nivellering bidrar man blott att vidmakthålla eller öka det språkliga handikappet hos en stor mängd människor, en språklig invalidisering som inte bara går ut över dem som läsare utan även som tänkande, talande och kännande varelser.

Man rör sig även med så förrädiska begrepp som finkultur och folk- kultur. Till finkulturen räknas då uppenbart förmågan att kunna läsa i någorlunda kvalificerad mening. Åt folkkulturen tycks närmast återstå bildmedia och den allra enklase läsning. Där uppstår en klyvnad, så att man får ett skikt av människor som verkligen kan läsa samt mer eller mindre skickligt uttrycka sig skrift och tal, medan ett annat, ojämförligt större folkskikt inte kan det. Risken är att det uppstår ett väldigt språkets proletariat."

"...kulturen, inte minst litteraturen, bör vara åtkomlig för vem som vill och kan tillägna sig den. Men det måste självklart finnas många olika nivåer, en rikedom av valmöjligheter. Allt är verkligen inte för alla och kan aldrig bli det. I annat fall skulle man riskera att det blev ingenting för någon.

Själva demokratibegreppet missbrukas grovt i sammanhanget. Demokrati får inte fattas som likställighet på lägsta nivå, utan som lika yttre möjligheter för alla att utveckla sig och nå så högt som var och en har förmåga till. En motsatt inställning utgör ett förräderi mot demokratins innersta idé..."

"TAPPADE SUGAR"

Av betydelse för möjligheterna till medborgerlig aktivitet är de er-farenheter som människor får göra, när de försöker engagera sig. Fungerar de demokratiska kanalerna? Är det möjligt att påverka? Respekteras fattade majoritetsbeslut?

Här finns tyvärr exempel i negativ riktning.

1. SAP

Ett exempel utgörs av det Socialdemokratiska Arbetar-Partiet.

Modellen för demokratiskt arbete är ju att man tar upp en fråga inom sin grundorganisation, får denna att ställa sig bakom kraven i form av en motion. Motionen går vidare till regional nivå, och behandlas där. Sedan går den vidare till partikongressen, som är partiets högsta beslutande organ. Får man partikongressen att ställa sig bakom sina förslag, då har man rimligtvis nått ända fram.

Vid partikongressen 1978 hände just detta. Mot partistyrelsens vilja lyckades Maj-Britt Theorin få igenom ett beslut angående nya militära flygplan. Innebörden av beslutet var att inget nytt svenskt stridsflygplan skulle utvecklas efter Viggen. Detta skulle vara den socialdemokratiska linjen.

Snart visade det sig att partiledningen och s-regeringarna efter 1982 inte respekterade detta beslut. JAS utvecklades ändå, och kom med åren att sluka bortåt 100 miljarder kronor av skatte-betalarnas pengar.

JAS är inte det enda exemplet på bristande demokrati inom SAP. Det speglar snarare ett mönster än ett undantag. Det har hållits rådslag om t ex energifrågor och om Öresundsförbindelse. I båda fallen har partistyrelsen givit skruvade tolkningar av resultaten, för att PS ska kunna fullfölja den linje man redan bestämt sig för. Partiledningens ställningstagande för svensk EU-anslutning hade inte ens föregåtts av en intern partidiskussion.

Så kan det gå till inom ett parti som i själva namnet försvurit sig åt demokrati!

Partikongressen 1981 antog ett handlingsprogram, "Framtid för Sverige". Där fanns med bl.a. följande punkter:

öka investeringarna

den inhemska efterfrågan måste i ökad utsträckning tillgodoses genom svensk produktion

minska oljeförbrukningen och gå över till andra energikällor

utnyttja svenska råvaror coh naturresurser bättre

den offentliga sektorns efterfrågan bör inriktas på att stödja utveckling, produktion och sysselsättning inom landet.

Året därpå vann socialdemokraterna riksdagsvalet, men vad som följde blev den politik som beskrivs i kapitel 6 - krönt med en EU-anslutning.

2. Kärnkraftsomröstningen

1980 hölls en folkomröstning i Sverige, om kärnkraften. Formellt var den bara rådgivande, men partierna hade förbundit sig att respektera dess resultat. 80% av de röstande uttalade sig för en avveckling av kärnkraften, inom högst 25-30 år.

Ändå sker inte detta. Anledningen anges vara att man inte lyckats få fram alternativa energikällor. Men vad beror det på? För att få fram alternativ måste man använda ekonomiska styrmedel, så att en efterfrågan uppstår och en marknad skapas. Det handlar inte bara om teknik i sig, det handlar också om pengar och lönsamhet.

Men alternativen har aldrig givits en chans att utvecklas. Skatter och prissättning har missgynnat biobränslen, vindkraft och annat, har gynnat kärnkraft. Man har heller inte uppmuntrat hushållning med energi. Direktverkande el, som är ett ineffektivt sätt att använda energi, har brett ut sig.

Vi är nu inbyggda i ett beroende av kärnkraft, javisst. Men detta har skett genom planmässiga åtgärder och en bestämd politik. Därbakom har funnits en viljeinriktning.

Vad som här skett, är alltså att makthavarna "statuerat exempel". De har visat att det inte lönar sig att försöka påverka. Detta kan självfallet bli förödande för demokratin, om människor så att säga "tappar sugen".

EKONOMI OCH KULTUR

Demokratins möjligheter är direkt kopplade till den ekonomiska och kulturella utvecklingen. Det är inte svårt att se ett hotfullt scenario, en brygd som kan leda till en explosiv situation, med jakt på syndabockar, samt krav på enkla lösningar och snabba resultat:

1. Hög arbetslöshet, och problem med självkänslan. Kanske rena försörjningsproblem.

2. Svårigheter att få överblick och att se sammanhang. Dels genom att frågorna faktiskt är komplicerade, dels genom att man själv är dåligt rustad med kunskaper.

3. Hopplöshet och brist på framtidstro. Man tycker att samhället går mot upplösning, och man ser ingen utväg.

4. Man känner sig trampad på, upplever orättvisor. Tycker sig inte bli respekterad, ingen lyssnar.

Syndabockarna kan då för svenskars del utgöras av invandrare, och för invandrares del utgöras av svenskar...

Fant/Olivegren, i boken "Ensamliv":

"Den passivitet som uppstår i kölvattnet på bristande framtidstro är det mest destruktiva som kan hända ett samhälle. Det är viktigt att ... skapa framtidstro."