Aktuell kommentar - vecka 47/07

 

 

Skoldilemma

Hermodsdalsskolan i Malmö har blivit riksbekant. Vandalisering och hot mot lärare har där varit mer vanligt förekommande än på kanske någon annan högstadieskola i Sverige.

I Sydsvenskan publicerades en "meritlista":

* December 2004: Metodiskt krossar någon 38 fönsterrutor på skolan.

* Mars 2005: Anlagd brand inne på en toalett i rasthallen. Personal och elever lyckas släcka branden.

* April 2005: Anlagd brand på en av skolans toaletter.

* Maj 2005: Rektorn Jytte Lindborg beslutar att flytta 20 bråkiga elever från skolan.

* Maj 2005: Räddningstjänst rycker ut till skolan efter larm om ammoniakutsläpp. Elever börjar då kasta sten på brandbilarna. Det upphör först efter att polis anländer.

* Maj 2005: Stort gängslagsmål med 30-tal ungdomar inblandade.

* November 2005: Stadsdelsfullmäktige i Fosie beslutar att rusta upp skolan för 30,5 miljoner kronor. Moderaterna motsätter sig planerna och menar att eleverna ändå kommer att förstöra skolan.

* December 2005: Ett femtontal staketstolpar rivs upp vid skolan. Kostnaden för kommunen: 20.000 kronor.

* December 2005: Skolan nära att brinna ner. En vaktmästare upptäcker en morgon att det har brunnit i en soffa i ett elevutrymme. Brandrisken var överhängande, men elden självdog.

* Januari 2006: En våldsam brand förstör fyra klassrum, eller cirka 400 kvadratmeter av skolan. Branden är troligen anlagd och det beräknas kosta 9 miljoner kronor att bygga upp skolan.

* April 2006: En 28-årig lärare på skolan hotas med en luftpistol av två elever. När eleverna försöker avlossa ett skott kommer det dock bara luft.

SVT:s "Dokument inifrån" sände i november 2007 ett program om denna invandrartäta skola.

Jytte Lindborg intervjuades, när hon just hade tillträtt som rektor för Hermodsdalsskolan. Hon skulle då se till att vad som ute i samhället betraktades som brott skulle betraktas så även på skolans område, och polisanmälas. Det blev snabbt växande pappershögar!

Två år senare - och tio år till synes äldre 1) - intervjuades rektor Lindborg igen av SVT-reportern Evin Rubar.

Åtgärderna hade inte hjälpt. Ordningsproblemen och avsaknaden av respekt för skolpersonalen hade fortsatt, studieresultaten var alltjämt mycket dåliga.

Detta var bakgrunden till att Fosie stadsdelsfullmäktige tog det unika beslutet att helt lägga ned skolans högstadium.


SVT-programmets rubrik var "Syndabockarna". Med den rubriken syftade Evin Rubar på att rektorn Jytte Lindborg och sedan fp-politikern Jan Björklund hade utpekat ett 20-tal elever som ansvariga för problemen.

Detta var enligt Rubar fel, både sakligt och moraliskt:

1. I själva verket var det en större krets av elever på skolan som gjort sig skyldiga till störningar och övergrepp.

2. Det var fel att hålla dessa elever ansvariga för vad de gjorde, eftersom de fick stryk hemma - de var bara offer.

TV-programmet hittade i stället sina egna syndbockar att lägga skulden för problemen på, nämligen rektor Lindborg och politiker Björklund. I presentationen av programmet på sin webbsida skriver "Dokument inifrån":

"Skolminister Jan Björklund tycker att han har bevis för att det krävs hårdare tag i skolan. Men hur skärper man straffet för ett barn som redan fått det strängaste straffet?"

"Hårdare tag". Detta är den återkommande propagandafrasen från de politiskt korrekta i skoldebatten, ägnad att sätta stopp för varje vettig diskussion. Vad Björklund föreslår är ju inget annat än en återgång till det som tidigare var en självklarhet inom den svenska skolan, på den tiden som den fungerade:

a) Det ska finnas ordningsregler, gällande lika för alla.

b) När någon bryter mot dessa regler ska någon form av sanktion följa.


I sak finns ingen anledning att ifrågasätta Rubars första tes, nämligen att det var fler än 20 elever som medverkat i skadegörelse och allvarliga föreseelser.

Men när både rektor och politiker hänger sig åt denna retorik om att det är "bara ett 20-tal" måste det ses mot bakgrund av att de flesta (eller alla?) elever på skolan har utländsk bakgrund.

Skulle en skolledare eller politiker i det läget säga att många eller de flesta av eleverna uppför sig illa, lever ju vederbörande farligt. Anklagelsen ligger då nära, att han eller hon är "främlingsfientlig", "sprider fördomar", "fiskar i grumligt vatten", osv.

I Sverige finns ett politiskt korrekt påbud om att obehagligheter inte får öppet erkännas och sägas. Så fort ämnet invandring tangeras är verkligheten av underordnad betydelse.

Även Rubars andra tes, nämligen att de som bråkar brukar få stryk hemma, stämmer förmodligen.

Och där finns ett samband: hemma kan dessa invandrarpojkar inte slå tillbaka, detta bygger upp aggressioner. I skolan kan de ge utlopp för sina aggressioner. De vet ju att där är de ensamma om att kunna utöva våld, de riskerar ingenting genom att släppa loss.

Åtminstone två instanser drabbas uppenbarligen av Rubars kritik:

Föräldrarna, som slår sina barn.

Rektorn och skolpersonalen, som ringer hem till dessa invandrarföräldrar och avslöjar att deras pojke burit sig illa åt - varpå pojken åter får stryk.

På ett allmänt plan är det inte svårt att instämma:

A. Det fungerar inte att tillämpa olika normer och uppfostringsmetoder i hemmet och i skolan. Samma metoder måste tillämpas på båda håll.

B. I Sverige tillämpar vi inte längre aga i barnuppfostran. Den metoden bör tillhöra en tid som vi nu lämnat bakom oss.

Men det är lätt att sitta och peka finger! Vad är alternativet?

- Vad ska skolpersonalen göra? Ska de hemlighålla för invandrarföräldrarna att deras barn missköter sig i skolan?

- Vad ska invandrarföräldrarna göra? Hur ska de reagera när deras barn bara struntar i tillsägelser och muntliga tillrättavisningar?

En nödlösning vore att inrätta särskilda skolor för de pojkar som saboterar på skolorna. "Furirskolor", där samma hårda uppfostringsmetoder används som i hemmen. Dvs varje ansats till våld eller bristande respekt mot äldre möts av omedelbara och påtagliga betraffningar, om nödvändigt innefattande våld.

Ett problem med denna "lösning" vore att aggressionerna inom dessa pojkar därigenom inte blir mindre. Till sist skulle dessa aggressioner ändå finna utlopp: när pojkarna kommer ut på gatan spöar de upp "svennar" och ger sig på "svennehoror".

Skulle man satsa på detta, då behöver det följas upp med murar och avspärrningar, så att dessa vandrande bomber inte kommer i närheten av vanliga svenskar.

Det är alltså tveksamt om detta kan vara en framkomlig väg.

(Såvida inte redan själva hotet av att hamna på en "furirskola" - förutsatt att hotet är trovärdigt - kan förmå stökiga pojkar att skärpa sig, för att få stanna kvar på en vanlig skola. Det ska kanske inte uteslutas, att de trots allt i någon mån råder över sina egna handlingar...)


Men vad som åtminstone måste ske - och som borde ha skett för länge sedan - är att nu omedelbart dra i nödbromsen! Dvs stoppa ytterligare invandring, i varje fall från andra kulturområden.

Den aspekten berördes inte i SVT-programmet. Den inte ens antyddes, av någon av de i programmet medverkande. Den var tabu.

Det är naturligtvis fel att söka syndbockar, i den meningen att man går alltför långt i förenkling av en problematik och ensidigt lägga allt ansvar på en person eller en instans.

Men det betyder inte att ingen kan göras ansvarig för vad som sker. Möjlighet till ansvarsutkrävande är centralt i en demokrati!

Särskilt allvarligt blir det, när de ansvariga vägrar att ta reson. När de framhärdar i en destruktiv politik, även långt efter att vi alla står med facit i hand.

 

Det är inte svårt att se vilka som bär det yttersta ansvaret för den situation som det svenska samhället nu hamnat i.

Det är alla de svenskar - journalister, politiker, skolledare m.fl. - som blundar för betydelsen av den förda invandringspolitiken och som ställer sig i vägen för den där nödvändiga kursomläggningen.


 Se vidare:

Skola i kris

Skolexempel

Skoluniform

Underkänt

LÅGINTENSIVT KRIG


 

 

 

En rubrik i gratistidningen "Stockholm CITY" den 22/11 -07:

"REKTORER FLYR FRÅN SKOLAN. Två av tre har bytt jobb de senaste fem åren".

I Stockholms stad är endast 32% av rektorerna kvar på de arbeten de hade läsåret 2001/02.

Siffran för Malmö uppges inte i artikeln, men den lär knappast vara lägre.