Aktuell kommentar
- vecka 6/06
Underkastelse?
Nej tack!
Varför finns det muslimer
i Sverige? De etniska svenskar som konverterat till islam kan
vi här bortse från. Av den nästan halva miljonen
muslimer i Sverige utgör dessa en försumbar andel -
förmodligen mindre än en procent, kanske mindre än
en promille.
Nej, det rör sig om utlänningar
- den typ av personer som våra massmedia reflexmässigt
kallar "flyktingar". Sant är i varje fall att
det är asylinstitutionen som gör att de kunnat komma
hit och stanna kvar. Även där de inte fått asyl,
utan lyckats få PUT på "humanitära grunder",
så har de själva föreburit skyddsbehov. De påstod
sig vara förföljda, de flydde från de muslimska
samhällen där de levde. Andra har sedan kommit efter,
som verkliga eller bara påstått anhöriga.
Det är inte svårt
att hysa förståelse för att de vill lämna
dessa samhällen. Där råder intolerans och förtryck.
Straffen, även för småbrott, kan vara omänskliga.
Ekonomierna i dessa länder är också dåligt
utvecklade, där råder fattigdom och elände.
Problemet är att Sverige
och övriga västvärlden inte kan ta emot alla muslimer
som lever i misär. De är helt enkelt för många,
för att kunna integreras. Till detta kommer en annan faktor:
vill de överhuvudtaget integreras? Har de kommit hit för
att anpassa sig till vårt samhälle? Svaret vet vi redan.
Det är till stor del ett
rungande NEJ!
Detta har under många
år stått klart genom kvinnosynen och klanmentaliteten,
den egna rättsskipningen och demokratiföraktet. Det
framgår också av alla hedersmorden och våldtäkterna,
ja hela den lågintensiva krigföringen mot det svenska
samhället.
Till detta kommer nu reaktionerna
på satirteckningarna i en dansk tidning. Regeringar förutsätts
kunna censurera pressen i landet. Gränsen för vad som
får publiceras ska gå vid det som några muslimer
kan känna sig kränkta av.
Detta reser naturligtvis frågor!
Vad flydde man egentligen ifrån?
Om man förkastar demokrati och yttrandefrihet,
om man slår vakt vid den kultur som råder i hemlandet
- varför stannade man inte kvar där?
Även om man personligen hade skäl
att lämna sitt land, varför sökte man sig inte
till något annat muslimskt land - närmare både
geografiskt och kulturellt? Varför har det rika Saudiarabien
ingen flyktingmottagning?
Det intrycket blir ofrånkomligt,
att man tagit sig till Sverige och andra västländer
mindre pga skyddsbehov än av en önskan att omvandla
dessa samhällen i religiöst fundamentalistisk och därmed
auktoritär riktning. Man kommer mindre som flyktingar än
som erövrare och ockupanter. De
demokratiska och kulturella landvinningar som svensk arbetarrörelse
och liberala krafter i Sverige uppnått genom seklers kamp
vill man omintetgöra. Klockan ska plötsligt vridas
tillbaka ett antal varv.
I toleransens namn ska yttrandefriheten
avskaffas och svenska folket bytas ut.
"Peace in our time!" Så utropade den brittiske premiärministern
Neville Chamberlain 1938, efter Münchenöverenskommelsen
med Nazi-Tyskland. Vad han inte insåg var att Hitler aldrig
kunde få nog av eftergifter. Varje eftergift från
motståndaren sågs som svaghet och följdes av
nya krav.
Ett liknande mönster märks
beträffande många muslimer. Ambitionerna att förändra
det svenska samhället har länge varit tydliga, vi svenskar
förväntas bara anpassa oss.
Vapnen i sammanhanget är
två:
1. att känna sig kränkt
2. att hota och sprida skräck.
I den aktuella konflikten kring
Muhammedteckningarna kan samma fenomen skönjas: inga ursäkter
är tillräckliga. Endast en fullständig underkastelse
godtas, där massmedia i väst utfäster sig att
låta Koranen och imamerna avgöra vad som ska få
publiceras. 1)
För övrigt betyder
islam just "Underkastelse".
En oärlighet i argumenteringen
kring Jyllands-Postens teckningar kan noteras , när han
jämför dem med antisemitiska nazikarikatyrer från
30-talet. Dvs de skulle kunna leda till förföljelse
av muslimer i västländer. I själva verket tillåter
ju Koranen alls inga avbildningar av Muhammed - oavsett hur
de är utformade. 2)
I grunden handlar det här
inte om några teckningar. Det är den danska invandrings- och integrationspolitiken
som är måltavlan. Det hela startade genom att i Danmark
boende imamer reste runt i olika arabländer och gav en negativ
bild av muslimers situation i Danmark.
Mot denna bakgrund blir det
konsekvent av den svenska regeringen att - så uttryckligt
som den gör - avstå från varje form av uppbackning
eller solidarisering med Danmark. Nu som tidigare är det
mångkulturella projektet viktigare än demokratiska
principer.
Eller är det fråga
om en genuin rädsla för repressalier
från kränkta muslimer, i form av attentat och terror?
I så fall borde i varje fall en slutsats nu vara självklar:
den hittills förda invandringspolitiken har inte varit särskilt
klok.
Det inträffade ställer
också allt tal om "islamofobi" i sitt
rätta ljus. En viss rädsla för islams företrädare
är nog så naturlig, mot bakgrund av diverse avrättningar
och hot om ytterligare avrättningar!
De länder som behöver
förändras när det gäller demokratiska friheter
och mänskliga rättigheter är inte i första
hand västländerna. Det är de muslimska länderna.
Hur finna en väg ut ur
denna konflikt, en väg som kan leda framåt, till något
bättre?
Klart är att det inte sker
genom att backa, huka och försöka gömma sig.
Inte heller sker det genom att
i allmänhet fördöma alla muslimer.
Vad som nu krävs är
att moderata och sekulariserade muslimer i väst gör
sig gällande, med en annan bild av islam.
1)
I sig kan naturligtvis inget publicerande av teckningar på
Muhammed vara viktigt. Säkerligen hade JP avstått,
om tidningen kunnat ana vilket rabalder som det skulle väcka.
2)
Vilket inte hindrar en presstalesman för svenska muslimer
att i TV hävda att det är individuellt, från
muslim till muslim, hur man ser på att Muhammed överhuvudtaget
avbildas.