Ur Jan Elfversons bok "Politikens haveri":

Utbetalningsmål

De sydostasiatiska länderna visar vad som faktiskt kan åstadkommas. Så var t ex levnadsstandarden i Kenya och Sydkorea ungefär densamma i mitten av 1950-talet. Fyrtio år senare var den sydkoreanska tjugo (20!) gånger högre. De sydostasiatiska länderna visar också att när levnadsstandarden stiger, sjunker födelsetalen drastiskt.
 
De sydostasiatiska länderna har blivit en fullvärdig del av den globaliserade ekonomi som nu vuxit fram, tillsammans med Kina, Indien och delar av Östeuropa som nytillkomna medlemmar. Alla dessa länder tar idag emot snabbt ökande investeringar från västerländska företag, och sysselsättning och standard stiger snabbt till en inte oväsentlig del på gamla västerländska industriländers bekostnad. Genom dessa investeringar sker en omfattande överföring och spridning av teknik och annan "know how". De mottagande länderna kan härigenom också relativt snabbt bygga upp egna företag med internationell verksamhet. I ett globalt, humanitärt perspektiv är denna utveckling positiv eftersom den ger människorna i dessa länder möjlighet att lämna fattigdom och missförhållanden bakom sig.
 
Men det finns en rad länder som inte kunnat lyfta sig ur underutveckling och fattigdom. De återfinns i framförallt Afrika och Mellanöstern. I den mån de deltar i det internationella ekonomiska utbytet är det i egenskap av råvaruproducenter. De inkomster detta ger kommer i regel inte det stora flertalet människor i dessa länder till del. Missförhållandena består och det är också ifrån dessa områden huvuddelen av emigranterna till Europa kommer.
 
Kärnan i utvecklingsprocessen är den mänskliga kreativiteten. Det är kunniga och företagsamma människor som skapar utveckling. Aktuell ekonomisk forskning visar också på humankapitalets och entreprenörskapets avgörande betydelse för ett lands tillväxt och utveckling. Så t ex åstadkoms Japans snabba industrialisering i slutet av 1800-talet genom stora satsningar på teknisk kompetens, satsningar som i sin tur möjliggjordes genom en god och allmänt spridd grundutbildning och inriktning på tekniska utbildningar. Japan importerade också teknisk "know how". I slutet av 1800-talet arbetade ett mycket stort antal utländska tekniska rådgivare i landet. Mellan 1870 och 1885 gick t ex hela 42 procent av det japanska industridepartementets utgifter till utländska tekniker som anställts i samband med import av maskiner. Överhuvudtaget har utbildningssatsningar och teknologiimport varit ett utmärkande drag för de ostasiatiska länderna.
 
Man har också alltmer insett att utveckling är en fråga om att initiera en flerdimensionell process. Det är många förhållanden som måste ställas till rätta i ett utvecklingsland. Under senare år har man betonat statens ansvar för att skapa effektiva regelsystem och institutioner. Det är inte fråga om stat eller marknad, utan en samverkan mellan stat och näringsliv. Staten måste t ex definiera, avgränsa och skydda äganderätter, utforma legala och andra regelsystem, svara för ett adekvat betalningssystem och skydda miljön. Men staten måste också befordra och i många fall stå för uppbyggnaden av den infrastruktur som är en förutsättning för den övriga ekonomins funktion. De utvecklingsländer som lyckats har även på dessa områden skapat effektiva system.
 
Också människorna i de afrikanska länderna och länderna i Mellanöstern har rätt till en anständig tillvaro och en rimlig ekonomisk standard. Men hur skall detta åstadkommas? I flertalet av dessa länder står utvecklingen stilla och i många länder försämras människornas villkor. Den biståndspolitik som hittills bedrivits från de rika ländernas sida framförallt gentemot afrikanska länder har också i stort sett misslyckats. Den har till största delen varit inriktad på att överföra pengar.
 
Biståndsverksamheten har i stor utsträckning styrts av ett "utbetalningsmål" - en procent av bruttonationalprodukten. Biståndsanslagen är så stora att de varit svåra att göra av med. De har till stor del måst omvandlas till budgetstöd till mottagarlandet.

Biståndet har också byggt på antagandet om en i västerländsk mening effektivt fungerande centralförvaltning i mottagarlandet. Men u-länderna saknar förvaltningstradition och även i stor utsträckning kompetens för att hantera biståndsflödet. De enorma bistånden har lett till överutbyggnad av u-ländernas offentliga sektorer. Resultatet har blivit kaos och ineffektivitet i de svaga u-landsförvaltningarna och korruptionen har blivit utbredd. Även i de fall enskilda biståndsprojekt bedömts som lyckade har de sällan kunnat integreras i mottagarlandets ekonomi och drivas i mottagarlandets egen regi. De har därför blivit "biståndsöar" i mottagarländernas ekonomier som givarlandet måste ansvara för.
 
I Afrika, den kontinent som får mest utländsk rådgivning och mest bistånd ökar både underutvecklingen och biståndsberoendet. Vissa mottagarstater, som numera till och med finansierar merparten av sina löpande offentliga utgifter med biståndsmedel och där Sverige ingår bland huvudgivarna, kan närmast beskrivas som biståndsbedövade. De bildar ett internationellt A-lag, till synes utan initiativ och kraft, oförmögna att försörja sig själva. Det dessa länder saknar är den tekniska kunskap, infrastruktur, kompetenta arbetskraft och förvaltningsapparat som krävs för att kunna tillgodogöra sig kapitalöverföringarna från givarländerna. (Flyktingpolitikens andra steg., Återvandring som utvecklingsstöd)
 
Ungefär samtidigt med att UNHCR presenterade sitt paradigmskifte vad gällde flyktingpolitiken publicerade mina medförfattare och jag den i föregående stycke nämnda boken. Där föreslog vi en helt ny biståndspolitik som skulle bygga på kunskapsöverföring från Sverige till mottagarländerna. Med utgångspunkt från att vi i Sverige har många invandrare från olika utvecklingsländer, skulle Sverige kunna erbjuda personer från dessa grupper plats i det svenska biståndsarbetet. Speciella utbildningar - och vad som var än viktigare - praktiktjänster skulle initieras och organiseras inom områden som var intressanta för utvecklingsländerna. Valet av områden skulle få en stor bredd inom både offentlig och privat sektor. Efter avslutad utbildning och praktik skulle återvandraren fungera som viktig aktör inom biståndsprojekt till landet i fråga. En av fördelarna med en sådan ordning är att återvandrare har den kulturspecifika kompetens som är nödvändig för att anpassa biståndssatsningarna till förhållandena i mottagarländerna. Vi presenterade också detaljerade exempel på hur olika sådana biståndsprojekt skulle kunna utformas.
 
Förslaget togs emot med entusiasm från många invandrare men bemöttes med i det närmaste total tystnad från beslutsfattare och media. Särskilt bolivianernas organisation i Sverige engagerade sig för idén. En undersökning som organisationens ledning gjorde visade att ungefär hälften av de bolivianer som fanns i Sverige var intresserade av att återvända, om de kunde se en framtid för sig och de sina i Bolivia. Det var människor, som var politiska flyktingar men som nu, när förhållandena ändrats i hemlandet, ville återvända för att hjälpa till med återuppbyggnaden. De bolivianer, som inte var intresserade, var i regel sådana som kommit till Sverige av ekonomiska skäl. Tyvärr rann det hela ut i sanden på grund av det svenska etablissemangets totala ointresse.
 
I samma bok föreslog vi att UNHCR skulle upprätta mottagningsstationer i krisernas närområden finansierade av EU. Där skulle det berättigade i en asylansökan prövas. Och redan här skulle verkligt skyddsbehövande kunna sållas ut och ekonomiska migranter avvisas. Ett sådant system skulle effektivt hindra missbruk av asylsystemet och göra att också de svagaste och mest skyddsbehövande skulle få en chans. Människosmuggling skulle bli en olönsam verksamhet och asylsystemets anseende upprätthållas.
 
Mottagningsstationerna skulle utrustas med stora resurser och skulle t ex kunna erbjuda både ungdomsskola och yrkesutbildning under tiden människor väntar på att kunna återvända eller som dagens kvotflyktingar slussas vidare till ett annat land.
 
På detta sätt skulle en effektiv samordning av EU:s flyktingpolitik och en rättvis fördelning av bördorna mellan medlemsländerna åstadkommas.


 Se vidare:

Flyktingpolitik

Förföljelse av oliktänkande

Folkhem

Integration

Massmedia