En stjärnas
födelse
Carl
Bildt föddes, kan man säga, i början av 1980-talet.
Dvs
det var då han blev till politiskt.
I
denna tid av ubåtsjakt och massmedial hysteri, med sitt ledamotskap
av en statlig "ubåtsskyddskommission" som plattform, kunde
unge Bildts karriär ta fart. Och en stjärna blev till.
Gemensamt
för Estonias förlisning
i Östersjön och Ubåt 137:s grundstötning i Karlskrona
skärgård är att Carl Bildt fanns med i kulisserna.
I övrigt
är kontrasten mellan de två affärerna slående:
• I
Estoniafallet handlade det om att mörklägga och dölja verkligheten.
Kritik stämplades som "konspirationstänkande".
• Under
åren av ubåtsjakt handlade det snarare om att låta fantasin
skena och hitta på en verklighet som inte fanns. Grumliga indicier
övertolkades till att bli "bevis".
Nedanstående
genomgång bygger i huvudsak på uppgifter ur boken "Ubåtsvalsen",
skriven av Ingemar Myhrberg och utkommen 1985.
|
|
Ubåt
137
Ubåtsjakten
1980
Ubåtsjakten
1982
Ubåtsskyddskommissionen
1983
Ubåtar
inne i Stockholm
Mäktiga
vänner
Ny
ubåtskommission
Ubåt
137
Det
var den 27 oktober 1981 den sovjetryska ubåten 137 gick på grund
i Gåsefjärden utanför Karlskrona.
Befälhavaren
ombord hävdade att det rörde sig om ett navigationsfel pga en
trasig gyrokompass.
Den
svenska militären, massmedia och de politiska etablissemanget - inte
minst statsminister Torbjörn Fälldin - var dock från
början klar med sin uppfattning: det rörde sig om ett avsiktigt
intrång, om försök till spioneri.
Fanns
det något vettigt motiv att gå in där ubåt 137 gick
in? Vad kunde finnas av viktig information att hämta där?
Ur
Myhrbergs "Ubåtsvalsen":
"Först
kan man fråga sig vad ubåten överhuvudtaget hade i Gåsefjärden
att göra. Där fanns inget av värde att spionera på
förutom några baracker från andra världskriget och
en fredstida minering som finns utmärkt på sjökort i form
av ankringsförbud."
Till
bilden hör vidare att:
•
ubåten gick in i mörker, med åtta knops fart (en i sammanhanget
hög hastighet)
•
det skedde i ytvattenläge
•
något annat var för övrigt knappast möjligt - det var
inte djupt där den gick
•
inte heller fanns manöverutrymme att svänga bland kobbarna - ubåten
hade en längd på 76 meter
•
ubåten gick i in i skärgården med dånande dieselmotorer,
som hördes vida omkring (man kunde ha använt elmotorer, som var
tysta).
•
det rörde sig om en 40-talskonstruktion, dessutom dåligt underhållen.
•
i fören på denna ubåtstyp ("Whiskey-ubåt) sticker
"hydrofondomen" ut, ubåten blir blind i u-läge om detta
instrument skadas - vilket kan ske vid grundkänning
Hur
kunde det inträffade av den svenska statsledningen tolkas som att ubåt
137 gick in avsiktligt i Gåsefjärden?
En
del av förklaringen låg i vad som hänt (som man trodde)
året innan, vid Utö söder om Stockholm.
Ubåtsjakten
1980
Emil
Svensson, marinens analysgrupp: "Utö
var något helt nytt. Där visade de för första gången
sitt nya handlingsmönster. De var envisa som fan och kom ständigt
tillbaka trots våra sjunkbomber."
Stockholmskärgården
i september-oktober 1980. Där, utanför Utö, jagades förmodade
ubåtar.
Många
sjunkbomber blev det. Under tre veckor höll man på, under intensiv
mediabevakning. Men inget resultat. Ingen ubåt tvingades upp till
ytan. Man lyckades inte ens skrämma iväg den.
En
ubåtskapten som märkt att hans ubåt blivit upptäckt
och dessutom utsätts för ett livsfarligt bombardemang, borde rimligen
dra sig tillbaka. En tidningsrubrik: "UBÅTEN
STRUNTAR I VÅRT FÖRSVAR".
Expressen
skrev den 28/9 -80: "Aldrig tidigare har
en ubåt så envist och så fräckt bitit sig kar på
svenskt vatten. Tidigare ubåtar har stuckit så fort de upptäckts
av marinen. Den här stannar kallblodigt kvar."
Förklaringen
till denna "fräckhet" kom sedan, efter att man med modern
utrustning låtit en firma undersöka havsbotten i området:
Ur
"Ubåtsvalsen":
"Det
var inga ubåtar man hade sjunkbombat. Det var dels ett gammalt fartygsvrak
och dels en ås med kullerstenar som naturen själv bjudit på
och av ungefär samma längd som en ubåt."
Det
här var ju synnerligen genant för marinen. Så många
dagars jakt, så mycket sjunkbomber, så feta tidningsrubriker.
Resultatet av bottenundersökningen grävdes således ned,
det undanhölls samtliga inblandade.
När
U137 gick på grund tolkades detta således mot bakgrund av vad
man "visste" om vad som hänt nära Stockholm ett år
tidigare. Man fick sin bild av envisa ubåtskränkningar bekräftad.
Utö
och Gåsefjärden - tillsammans började de bilda ett mönster!
Fräckt
var det sannerligen i båda fallen...
Ubåtsjakten
1982
Rent
allmänt behöver man ju utesluta möjligheten av att ryssarna
kunde ha intresse av svenska försvarsinstallationer i Östersjön.
Men efter en så dundrande fadäs som den utanför Karlskrona
borde de, kan man tycka, ligga lågt den närmaste tiden.
Men
icke! Det visade sig antalet att observationer av möjliga intrång
blev fler än någonsin. Således blev det nya sjunkbomber
vid Hårsfjärden söder om Stockholm. Och ju fler sjunkbomber
som fälldes, desto fler nya observationer rapporterades in.
Ur
"Ubåtsvalsen":
"Att
på detta sätt ha blivit ertappad på bar gärning och
fått schavottera i all världens massmedia, borde ha lett Sovjet
till att i framtiden bedriva detta 'spioneri' på ett betydligt försiktigare
och mindre iögonfallande sätt. Istället inträffar det
motsatta. Sovjet börjar efter U137 till synes sända formliga armador
av ubåtar in i hamnar, militärbaser och badvikar längs hela
den långa svenska Östersjökusten. Vad mera är - dessa
båtar uppträder så öppet och oförsiktigt att
de observeras av hundratals personer och ger sig så småningom
in i formliga dueller med den svenska krigsmakten. Detta är orimligt
och strider mot allt förnuft. Eller för att citera den finske
försvarsstabschefen amiral Jan Klenberg:
-
De främmande ubåtarnas oförklarliga uppförande vid
den svenska kusten står utanför militär logik."
ÖB
gav i september 1982 ut en rapport:
"Sammanlagt
har under tidsperioden mer än femtio enskilda rapporter innehållit
sådana fakta att det inte kan uteslutas
att de härrör från främmande ubåtar
som kränkt svenskt territorium."
"Det
är glädjande att kunna konstatera allmänhetens ökade
beredvillighet att rapportera misstänkta iakttagelser. Under den gångna
sommaren har flera av de som UBÅT bedömda incidenterna härrört
från privatpersoners inledande rapporter."
Under
en militär övning på Hårsfjärden den 1 oktober
1982, mitt på dagen, upptäckte så några värnpliktiga
ett periskop.
Ur
"Ubåtsvalsen":
"Nu
tog det hus i helsicke. Eftersom marinen befinner sig på hemmaplan,
mitt inne på sin största bas, finns massvis med resurser bekvämt
tillgängliga och man kan därför utan större ansträngning
sätta igång att banga på, vilket också sker.
En
helikopter kallas genast till platsen, lyckas få hydrofonkontakt men
kastar trots det en sjunkbomb. Detta blir inledningen till en fyra veckor
lång och precis lika fruktlös ubåtsjakt som de två
år tidigare vid Utö. Enda skillnaden är att däremellan
kom U137 så den här gången är man bombsäker på
att det verkligen är ubåtar man bombar."
Under
hela tiden genererades feta tidningsrubriker och många spaltkilometer.
Inte därför att någonting egentligen hände, utan därför
att många journalister fanns på plats och hade spaltutrymme
att fylla.
Ubåtsskyddskommissionen
1983
Hösten
1982 tillsattes en ubåtsskyddskommissionen. Ledamöter i denna
var: Sven Andersson (s), tidigare försvarsminister, Olle
Svensson (s), Maj-Lis Lööw (s), Lars Eliasson
(c) och Carl Bildt (m).
Ur
"Ubåtsvalsen":
"Knappt
hade krutröken lagt sig i Hårsfjärden förrän Ubåtskommissionen
började sitt arbete för att, som det heter i direktiven 'det
är angeläget att den senaste tidens händelser klarläggs'."
|
|
|
| |
|
Ubåtskommissionens
ordförande, f.d. försvarsminister Sven Andersson, överlämnar
kommissionens betänkande till den nya försvarsministern, Anders
Thunborg. Till höger unge Carl Bildt. |
Myhrberg
frågade Sven Hellman, kommissionens expert, vilka som varit
mest pådrivande i arbetet:
"Det
var utan tvekan Sven Andersson och Carl Bildt. De var de två som ställde
alla frågorna och fick alla svaren. De övriga tre var helt passiva.
Men
ställde inte också de några frågor?
-
Nej, det gjorde dom inte. Möjligen tänkte de litet för långsamt
och innan de hunnit fundera ut något och öppna munnen så
hade Carl Bildt både frågat och fått svar. Loppet var
så att säga kört innan de överhuvudtaget hann yttra
sig.
Jag
har vissa indikationer på att Carl Bildt under arbetets gång
hade nära kontakter med försvarsstaben, däribland chefen
för dess underrättelseavdelning. Vet du något om detta samarbete,
frågar jag Sven Hellman.
-
Jag kan bara intyga att Carl Bildt var ytterligt väl informerad. Han
var dessutom så aktiv att jag vågar påstå att de
övriga hade svårt att överhuvudtaget få en syl i vädret.
Men Sven Andersson var också mycket aktiv.
-
DET VAR EGENTLIGEN DE TVÅ SOM UTGJORDE HELA UBÅTSKOMMISSIONEN,
DE ÖVRIGA TRE UPPFATTADE JAG MEST SOM ETT SLAGS GISSLAN."
Carl
Bildt hade innan den nya ubåtsjakten bröt ut på Hårsfjärden
kommit ut med en egen ubåtsrapport, (m)-regi:
"Främmande
ubåtars kränkning av Sverige fortsätter. Den sovjetiska
ubåten 137:s grundstötning på Gåsefjärden var
vare sig början eller slutet på dessa lika uppseendeväckande
som allvarliga kränkningar... Den makt som sänder ut ubåtar
fortsätter som om ingenting har hänt. Ubåtsbesättning
efter ubåtsbesättning tycks få order att operera på
svenskt vatten, mot svenska enheter och i syften som direkt riktar sig mot
vårt land... Det antal fall som blir föremål för direkt
insats med knallskott eller sjunkbomber är sannolikt bara en mycket
liten del av det totala antalet kränkningar som sker... Frekvensen
av ubåtskränkningar i kombination med U137 gör det starkt
sannolikt att det stora flertalet av kränkningarna utföres av
den sovjetiska östersjöflottans ubåtar."
Här
inte bara hävdas att ubåtskränkningarna var många,
det pekas också ut vilket land som låg bakom dem: Sovjetunionen.
Detta
skulle bli även den statliga ubåtskommissionens budskap.
I
rapporten, offentliggjord i april 1983, skriver kommissionen:
"Under
1982 skedde en dramatisk ökning av antalet inrapporterade ubåtsobservationer.
Analysen av rapporterna avseende årets te första kvartal har
lett till slutsatsen att det under denna tid förekommit ett 40-tal
ubåtskränkningar av svenskt territorium (varav 22 'möjliga'
och 18 konstaterade eller 'sannolika' kränkningar.
Dessa
siffror ger en bild av en brant ökning av antalet upptäckta ubåtskränkningar
i det svenska territorialvattnet i Östersjön under 1982. Ett studium
av underlaget ger vidare en bild av att kränkningarna omfattar en stor
del av året, från februari till långt in i november, liksom
större delen av den svenska Östersjökusten, från Hanö-bukten
till övre Norrland. I ett stort antal fall har kränkningarna gjorts
av svenskt inre vatten."
Ur
"Ubåtsvalsen":
"Kommissionen
talar också om en tendens till 'alltmer provocerande
uppträdande från de kränkande ubåtarnas sida'
och 'det har kunnat iakttas att ubåtar ofta
inte låter sig avvisas av svenska ubåtsjaktinstanser'.
Nej, det tror fan att man inte kan få vrak och stenar att flytta på
sig hur mycket sjunkbomber man än vräker ned."
"Det
är oerhört lätt att hitta ubåtar där inga finns,
speciellt med den utrustning som den svenska marinen disponerar."
Kommissionen
stödde sig på fyra typer av indicier:
A.
optiska observationer
B.
akustiska observationer
C.
signalspaningsresultat
D.
bottenspår.
Inom
det område som saken gällde, nämligen Hårsfjärdenområdet,
gällde det totalt bara fyra fall:
1.
optisk observation i Hårsfjärden
2.
optisk observation och hydrofonkontakt vid Sandön
3.
hydrofonkontakt vid Oxnöudde
4.
hydrofonindikationer i Danziger Gatt
Endast
två av de s.k. säkra observationerna härrörde alltså
från själva Hårsfjärden, trots att det var därinne
man farit runt med sjunkbomber. Vidare svävade man på målet
i hur "säkra" dessa observationer
verkligen var. 3:an reducerades på sidan 84 till
"en indikation som bedöms härröra
från en ubåt". Om 4:an sägs på
sidan 85 att det "kan härröra från
ubåt".
De
påstådda bottenspåren kopplades till fantasifulla hypoteser
om moderfarkoster och miniubåtar som gick på larvfötter.
Inga radiosignaler hade någonsin uppfångats av dessa farkoster,
men man utgick ändå från att de existerade och hade förekommit
i området.
Och
inte bara "i området" - de hade tagit sig ända in i
Stockholms innerstad:
"En
i operationen ingående ubåt och miniubåt torde
huvudsakligen ha opererat i Stockholms mellersta
skärgård. Efter frikoppling från ubåten har denna
miniubåt trängt in i det inre skärgårdsområdet.
Vissa observationer kan till och med tyda på
att denna har trängt in i Stockholms hamn under de sista veckorna i
september."
Ubåtskommissionen
tog inte bara ställning till att ubåtskränkningar skett,
den var också klar över ansvarsfrågan:
"Om
summan av alla dessa indicier läggs samman med vad som i övrigt
är känt i fråga om marina operationsmönster i Östersjön,
framstår det enligt de militära och civila svenska experter
kommissionen konsulterat som klart, att kränkningarna
vid Hårsfjärden liksom andra kränkningar under 1980-82 utförts
av ubåtar tillhörande Warszawapakten. ...Kommissionen
har efter ingående prövning anslutit sig till denna bedömning."
Till
stöd för denna slutsats anfördes bland annat bottenspår
- dels bandspår, dels kölspår.
Ur
"Ubåtsvalsen":
"Om
vi först gör en välvillig tolkning och antar att de s.k.
bottenspåren verkligen härrör från miniubåtar
och inte någon annan av många tänkbara förklaringar,
så finns det ingenting, absolut ingenting i dessa bottenspår
som skulle kunna tyda på att de härrör från sovjetiska
ubåtar. De lämnar överhuvudtaget inget som helst besked
i nationalitetsfrågan eftersom det inte finns några kända
'fotavtryck' att jämföra med."
Det
var en enig kommission som stod bakom rapporten. Det gav inte regeringen
mycket handlingsutrymme. Oavsett vad Olof Palme själv egentligen trodde
blev han tvungen att sända en protestnot till Sovjetunionen, för
"dess kränkningar" av svenska farvatten.
Ubåtar
inne i Stockholm
Dagens
Nyheter ägnade den 10/9 -83 - dvs några månader efter ubåtsskyddskommissionens
rapport - halva förstasidan och två helsidor inuti tidningen
åt en historia om ubåtsjakt "mitt i Stockholm." Bottenspår
skulle ha säkrats i Danvikskanalen och ett sovjetiskt handelsfartyg
misstänktes för att ha fört miniubåten med sig.
Expressen
hakade på: "Flera ubåtar jagas
mitt i Stockholm. Det här behöver inte handla om en eller två
ubåtar. Det kan handla om enorma ubåtsresurser, kommenterade
marinen i natt."
Tidningens
reporter, Ulf Persson, kan avslöja deras uppdrag:
"De
skall mörda ministrar och toppmilitärer. De ska förstöra
telelinjerna från och till Stockholm. De ska sprida kaos, desperation
och vanmakt i Sveriges viktigaste stad."
Ur
"Ubåtsvalsen":
"Några
dagar senare kommer upplösningen på dramat. De 'enorma sovjetiska
ubåtsresurserna' visade sig bestå av ett läckande svenskt
avloppsrör med åtföljande luftbubblor på vattenytan.
Den sanningen serverades inte
på några förstasidor och mittuppslag utan med mycket, mycket
små bokstäver."
Även
beträffande massmedia finns
parallellen till Estoniaskandalen:
"Vad
som ovan sagts om pressen gäller även i stora drag etermedia och
då speciellt TV-Aktuellt och Rapport. Samtliga har okritiskt anammat
såväl ÖB:s som Ubåtsskyddskommissionens rapporter.
Ingen har försökt att granska och ifrågasätta. I stället
har man gått till angrepp mot den eller de fåtaliga kollegor
som ställt undrande frågor."
Mäktiga
vänner
I
svallvågorna av Ubåtsskyddskommissionens rapport kom "Bildtaffären",
som blev en uppvisning i stormaktarrogans mot Sverige.
Unge
Carl Bildt hade goda kontakter inte bara med den svenska marinen och försvarsstabens
underrättelseavdelning . Han hade också mycket goda kontakter
med amerikanska militärer och makthavare i Washington. Med sitt ledamotskap
i ubåtsskyddskommissionen och sin roll som ledande moderat hade han
en plattform, vilken han utnyttjade till det yttersta.
Ur
"Ubåtsvalsen":
"...två
dagar efter ubåtsrapporten återfinns Ubåtsskyddskommissionens
Carl Bildt i Washington där han inför en representant för
DIA, den amerikanska försvarsmaktens underrätteletjänst,
rapporterar om kommissionens arbete och slutsatser."
Detta
ledde till sist till en öppen schism med Olof Palme, som tyckte att
han gick förbi den svenska regeringen. Det var regeringens uppgift
att sköta kontakterna med främmande makter, tyckte Palme. Inför
sittande utrikesnämnd gav Palme Bildt en skarp reprimand. Det blev
också ett regeringsuttalande:
"Riksdagsman
Carl Bildt har inte visat den känsla av ansvar för landet som
man kan förvänta sig. Enligt regeringens uppfattning måste
det anses vara omdömeslöst att en ledamot av Ubåtsskyddskommissionen
i ett känsligt utrikespolitiskt läge sammanträffar med den
andra supermaktens militära underrättelsetjänst."
Förutom
att detta gav unge Bildt spaltsmeter av personlig PR och för många
framstod som en kommande statsman, Det ledde också till reaktioner
från USA. Genom sitt arbete för kärnvapennedrustning genom
Palmekommissionen, där även ryssen Arbatov ingick, var Palme redan
före "Bildaffären" föga populär i Washington.
Ur
"Ubåtsvalsen":
"I
USA tog man, enligt Svenska Dagbladet, mycket ila upp att 'Arbatovs vän',
dvs Olof Palme, på detta sätt gick lös på deras vän,
dvs Carl Bildt."
Det
hela ledde till att man s.a.s. "tog Palme i örat" genom ett
antal markeringar mot Sverige:
Ur
"Ubåtsvalsen":
"En
sedan länge planerad resa till Danmark, Färöarna och Grönland
där riksdagens försvarsutskott skulle studera NATO:s försvarsanläggningar,
stoppades plötsligt utan någon som helst förklaring eller
motivering.
Det
skulle komma ytterligare reaktioner. Fem dagar senare befinner sig försvarsminister
Caspar Weinberger på besök i Oslo. Vid en presskonferens säger
han sig ha säkra uppgifter för att sovjetiska
ubåtar befunnit sig på svenskt vatten."
Ett
planerat besök i USA av försvarsminister Anders Thunborg uppsköts
också på obestämd tid.
Ur
"Ubåtsvalsen":
"Frågan
är om Olof Palme någonsin mer vågar sig på en person
med så inflytelserika vänner over there."
|
U
137 och ubåtsjakterna i början av 1980-talet - Carl
Bildts politiska födelse. |
Ny
ubåtskommission
1995 tillsattes
en ny ubåtskommission. Denna gav 1983 års kommission bakläxa.
1995 års
ubåtskommission avfärdade samtliga de fyra
indicier som tidigare legat till grund för den nationalitetsbestämning
av kränkande ubåtar:
• De
optiska observationerna var inte tillräckligt tillförlitliga för
att ubåtarna skulle kunna sägas vara från Warszawapakten.
• De
akustiska observationerna kunde man inte härleda till ubåtar
överhuvudtaget.
• Vad
gäller bottenspåren påpekades att kunskapen om ”miniubåtar”
var otillräcklig och
• redan
under 80-talet hade FRA låtit meddela Försvarsdepartementet att
man faktiskt inte hade några signalspaningsresultat av det slag som
åberopades av kommissionen 1983.
1995 års
kommission drog slutsatsen att det inte fanns grund för det nationalitetsbestämmande
som gjordes av Bildt/Andersson-kommissionen från 1983.