Det
finns ett axiom, att vi svenskar alltid måste ställa upp för
nödlidande, vara solidariska. När "det handlar om människor"
får inga gränser finnas för generositeten. Man får
inte låtsas om elementära ekonomiska realiteter - det vore att
"ställa grupp mot grupp", och då är vi farligt
nära gaskamrarna.
Bland
världens länder måste Sverige vara "bäst i klassen"
i godhet.
Det
finns också ett krav på oss om hur vi ska uppfatta verkligheten.
Som när det gäller "ensamma flyktingbarn".
Ordens värdeladdningar ger vägledning om den enda hållning
som kan anses "anständig" och "rumsren": vi måste
öppna vår famn.
Sverige
är ju ett rikt land.
Dessutom
har vi gott om plats.
• I
själva verket är kommunernas resurser begränsade.
Budgeterna är redan hårt pressade - så hårt att man
inte överallt anser sig ha råd ett glas mjölk åt skolbarnen
eller ett helt ägg till frukost åt det gamla.
• I
själva verket rör det sig inte om barn, utan
om vuxna män. Inte heller är de i normalfallet vare sig ensamma
eller flyktingar.
Vi kan nästan
dagligen läsa i tidningarna om hur ensamma svenskar slås ihjäl
på skolgårdar eller busshållplatser, misshandlas på
gatan eller vid lägenhetsinbrott. Ofta släpps förövarna
eller får låga straff, pga av sin låga ålder. I
det längsta försöker media i sådana fall mörka
om våldsverkarnas etnicitet, men påfallande ofta rör det
sig om personer med utländsk bakgrund.
Verkligheten
tränger sig ändå på, så att även kommunpolitiker
alltmer får klart för sig hur det ligger till. Detta placerar
dem i korsdrag: å ena sidan kravet att deltaga i godhetsracet, å
andra sidan insikter om problemen.
Hur lösa
detta dilemma? Jo, man hycklar sig fram.
Ur Barometern
den 2/3 -07:
"Lägenhetsbrist
stoppar flyktingmottagande
För ett halvår sedan ställde sig Emmaboda kommun positiv
till att ta emot fler flyktingar, men bristen på lägenheter har
medfört att man ännu inte kunnat ta emot några.
- Vi försöker hitta lösningar fast hittills har vi inte kunnat
ordna med boendefrågan, men vi hyser fortfarande förhoppningar
om att kunna lösa det hela, säger socialnämndens ordförande
Stig-Ove Andersson.
Emmaboda Bostads AB är det dominerande bostadsbolaget i kommunen och
dess vd Tommy Blomster bekräftar att i princip alla lägenheter
är uthyrda i dagsläget."
Ur SvD
den 5/3 -07:
"Flyktingexperter
befarar ett haveri
31 000 asylsökande väntas få stanna i Sverige i år.
Det är tre gånger fler än 2005. I några få kommuner
i Stockholms län tränger flyktingfamiljer ihop sig i hyreslägenheter.
Andra kommuner vill inte skjuta till några platser alls.
Integrationsverket befarar haveri om kommunerna inte släpper till fler
bostäder. Botkyrka och Södertälje kräver att fler kommuner
delar på ansvaret för flyktingar."
"Samtidigt som över 30 000 asylsökande och deras anhöriga
beräknas få stanna i Sverige i år hävdar ett stort
antal kommuner att de inte har några bostäder att erbjuda.
Integrationsverket försöker skaffa fram hem åt dem som fått
uppehållstillstånd, men det går trögt."
"Gunnar Oom, moderat kommunalråd i Danderyd, säger att politikerna
där ännu inte tagit ställning till de nya förfrågningarna
från Integrationsverket. Men det önskade talet på 111 platser
är uteslutet. Så många finns det inte bostäder till,
säger han.
...För många kommuner, inte minst i Stockholm, så är
det bostadsfrågan som är den svåra."
SR/ekot
den 1/2 -07:
"Risk
att kommunala bostadsbolag blir socialbostäder
Många hyreshus säljs ut. Flera kommunala bostadsbolag riskerar
att omvandlas till i stort sett renodlade socialbostäder. Det här
visar en studie gjord vid Uppsala universitet som på torsdagen presenteras
i tidningen Bofast.
I takt med utförsäljningen av den så kallade allmännyttans
lägenheter blir andelen socialbidragstagare allt större i de områden
som blir kvar."
Ur VLT
den 8/2 -07:
"Alla
älskar hyresrätten ...
Under valrörelsen förra hösten var alla partier överens
om hyresrättens betydelse för det svenska samhället. Hyresrätten
skulle värnas som en boendeform av stor vikt för tillväxten
i Sverige. Rörligheten på arbetsmarknaden sades vara väsentlig
för ökad produktion och produktivitet och hyresrätten underlättade
en sådan nödvändig omflyttning."
"Vad har då hänt sedan dess? .. Stödet till nyproduktion
av mindre hyreslägenheter har avvecklats och nu utgående räntebidrag
ska snabbavvecklas under en femårsperiod.
En
följd av detta har blivit att många bostadsföretag som planerat
för hyresrätt har fått lägga dessa projekt på
is eller gjort halt och sett om det går att projektera om med annan
lägenhetsfördelning och/eller annan upplåtelseform."
"...Företrädare för de ledande produktionsföretagen
har samstämmigt uttalat att det framöver blir bostadsrätten
och småhusbyggandet i främst storstadsnära områden
som gynnas.
Vad kan hyresgästerna då förvänta sig framöver?
Jo, finansdepartementet har i (Fi 2007/764/BO) föreslagit att lagen
om allmännyttiga bostadsföretag ska förändras. Tillståndsprövningen
vid avyttring av allmännyttans bostäder ska slopas. Därigenom
blir det troligen redan från 1 juli i år fritt fram för
kommunerna att sälja ut hela eller delar av sitt bostadsbestånd."
"Vidare har från regeringshåll framhållits det positiva
i att äga sin bostad. Det innebär att de hyresgäster som
vill ska erbjudas att köpa sina lägenheter. Hittills har den diskussionen
rört Stockholmsområdet. Inom Mimers bestånd finns också
flera bildade bostadsrättsföreningar som säger sig vilja
köpa sina bostäder. En ökad ombildning leder till att antalet
hyresrätter ytterligare minskar.
Till detta kan läggas att undersökningar i Stockholmsområdet
visar att en ombildning av hyresrätter till bostadsrätter leder
till en ökad hyresnivå i kvarvarande hyresbestånd. Utöver
detta uttalade Mats Odell så sent som i söndagskvällens
Agenda som sin mening att de kommunala bostadsföretagen bör få
möjlighet att sälja hyresrätter som ägarlägenheter."
Istället
för att säga som det är, dvs att man inte vill få fler
"flyktingar" till kommunen skapar man en bostadsbrist, och skyller
på denna.
Priset
för detta hyckleri blir att unga människor får svårt
att få bostad, eller bara till ett högt pris kan få en
egen bostad.
Priset
blir också att rörligheten på arbetsmarknaden hämmas.
Detta drabbar samhällsekonomin, i många fall även personligt
välbefinnande.