Makt och motstånd

Ur Noam Chomskys bok "Makt, Lögner och Motstånd":


"Till dem som aktivt och entusiastiskt deltog i Wilsons krig hörde de progressiva intellektuella, folk ur John Dewys krets. Det framgår av deras egna skrifter från den tiden att de var mycket stolta över att ha visat att de som de kallar 'samhällets mer intelligenta medlemmar', dvs de själva, lyckades driva ut en motvillig befolkning i krig genom att skrämma den och framkalla en chauvinistisk fanatism. I det syftet användes många olika metoder.

Där fanns åtskilliga uppdiktade historier om övergrepp från 'hunnernas' sida: belgiska barn med avslitna armar, alla möjliga ruskigheter som man fortfarande kan läsa om i historieböckerna. Mycket var påhittat av det brittiska propagandaministeriet, vars egen inriktning vid den tiden var 'att styra tänkandet i större delen av världen', som det hette i de interna överläggningarna. Men det viktigaste för propagandisterna var att kontrollera tänkandet hos de mer intelligenta samhällsmedborgarna i Förenta staterna, vilka sedan skulle kunna sprida den propaganda som ministeriet kokade ihop och omvända det pacifistiska landet till krigshysteri.

Det fungerade, mycket bra till och med. Och därav kunde följande lärdom dras: när statlig propaganda stöds av de bildade klasserna och genomförs utan att några avvikelser tillåts kan den bli mycket verkningsfull. Det var en lärdom som Hitler och många andra drog, och de erfarenheterna tillämpas än idag.

Åskådardemokrati

En annan grupp som tog intryck av dessa framgångar var liberala demokratiska teoretiker och ledande gestalter inom medierna, till exempel Walter Lippmann, nestorn i den amerikanska journalistkåren, en framstående utrikes- och inrikespolitisk kritiker och även en av den liberala demokratins mest framstående teoretiker. Om man studerar hans samlade essäer finner man att de har en underrubrik som lyder ungefär: 'En progressiv teori om ett liberalt demokratiskt tänkande'. Lippmann deltog i propagandakommissionernas arbete och förstod vad de hade åstadkommit. Han hävdade att det han kallade en 'revolution inom demokratins konst' kunde användas för att 'skapa samtycke', det vill säga att genom den nya propagandatekniken åstadkomma samtycke från allmänhetens sida för sådant som den inte ville var med om.

Han tyckte också att detta var bra, för att inte säga nödvändigt. Nödvändigt eftersom, som han formulerade saken, 'den allmänna opinionen inte har någon som helst insikt om det gemensamma bästa'. Detta kan endast förstås och hanteras av en 'specialiserad klass' bestående av 'ansvarsfulla människor' om är tillräckligt begåvade för att inse hur saker och ting hänger ihop. Denna teori hävdar att bara en liten elit, den intellektuella gemenskap som deweyiterna talade om, kan inse det gemensamma bästa, det som vi alla är intresserade av. Men detta har 'den allmänna opinionen ingen som helst insikt om'. Det synsättet har sitt ursprung flera hundra år tillbaka i tiden. Det är också ett typiskt leninistiskt synsätt. Det har faktiskt mycket stora likheter med den leninistiska föreställningen om att en förtrupp av revolutionära intellektuella ska ta makten i staten genom att använda sig av folkliga resningar som den kraft som ska föra dem till makten. Därefter ska de leda de enfaldiga massorna mot en framtid som de är för dumma och inkompetenta att själva föreställa sig.

Den liberaldemokratiska teorin och marxismen-leninismen har mycket likartade ideologiska grundtankar. Jag tror att det är ett av skälen till att det varit så lätt för folk att under årens lopp förflytta sig från en position till en annan utan att uppleva det som någon större förändring. Det är bara en fråga om att avgöra var makten finns. Kanske kommer en folklig revolution som ger oss makten i staten; eller också kommer den inte och då får vi i stället arbeta åt dem som har verklig makt, nämligen näringslivet. Men vi utför samma uppgift. Vi leder de enfaldiga massorna mot en värld som de är för dumma för att själva kunna föreställa sig.

Lippmann underbyggde detta med en tämligen genomarbetad teori om progressiv demokrati. Han hävdade att det i en väl fungerande demokrati finns olika klasser av medborgare. Först har vi den klass som måste spela en aktiv roll i handläggandet av de offentliga angelägenheterna. Det är den specialiserade klassen. Det är dessa människor som analyserar, vidtar åtgärder, fattar beslut och sköter ruljansen i de politiska, ekonomiska och ideologiska systemen. De utgör en liten andel av befolkningen. Naturligtvis är alla som framför dessa idéer alltid medlemmar i en liten grupp och denna grupp talar om vad man ska göra med de andra. Dessa andra, som står utanför den lilla gruppen, befolkningens stora majoritet, utgör det som Lippmann kallar 'den förvirrade hjorden'. Vi måste skydda oss mot 'den förvirrade hjordens skenande och rytande'.

Det finns två 'funktioner' inom demokratin: den specialiserade klassen, de ansvarsfulla männen, utövar den verkställande funktionen, vilket innebär att de tänker och planerar och förstår det gemensammas bästa. Så har vi den förvirrade hjorden, och även den har en funktion i demokratin. Dess roll består enligt Lippmann i att vara 'åskådare', inte delta i skeendet. Men dess funktion är mer omfattande än så, eftersom vi har demokrati. Då och då tillåts medlemmarna i hjorden lägga sin röst för en eller annan medlem av den specialiserade klassen. De tillåts med andra ord att säga: 'Vi vill ha dig till ledare' eller 'vi vill ha dig till ledare'. Det beror på att vi lever i en demokrati och inte i en totalitär stat. Det kallas val. Men när de väl lagt sin röst för den ena eller andra medlemmen av den specialiserade klassen ska de sjunka tillbaka och åter betrakta skeendet, inte delta i det. Så går det till i en väl fungerande demokrati."

"Vi behöver något att tämja den förvirrade hjorden med och detta något är den nya revolutionen i demokratins konst: skapandet av samtycke. Medierna, skolorna och den folkliga kulturen måste splittras. Den politiska klassen och beslutsfattarna måste uppvisa en rimlig känsla för realiteter samtidigt som de måste föra ut de riktiga föreställningarna. Kom ihåg att det finns en outtalad premiss i detta. Denna outtalade premiss - som till och med de ansvarsfulla männen måste dölja för sig själva - hänger samman med frågan om hur de själva kunnat uppnå en position som gett dem makt att fatta beslut. Det har de naturligtvis gjort genom att tjäna de människor som har verklig makt.

De människor som har verklig makt är de som äger samhället, och det är en mycket begränsad grupp. Om den specialiserade gruppen kan komma och säga: Jag kan tjäna dina intressen, då får den ingå i den verkställande gruppen. Sådant måste man hålla tyst om. Det innebär att man hos dessa människor har inpräntat de trosuppfattningar och doktriner som tjänar den privata maktens intressen. Om de inte omfattar dem ingår de inte i den specialiserade klassen.

Därför har vi ett slags utbildningssystem som är till för de ansvarsfulla männen, den specialiserade klassen. De som ingår i den måste vara strängt indoktrinerade med de värderingar som omfattas av den privata makten och den stats- och företagarstruktur som företräder den. Om de behärskar detta får de ingå i den specialiserade klassen. Återstoden av den förvirrade hjorden ska i stort sett bara distraheras. Vänd deras uppmärksamhet mot något annat. Se till att de inte råkar illa ut. Se till att de på sin höjd förblir åskådare till skeendet och att de då och då röstar för den ena eller andra av de verkliga ledarna, dessa som de kan välja mellan."


 Se även:

Huxley, om förströelse och propaganda