Blågula
frågor har nu funnits i 10 år på webben. 12 år har
gått sedan papperstidningen startades. Läge för en tillbakablick.
Vår
utgångspunkt var:
1.
Den förda invandringspolitiken ledde fel.
2.
Det förekom ingen konstruktiv debatt om detta, frågan var infekterad.
Vår
ansats var att från början göra allting rätt, att till
punkt och pricka så att säga följa den demokratiska handboken:
• klart
och otvetydigt deklarera vår egen demokratiska bekännelse samt
vårt avståndstagande från både rasism och våld
• lyssna
på meningsmotståndare, bemöta dem sakligt och med respekt
• gräva
fram relevanta fakta, vara sakliga
• utgå
från i ena änden realiteter, i andra änden en önskvärd
rörelseriktning
• söka
rimliga kompromisser och förnuftiga lösningar, vara konstruktiva.
BGF konstaterade
att:
a) Politiken
måste ändras - så att fortsatt invandring minskade radikalt
b) Många
invandrare redan fanns i Sverige - dessa måste antingen integreras
eller återvandra.
c) Vi måste
sträva efter en lugn samhällsutveckling - vilket förutsätter
medverkan från mer än en part.
Svaret från
etablissemanget kom ganska omgående. Det blev ett antal rejäla
örfilar.
Just det faktum
att vi var demokrater och antirasister vändes emot oss. Detta gjorde
oss särskilt "farliga",
eftersom vi rymde en större potential att vinna folkligt stöd.
Det var viktigare att bekämpa oss än att bekämpa nazister.
Samtidigt
talades om oss som "smygrasister", "slipsfascister",
o.dyl. Vi var i princip skinnskallar, vilka låtit håret växa.
Med andra ord: vi var några helt andra än vad vi utgav oss för
att vara. Det togs för givet att vi var oärliga.
Redan här
stod alltså klart, att dialog var det sista som etablissemanget önskade.
Om vi faktiskt var eller inte var sådana extremister man utmålade
oss som var därvid irrelevant. Om man själva trodde eller inte
trodde på vad man påstod om oss blev ovidkommande.
Det handlade
aldrig om något missförstånd, som kunde klaras ut genom
någon argumentering från vår sida. Man behövde ett
monster som motståndare, alltså uppfann man detta.
Några
kompromisser i sakfrågan ville man inte veta av. Man vill bara ånga
vidare i full fart, efter den linje man en gång bestämt sig för
att följa.
Då var
det inte ändamålsenligt att släppa fram några fakta
eller argument som kunde skapa tvivel och osäkerhet om mångkulturens
välsignande effekter. Inte heller var det ändamålsenligt
att låta invandringskritiker framtona med mänskliga drag.
Hyckleriet
visste inga gränser. Samtidigt som man kampanjade oupphörligt
mot "främlingsfientlighet och rasism", samtidigt
som man uttryckte oro över att svenskar skulle komma att hysa negativa
känslor mot invandrare, körde man bara på. Just denna massiva
invandring, utan hänsynstagande till folkopinionen, var naturligtvis
allt annat än ägnat att motverka sådana känslor.
Samtidigt
som man sade sig verka för "integration", dvs att svenskar
och invandrare skulle komma överens, gjordes allt för att skrämma
upp invandrare för en förment "främlingsfientlighet".
Inte minst genom monstrifieringen av alla invandringskritiker ("invandrarfientlig"!).
Ord gavs nya
betydelser. "Demokrati" blev liktydigt med att strunta
i folkviljan, "extremism" blev att efterlysa nyanser,
"tolerans" blev intolerans och "intolerans"
blev tolerans. "Rumsren" var den som kastade mest skit.
De som berömde sig själva för en fin människosyn var
de som accepterade eller direkt uppmuntrade våld mot invandringskritiker.
Offensiven
mot Blågula frågor kan knytas till framförallt tre tillfällen.
1.
Sommaren
1995 kom ett drev igång kring Anders Sundholm, nämndeman
i Svea hovrätt. Som ordförande i BGF kunde han med automatik stämplas
som "främlingsfientlig". Det började som ett inslag
i Dagens Eko av Björn Häger, men blev snart till TT-telegram och
tidningsrubriker runtom i landet.
2.
Senare samma sommar drog Radio
Stockholm igång ett drev, som fokuserade på att Anders
Carlberg mer än ett år tidigare hade recenserat boken "Lagom
är bäst!" En skandal som resulterade i att även
SVT:s ABC-nytt
ryckte ut.
3.
Det kraftfullaste drevet kom dock i juni 1996.
De båda kvällsdrakarna Aftonbladet och Expressen sände då
ut en gemensam bilaga, med en stor artikel om BGF: "Blågult
rättshaveri".
Genom att
bilagan hade formen av ett Exponummer behövde man aldrig publicera
något genmäle.
Bakgrunden
till utsändandet av denna bilaga var - som saken framställdes
- att motståndare till Expo gjort attentat mot försäljningsställen
och det tryckeri som tryckte Expo. Några hade försökt tysta
Expo. Som ett "slag för yttrandefriheten" sändes därför
Expo nr 3/96 ut på detta sätt - det nummer som motståndarna
försökt stoppa. Vilka dessa motståndare var kunde läsarna
ana sig till genom artikeln om BGF.
I själva
verket talar det mesta för att dessa attentat förövats av
anhängare till Expo. Någon skyldig kunde aldrig gripas, men
klart är ju vilka som tjänade på attentatet. Klart är
också vilka som hade denna
typ av metoder på sin repertoar.
Vad finns
då att lära av Blågula frågors erfarenheter?
En lärdom
är att en tidning som Expo inte har som primärt syfte att motverka
vare sig politisk extremism eller brottslighet, vare sig främlingsfientlighet
eller rasism.
Nej, dess
syfte är att motverka varje form av invandringskritik, att misstänkliggöra
och angripa envar som motsätter sig nedmonteringen av den demokratiska
välfärdsstaten.
Vill man slippa
kritik från Expo, då finns det bara ett sätt. Det är
att avstå från kritik mot massinvandringen och det mångkulturella
projektet.