"ÖVERLEVA DEADLINE - handbok
för hotade journalister". Så lyder titeln på en bok är skriven
av Stieg Larsson/Expo och utgiven av Svenska Journalistförbundet, år
2000.
Anslaget i inledningen är "Minst
662 journalister har dödats i tjänsten under 1990-talet. Det visar
siffror från IFJ, Internationella journalistfederationen... I Sverige
har hoten mot journalister, i synnerhet från rasistiska och högerextrema grupper, ökat sedan 1980-talet..."
I boken nämns inte bara nazististiska
grupperingar, grupper som framfört hot eller grupper som på något
sätt kan misstänkas vara delaktiga i våldsdåd. Nej,
där nämns även Blågula
Frågor m.fl. demokratiska invandringskritiker
2-3 sidor handlar om BgF. Den texten återges
här, med våra kommentar i klickpunkter:
"Sverigedemokraterna
och liknande högerextrema grupper hävdar att en massmedial konspiration arbetar för att föra det
svenska folket bakom ljuset när det gäller flyktingpolitiken.
Resonemanget återkommer i olika former och varierande utsträckning
hos andra invandrarfientliga grupper som Fri Information, Blågula
Frågor och Folkviljan, liksom hos flertalet populistiska missnöjespartier.
Återkommande nyckelfraser i sådana konspirationsteorier är
bland annat följande:
Massmedia är en del av eller ett redskap för det 'politiska etablissemangets'
konspiration
Massmedia styrs av den 'inflytelserika multikulturella lobbyn' eller av
'invandrarvänner', samt att dessa använder sin makt till att 'censurera invandringskritiker'.
Massmedia arbetar för att 'dölja sanningen'.
Massmedia är ett redskap för en grupp politiker som syftar
till att 'upphäva
demokratin' eller 'ta ifrån medborgarna deras rättigheter'.
Resonemangen handlar
inte om protester mot inslag av dålig journalistik eller usel rapportering
i specifika ärenden (vilket samtliga massmedia med jämna mellanrum
gör sig skyldiga till).
Det handlar om generella
påståenden om att svenska massmedia inte representerar
den allmänna opinionen, och antydningar om att massmedia går
en anonym och landsförrädisk elits ärenden.
Det ska noteras att högerextrema
grupper sällan eller aldrig
gör någon skillnad på de enskilda tidningarnas politiska färg.
Alla massmedia, vare sig de är konservativa, liberala eller vänster,
behandlas med samma konspirativa fiientlighet.
Eftersom flertalet av
dessa grupper också arbetar hårt för att profilera sig
som respektabla demokrater blir konspirationsteorierna av nödvändighet
luddiga. Till skillnad från öppna nynazister kan
de inte utpeka till exempel 'judar' som den krets som styr konspirationen,
utan måste nöja sig med svepande formuleringar om 'korrumperade
politiker' eller 'maktfullkomliga myndighetspersoner'.
Några av de invandrarfientliga
grupperna har specialiserat sig på en variant av den massmediala konspirationen,
som gör gällande att massmedia 'censurerar' röster som är
kritiska i debatten om invandring. Nyckelargumentet är att 'invandringskritiker
inte släpps fram'.
I verkligheten är
det väl närmast så att vid sidan av EU-debatter, frågan
om arbetslösheten och liknande huvudrubriker finns det väl knappast
någon fråga som är så grundligt genomdiskuterad i
svensk politik som just invandrarfrågan.
De argument som framförs
är av sådant slag att de sällan kan motbevisas (hur kan någon belägga att han eller hon inte är
styrd av en konspiration?) och som därmed till viss del är självuppfyllande.
Exempelvis har Sverigedemokraterna
vid upprepade tillfällen framfört påståendet att partiet
inte får 'delta i debatten på lika villkor'. Om partiet inte
får plats i nyhetsbevakningen så anklagas massmedia för
att 'särbehandla' partiet.
Om massmedia däremot
utsätter Sverigedemokraterna för en granskning
på samma villkor som socialdemokraterna eller folkpartiet granskas inför
en valrörelse så anklagas massmedia för att 'gå den
multikulturella lobbyns ärenden'. I båda fallen bevisas förekomsten
av en konspiration.
En grupp som använder
begreppet 'den multikulturella lobbyn' om den krets som 'styr massmedia'
är Blågula Frågor, som utger en tidning med samma namn.
Tidningen Blågula Frågor skiljer sig från andra främlingsfientliga
tidningar i det att den gör anspråk på att vara en 'vänstertidning',
rentav en 'antirasistisk
tidning'. I verkligheten
protesterar gruppen mot förekomsten av invandrare
i Sverige med ungefär
samma argument som till exempel Sverigedemokraterna.
Blågula Frågor
har med åren blivit välbekant för journalister, eftersom
tidningens redaktörer till synes har som arbetsmetod att ringa eller
faxa klagomål till massmedia varje gång de
nämns i nyhetsrapporteringen.
Ett typexempel på
detta är när Blågula Frågor i ett tämligen harmlöst
TT-telegram 1995 helt korrekt
omnämndes som
en 'främlingsfientlig grupp'. BGF krävde vid tidpunkten stopp för asylinvandring, hävdade
att invandrare orsakar HIV-spridning, disciplinproblem i skolorna,
narkotikahandel och ökad våldsbrottslighet, etc.
Efter publiceringen fick
TT:s reporter Christina Kerpner vid upprepade tillfällen ta emot telefonsamtal
från ledarna för Blågula Frågor som med näranog
rättshaveristisk glöd försökte
få gehör för en rättelse som innebar att BGF skulle definieras som 'invandringskritisk'
istället för 'främlingsfientlig'.
Till reportern framfördes
även påståendet att hon 'inte vågade skriva sanningen'
och att hon 'gick den multikulturella lobbyns ärenden'.
Aktörerna bakom
'den multikulturella lobbyn' definieras sällan i de populistiska resonemangen.
I detta avseende utgör Blågula Frågor något av ett
undantag. Tidskriften Salt - som också diskuterar massmedia i konspirativa
termer - upplät våren 2000 plats åt ledarna för Blågula
Frågor, som ondgjorde sig över den massmediala åsiktsdiktaturen.
I texten räknas en imponerande mängd
massmedia och enskilda journalister upp. Bland dessa återfinns SSU-tidningen
Tvärdrag, Björn Häger och Dagens Eko, TT-reportern Christina
Kerpner, Skåndska Dagbladet, Radio Stockholm och journalisten Ossian
Cantwell, Aftonbladets kulturskribent Mats Deland, frilansjournalisterna
Anna-Lena Lodenius och Per Wikström, ABC-Nytt, Expressen, journalisten
Christian Holmén, Christina Jutterström, Torbjörn Larsson,
Dagens Nyheter och Arne Ruth, Expos förre chefredaktör Andreas
Rsoenlund, Folkradion i P1, Ana Maria Narti i OBS Kulturkvarten, tidningen
Mitt i Haninge, Nordvästra Skånes Tidningar, tidskrifterna Arena
och Resumé, författaren Stéphane Bruchfeld, Metro, tidningen
Journalisten och dess förre chefredaktör Bertolof Brännström,
samt en rad politiker.
I sin artikel i Salt
ondgör sig Blågula Frågor över att Juan Fonseca under
en treårsperiod publicerats på DN dbatt vid 13 tillfällen,
medan de själva inte fått utrymme någon
enda gång. En rimlig förklaring kan vara att en svensk riksdagsman
möjligen har något av intresse att säga, medan Blågula
Frågor inte har något
att tillföra debatten.
Blågula Frågor
och liknande gruppers retorik kan möjligen tas med, tja, en nypa salt,
men det sammanlagda intrycket av dessa gruppers propaganda är att den
underblåser bilden av journalister
som icke trovärdiga och odlar misstroende mot journalistiska bedömningar i massmedia."
BILDTEXT:
"Konspirationsteorier om massmedia handlar oftast om att massmedia
'döljer sanningen' eller gör sig skyldiga till landsförräderi
av något slag. Tidningen Blågula Frågor beskriver massmedia
som en 'ockupationsmakt', där journalister på DN,
Expressen och TV4 utmålas som soldater."