Estonia
Fartyget
Estonias öde handlar om samtidigt två skandaler, båda av
jätteformat:
•
850 människors död
Estonia förliste
inte på det sätt som den officiella förklaringen gjort gällande,
genom en olycka där bogvisiret lossnade. Estonia sänktes,
genom en sprängning.
Motivet låg
i att fartyget transporterade avancerad militär utrustning från
f.d Sovjetunionen. De många passagerarna ombord skulle därvid
fungera som en gisslan, ett skydd mot ett angrepp på fartyget och
dess last!
•
Mörkläggningen av vad som hänt, och varför
Makthavare
och myndigheter har gått mycket långt för att dölja
vad som verkligen inträffat. Mönstret av mörkläggning
har varit uppenbart, för envar som önskat se.
Likheterna
med hanteringen av invandringsfrågan och tystandet av kritik mot mångkulturen
är i flera avseenden slående!
Denna
BGF-kommentar stöder sig bl.a. på material från DSM
, en tidskrift som har under flera år följt Estoniafrågan
och har ett stort antal artiklar utlagda på webben. Klickbara länkar
är markerade med blått och understrykning - det finns där
mycket material som belägger och utvecklar denna BGF-text!
1.
Vad hände Estonia?
2.
"Etiskt råd" och betong
3.
"Gravfrid" och dykförbud
4.
Försvunnen kapten m.fl
5.
Diverse underligheter
6.
Massmedia och böcker
7.
Locket på i riksdagen
8.
Översittarfasoner mot Estland
9.
Statsnyttan och "psykförsvaret"
Det var i
den 28 september 1994 som Estonia sjönk i Östersjön, och
blev liggande på 80 meters djup. Minst 852 människor omkom, varav
501 svenskar.
Fartyget gick
under estnisk flagg och besättningen utgjordes nästan helt av
ester. Det sjönk på internationellt vatten. Ändå gick
Sverige från början in och tog s.a.s. befälet över
hanteringen.
Direkt efter
förlisningen uttalade sig statsminister Carl Bildt för
att fartyget skulle bärgas.
Ingvar
Carlsson tillträdde två dagar senare som statsminister,
och gjorde uttalanden av samma innebörd: ”alla
ansträngningar måste göras för att få upp fartyget”
...”detta av hänsyn till de människor som redan har drabbats
väldigt hårt”.
Regeringen
skulle snart komma att ändra mening.
1.
Vad hände Estonia?
Snabbt
blev den officiella (och politiska) förklaringen till Estonias förlisning
att bogvisiret i hårt väder slagits sönder och vatten strömmat
in på bildäck - dvs drygt två meter ovanför vattenlinjen.
Denna förklaring fördes fram av Carl Bildt redan 16 timmar efter
förlisningen.
Detta
trots tillgång till expertis med en annan förklaring.
Ur
Världen
idag den 11/5 -07:
"...Carl
Bildt, svensk statsminister vid Estonias förlisning, tidigt hade
kunskap om att förlisningen kunde bero på skador under vattenlinjen,
eventuellt orsakade av en explosion. Bildts säkerhetspolitiske rådgivare,
kommendör Emil Svensson, bekräftade för Världen idag
att han redan direkt efter olyckan gjort en sammanfattning med den innebörden."
Bildts
förklaring blev också den sedemera tillsatta haverikommissionens
förklaring, i sin slutrapport den 3/12 1997.
Ur
Miljöpartiets dokument "Estoniapappret":
"Enligt
haveriutredningen, JAIC, som från svensk sida sköttes av Statens
haverikommission, var Estonias bogvisir i fören felkonstruerat. Det
föll av efter att först ha dragit ner bilrampen i öppet
läge. Genom den öppna bogen forsade tusentals ton vatten in
på bildäcket som fick båten att ca 40 minuter senare
sjunka till Östersjöns botten."
Möjligheten
av ett stort hål under vattenlinjen utreddes aldrig.
Mot
haverikommissionens teori talar ett antal förhållanden:
1.
Det hastiga sjunkförloppet. Fartyget sjönk mycket snabbt,
det tog bara en halvtimme (31 minuter, enligt färska beräkningar
av Chalmersforskare). Som jämförelse kan nämnas att fartyget
Wilhelm Gustloff, som 1945 träffades av tre torpeder under vattenlinjen,
sjönk på 50 minuter.
2.
Naturlagarna. Vad händer om det kommit in vatten upptill,
medan på däcken därunder fortfarande finns luft?
Lars
Ångström i riksdagen den 22/5 2003:
"..den
internationella expertisen hävdar att när vatten kommer in högt
upp i ett fartyg, ovanför vattenlinjen, så blir det
instabilt och slår runt.
Vi
har bilfärjan Jan Hewelius och en lång rad andra exempel som
visar just detta. Fartyget slår runt inom loppet av minuter och
kan sedan flyta på den oerhörda flytkraft som finns i den luft
som finns i den undre delen av fartyget. Fartyget kan flyta i timmar,
dagar och till och med veckor."
3.
Vittnesuppgifterna. Det finns också många vittnesuppuppgifter
som motsäger den officiella/politiska förklaringen, och istället
talar för ett stort hål under vattenlinjen:
a)
Enligt samstämmiga vittnesmål
hördes två eller tre kraftiga
smällar.
b)
Många såg därvid bogvisiret fortfarande på plats.
Lars
Adelskogh i DSM nr 4/02:
"Det
finns inga bevis för att bogvisiret förlorades under gång.
Tvärtom har sex överlevande vittnen berättat att det fortfarande
hängde kvar, när fartyget, stillastående och liggande
på styrbordssidan, höll på att sjunka."
c)
Det brann och luktade rök. (Kent
Härstedt))
2.
"Etiskt råd" och betong
De båda
statsministrarna Bildt och Carlsson svängde alltså i frågan
om bärgning.
Den 13/10
-94 publicerade DN Debatt ett inlägg av Göran Claesson
- ”Låt färjeoffren vila i frid!” - som blev
inledning till kampanj mot bärgning och för betongövertäckning.
Dagen därpå
publicerade Aftonbladet ett inlägg av Gunnar Fredriksson
- AB-journalist och aktiv i "Styrelsen för psykologiskt
försvar". Artikeln hade rubriken ”Ingen grav
värdigare än havet” och pläderade för betongövertäckning
av fartygsvraket.
En vecka senare,
den 20/10, beslöt regeringen att tillsätta "Etiska
rådet", med uppgift att avge en rekommendation
i frågan om bärgning. I detta råd ingick:
•
Caroline Krook, domprost i Stockholm
•
Anders Lindström, ombudsman på Sjöfolksförbundet
•
Yrsa Stenius, AB-journalist,
sedemera aktiv i "Styrelsen för psykologiskt försvar"
och Pressombudsman
•
Stig Strömholm, f.d. universitetsrektor
•
Bertil Werkström, f.d. ärkebiskop.
Någon
av de anhöriga till de omkomna ingick inte i rådet.
GRUPPEN FÖRORDADE
att Estonia skulle betraktas som en grav.
Två
argument anfördes för detta:
a) Det skulle
bli alltför "traumatiskt" för dykarna att ta upp liken.
b) Liken skulle
komma att skadas i samband med en upptagning.
Fartyget skulle
alltså inte bärgas. Det skulle istället täckas över
med betong. (!)
Detta blev
den 15/12 -94 regeringsbeslut. En åtgärd som skulle kosta 360
miljoner kronor.
Beslutet
togs utan att de anhöriga varit tillfrågade. Hade så skett,
skulle svaret ha blivit nej. En undersökning inom anhörigföreningen
DIS visade att 90% motsatte sig en betongövertäckning.
Betongövertäckningen
påbörjades, men kunde aldrig fullbordas - det var tekniskt ogenomförbart,
då sjöbottnen var alltför mjuk (ingreppet hade då
hunnit kosta 230 miljoner).
3.
"Gravfrid" och dykförbud
Den 1/6 1995
fattade riksdagen beslut om "gravfrid".
Denna
"gravfrid" hade då redan störts brutalt av den misslyckade
betongövertäckningen.
Lars
Adelskogh i DSM
4/02:
"Bland
annat har hundratusentals ton sten, makadam och sand vräks ner på
havsbottnen intill vraket. Den vårdslösa hanteringen har medfört
att vraket spruckit på minst ett ställe och flera kroppar frigjorts
från vraket och sedermera flutit i land i Estland. Dr Witte skriver:
'Att själva förberedelsen för betongövertäckningen...
skulle störa griftefriden på ett allvarligare sätt än
en dykning i bevissyfte, har aldrig fallit den svenska regeringen eller
sjöfartsverket in att ens diskutera.'"
Den 27/8 träffades
ett avtal mellan Estland, Finland och Sverige om "säkrande av
gravfriden", dvs dykförbud vid Estoniavraket. Den svenska
regeringen uppmanade sedan alla europeiska stater att ansluta sig till detta
avtal.
Men om man
ville säkra bevis för en annan förklaring till förlisningen
än den offciella/politiska, då var det ju nödvändigt
att kunna undersöka vraket!
Som
levande skulle de omkomna skydda vapentansporterna, som döda
skulle de fortsätta att fungera som sköldar.
Knut
Carlqvist :
”Om
det inte sprängts kan jag inte förstå varför de så
benhårt motsätter sig varje försök att dokumentera
området kring rampen och varje begäran om att få ta prover
från det. Det har inget med gravfrid att göra.”
Jutta
Rabe, tysk journalist, engagerade sig i Estoniafrågan. Under
2001 initierade hon dykningar i regi av Gregg Bemis.
I
oktober samma år anhölls Bemis och Rabe i sin frånvaro.
Mona Sahlin
förklarade att Jutta Rabe skulle gripas, om hon kom till Sverige.
4.
Försvunnen kapten m.fl
Estonia
hade två kaptener. Dels Arvo Andressen, som omkom vid förlisningen.
Dels Avo Piht, som räddades. Om detta har
flera media rapporterat, såväl Dagens Nyheter den 29/9 -94 som
TV-nyheterna. Hans hustru fick besked om att han var räddad.
Sedan
var kapten Piht plötsligt försvunnen. På de första
listorna på överlevande fanns Piht med, på senare upprättade
listor saknas hans namn. (Dessa första listor var hemligstämplade,
men Jutta Rabe lyckades komma över dem)
Motsvarande
gällde chefsmaskinist Lembit Leiger, som befunnit sig levande
på Huddinge sjukhus efter katastrofen. Likaså skeppsläkaren
Viktor Bogdanov. Sammanlagt förvann på det viset åtta
besättningsmän - utan att några kroppar redovisades. Personer
som mer än andra kan ha vetat en del om både sjunkförlopp
och last.
Listan
med överlevande omfattar således nu 137 namn, istället för
145.
5.
Diverse underligheter
Varför
allt hemlighetsmakeri och alla underligheter, om inget fanns att dölja?
•
Estonias bogvisir hittades efter tre veckors letande - 1,6 kilometer väster
om vraket. Färdriktningen var ju västerut, hur kunde det ligga
långt framför fartyget?
•
Bilrampens räcken ligger avskurna på havsbotten en bit bort ifrån
fartyget.
Ur DSM
nr 6-7/06:
"Av
filmmaterial framgår att dykare varit nere och agerat på lastdäcket,
något som JAIC i sin rapport förnekar. Detta ... blir än
mer anmärkningsvärt som det står utom allt tvivel, att
det bara något dygn efter förlisningen genomfördes en
undervattensoperation, vid vilken den 10 ton tunga ombordkörningsrampen
öppnades och sedan stängdes. Beviset för detta är
att räckena i innefattningen fastnade i samband med stängningen.
För att stänga rampen tvingades man att såga av räckena,
som sedan hamnade på havets botten. Detta är något som
filmades av den officiella utredningens dykare."
Någon
har uppenbarligen tagit sig in på bilrampen, men vem och varför?
•
En - förmodligen - odetonerad sprängladdning fanns ombord på
Estonia, enligt vad som framgick av en filmfrekvens.
Ur tidningen
Nexus:
"I
Finanstidningen den 3 och 17 februari 1999 skriver Johan Ridderstolpe
att en robotkamera (ROV-kamera), som ett par gånger sändes
ner till vraket av Estonia, den 9 oktober 1994 (elva dagar efter katastrofen)
registrerade ett föremål, som satt fäst vid skrovet. Föremålet
var monterat vid bogrampen på babords skott, alldeles intill infästningen
vid ramphydrauliken, visirlås och nära visirets hydraulcylinder
På den film, som togs med samma kamera den 9 december, är föremålet
försvunnet. Det hade tagits bort.
Ridderstolpe
skriver: 'När den som styr kameran upptäcker
föremålet stannar han och zoomar in det, samtidigt slår
han över från svartvitt till färg. Det rör sig om
en gul kub fäst på en platta som sitter direkt på plåten...
Helt klart blev kameramannen förvånad över det han såg.'
'Jag
har haft kontakt med ett par experter, ingen av dem tvekar att säga
att det rör sig om en sprängladdning. Typen används militärt
i större delen av världen.'"
Varför
nämnde haverikommissionens rapport inget om detta?
•
I juni 1995, innan dykförbudslagen trätt i kraft, försökte
en anhörig organisera dykningar för att få upp sin omkomna
hustru. Detta omintegjordes genom ingripande av statsisbrytaren Ale.
•
Bulten till
Atlantlåset kunde ha sagt något viktigt om bogvisirets kosntruktion.
Denna bärgades i december 1994, men kastades tillbaka i havet!
•
Hovrättspresidenten
Johan Hirschfeldt hade fått i uppdrag att utreda
vissa militära transporter (dvs a) på uppdrag den svenska
försvarsmakten b) vid tidpunkten för Estonias förlisning)
Efter att ha färdigställt sin utredning, förstörde han
sitt arbetsmaterial.
Vidare
har man från början behandlat överlevande
på ett märkligt sett, närmast som kriminella.
Man
har sedan försökt styra
vittnen att minnas "rätt".
6.
Massmedia och böcker
Svenska massmedia
har givit plats för de officiella (bort)förklaringarna men varit
sparsam med kritiska frågor. De som faktiskt ägnat sig åt
grävande journalististik har avfärdats som "konspirationsteoretiker".
Några har utsatts för formliga kampanjer av förtal.
Ur DSM
nr 6-7/06:
"Det
under många år i Estoniafrågor ansvariga statsrådet
- Mona Sahlin - har kunnat använda medierna för att föra
ut de mest befängda uttalanden utan att detta följts upp med
det slags dissikerande utfrågning som borde ha varit självklar.
Jämför med mediernas aggressivt närgångna och i vissa
fall rent inkvisitoriska utfrågningar gällande ministrars nyttjande
av barnvaktstjänster och underlåtande att betala TV-licens.
I stället har samma medier bedrivit hetsjakt på den journalist
- Jutta Rabe - som genom dykningsexpeditioner engagerat sig för att
söka sanningen bakom förlisningen."
Jutta
Rabe har både skrivit en bok och tagit initiativ till en spelfilm
om Estonia."Baltic Storm", som filmen hette, hade problem
med att nå den svenska publiken:
-
De stora biografkedjorna vägrade alla att visa "Baltic Storm".
Endast på en liten kvartersbifograf i Stockholm och en liknande i
Göteborg vågade två privata biografägare göra
det.
-
Recensionerna på filmen blev helt nedgörande. Dvsi Sverige -
i Los Angeles fick Jutta Rabes film en mycket positiv recension.
Genom
de av Rabe initierade dykningarna hade prover tagits vid kanten till ett
hål i skrovet. Dessa undersöktes sedan undersöktes av expertis
och gav stöd för antagandet att där skett en explosion. Expressen
gjorde, i en artikel av den kände sluggerjournalisten Christian
Holmén, gällande att man "sänkt" Rabes
teori.
Holméns
artikel vilar helt på att samma effekt på metallen uppstår
vid rengöring av rost. På Estonia hade dock aldrig använt
någon annan teknik än sandblästring, vilken inte ger en
sådan effekt.
Jan
Gillberg, i DSM
nr 5/06:
"Vad
händer med ett samhälle, där staten skyddar sig gentemot
sina egna medborgare genom vilseledning och mörkläggning? Vad
händer när lögnen legitimeras som vapen, närhelst
den tjänar 'statsnyttan'?"
”Konformism"
låter inte bra, konstaterar Gillberg, därför väljer
man istället att på nyspråksvis tala om "konsensus”:
"Eftersom
media - 'mainstream media' - är den kraft, som mer än någon
annan svarar för 'marginaliseringen' och/eller 'brännmärkandet'
av de åsiktsmässiga avvikarna så är det välanpassade
och toppbefordrade journalister, som kommit att tjäna som åsiktskonformismens
viktigaste pådrivare. Tillsammans med topp-politiker har topp-journalister
bildat en tyst samförståndsunion. Det är här vi har
den maktelit som tillsammans både styr landet och möjliggör
styrandet."
Ett
stort antal böcker har skrivits om Estoniakatastrofen.
Den
första boken var Henning Wittes "Estonia
sänktes" (1999).
Därefter
har kommit: Jutta Rabes "Die Estonia" (2002), Drew Wilsons
"The Hole" (2006), och Jan Gillbergs "Estonias
undergång" (2006).
Gemensamt
för alla böckerna är att
-
de inte kunnat förläggas i Sverige, på något känt
förlag
-
de inte blivit recenserade i någon större dagstidning
-
de inte
köpts in av några bibliotek
Vid den presskonferens
som hölls för att lansera Rabes bok var det inte många journalister
som infann sig.
Jutta
Rabe i DSM
nr 4/02:
”Pressen
i Sverige är enligt min uppfattning centralstyrd...
Överallt
sitter chefredaktörer som ser till att grundläggande fakta inte
ens blir redovisade. Det är således inte bara analyserna som
förvrängs. Det är något som tillkommer. Viktiga grundfakta
sållas bort - fakta utan vilka det inte går att göra
en analys värd namnet.
Ibland har jag upplevt det som att pressen i Sverige iklätt sig en
inkvisitionsfunktion. Som journalist i ett land, där press- och informationsfriheten
är något grundläggande och mycket viktigt, har jag upplevt
hela den atmosfär som omger pressen i Sverige som något mycket
annorlunda och märkligt."
DSM kommenterar:
"En
bättre bekräftelse på detta kunde Jutta Rabe knappast
få, när hon nu i sommar kom ut med sin bok ”Estonia.
Eine Tragödie eines Schiffunterganges”. Vid presskonferensen
den 16 juli i samband med bokens lansering infann sig en säger
en svensk journalist - Tomas Lundin från Svenska Dagbladet."
Resultatet
blev sedan en signalrecension:
"Dagen därpå - innan vare sig Lundin eller någon
annan hunnit läsa boken - kunde SvD 'signalera', att detta var en
bok som saknade nyhetsvärde och (underförstått) bör
inte uppmärksammas. Och så blev det."
7.
Locket på i riksdagen
I
riksdagen har Estoniafrågan flera gånger tagits upp av Miljöpartiets
Lars
Ångström,
med stöd av enskilda riksdagsledamöter från övriga
partier.
Någon
debatt
eller några svar i sak har han dock inte kunnat utverka. Man lade
"locket på".
Lars
Ångströms riksdagsanförande
den 22 maj 2003 censurerades till och med på riksdagens webbsida!
Jan
Gillberg, i DSM
nr 5/06:
"Vad
är Sverige för ett land där regeringen beslutar att INTE
bärga de omkomna och göra det möjligt för de anhöriga
att begrava sina nära och kära? Och hur kan ett sådant
beslut få en i det egna parlamentet ENHÄLLIG uppslutning? Och
hur är det möjligt att detta inte givit upphov till en FOLKSTORM?
I inget annat land hade detta varit möjligt! Inte ens i det centralstyrda
och ateistiska Sovjetunionen hade det varit möjligt! Men i Sverige
fick beslutet att INTE hemföra de omkomna stöd av ett ”etiskt
råd”, i vilket en tidigare ärkebiskop och en dåvarande
domprost ingick!"
8.
Översittarfasoner mot Estland
Ur DSM
nr 1/07:
"Estländsk
parlamentariska kommission besöker Stockholm för att försöka
räta ut frågetecken kring Estonias förlisning. I programmet
ingår möten med det i Sverige för Estoniafrågor
ansvariga statsrådet Mona Sahlin, dåvarande chefen för
Generaltullstyrelsen Ulf Larsson och Militära underrättelsetjänsten
(MUST). Tidigare ledamoten i Haverikommissionen (JAIC) samt ledamoten
i Haverikommissionen Ann-Louis Eksborg.
Eksborg
förklarar sig emellertid inte vilja träffa de tillresande
parlamentarikerna. Kommissionen kritiserar Sverige för bristande
samarbetsvilja. Kommissionen vill utreda om det mellan Estland, Finland
och Sverige ingångna gravfridsavtalet tillåter nya dykningar
och vad som krävs för att ogiltigförklara avtalet."
"Dagarna
före jul presenterar en av Estlands parlament tillsatt kommission
en rapport med allvarlig kritik mot Sverige - dels för
att genom sin militära säkerhetstjänst ha organiserat de
militära transporterna på den estniska passagerarfärjan
Estonia och detta utan estniska myndigheters kännedom och i strid
med estländsk lag, dels för att på olika sätt vägrat
att lämna ut begärda uppgifter och att på annat sätt
brustit i samarbetsvilja när det gäller att vinna klarhet i
omständigheterna kring Estonias förlisning."
9.
Statsnyttan och "psykförsvaret"
Den 28 september
1994 var inte den första gången som militära
transporter gick på Estonia. Efter Sovjetunionens fall 1991 hade
denna typ av verksamhet - med civila som gisslan - pågått under
flera år.
Det pågick
med godkännande av Sveriges regering, där Carl
Bildt var statsminister.
TV4,
på sin webbsida i juni 2006:
“När
Estonia gick till botten hade militärtransporterna över Östersjön
pågått i 30 månader, enligt den hemliga överenskommelsen
mellan tullen och försvaret. En kopia av avtalet gick till regeringskansliet
- men försvann.”
När
ansvarig minister, Mona Sahlin, konfronteras med detta uppger hon
sig ha blivit "förd
bakom ljuset".
Lars
Adelskogh i DSM
nr 4/02:
"Många
anhöriga hyser ett särskilt djupt förakt för medlemmen
i etiska rådet Yrsa
Ste, journalist på Aftonbladet. Hon hamnade sedan i styrelsen
för Styrelsen för psykologiskt försvar, den myndighet som
fick sköta (läs: missköta) statens kontakter med anhöriga
till Estonia-offren.
Den
som först i massmedierna uttalade att Estonia är en värdig
grav var Aftonbladets förre chefredaktör Gunnar Fredriksson.
Också han satt i styrelsen för Styrelsen för psykologiskt
försvar. Psykstyret var inget annat än en gren av den militära
underrättelsetjänsten, som i sin tur samarbetar med andra underrättelsetjänster,
framför allt inom NATO, enkannerligen CIA."
Jan
Gillberg, i DSM
nr 5/06:
"Hur
drar man upp en gräns mellan 'statsnytta' och allvarliga misstag
begångna i 'statsnyttans namn'?
Hur
kan man veta att 'statsnyttan' inte bara är något som grips
till för att skydda makthavarnas egna ibland högst personliga
intressen - exempelvis att inte behöva stå till svars för
begångna misstag eller rentav brott?"
Hela
den mörkläggning, varom Estoniafallet vittnar, sker alltså
i en föreställd statsnyttas intresse.
Medborgarnas
intresse är dock ett annat!
Den
är att sanningen kommer fram och att de ansvariga ställs till
ansvar.
