Aktuell kommentar - vecka 32/02

 

Hur menar Folkpartiet?

Folkpartiet har nu presenterat åtminstone två bland riksdagspartier kontroversiella ståndpunkter kring invandringen:

A. De utlänningar som ska bli svenska medborgare måste först klara ett språktest i svenska.

B. Bidrag ska inte år efter år utbetalas till människor som inte vill ta anvisat arbete, om de är friska och i arbetsför ålder.

Detta ligger ju helt i linje med vad både Blågula Frågor och andra invandringskritiker länge ansett.

Vår motivering till signalkampanjen lyder dessutom: "En röst på SD är det verkningsfullaste sättet att ge uttryck för en protest mot vad som sker med vårt land. Det talar om för nuvarande riksdagspartier att de måste ändra hållning."

Måste vi då inte välkomna Folkpartiets nya ställningstaganden? I huvudsak blir svaret naturligtvis "ja", men några reflexioner är samtidigt ofrånkomliga:

 


1.

Mot bakgrund av Folkpartiets hittillsvarande roll som överbudsparti inom flyktingpolitiken - hur långt sträcker sig, hur djupt går, nytänkandet? Mot bakgrund av Leijonborgs rysningar vid mötena nyligen med Sten Andersson och Pia Kjærsgaard - hur mycket trovärdighet ligger det i hans omsvängning? Är det fråga om något mer ett valtaktiskt drag, 35 dagar före valet?

Om man nu som väljare lägger sin röst på Folkpartiet, vilken flyktingpolitik, invandringspolitik och integrationspolitik har man därmed givit sitt stöd?

2.

Uppenbart är återigen hur det mäts med olika mått. Det finns partier med rätt att tycka och det finns partier som saknar denna rätt.

När Sverigedemokraterna kräver svenskakunskaper och egenförsörjning, då klassas det som avskyvärt. När Folkpartister kräver samma sak uteblir tillmälena.

Eller kommer TV-nyheterna fortsättningsvis att tala om "det främlingsfientliga Folkpartiet"? Knappast!

3.

Folkpartiets förslag vittnar om insikter i en aktuell svensk verklighet:

Kravlösheten vid beviljande av svenska medborgarskap har varit total.

Många invandrare visar svagt intresse för att lära sig svenska.

Långtifrån alla vill försörja sig genom eget arbete, alltför många av de nyligen invandrade är permanent bidragsberoende.

I själva verket kostar detta svenska skattebetalare svindlande belopp. Det kan ses som en förklaring till att Sverige har ett högre skatteuttag än andra länder. Eller det kan ses som en orsak till att vi inte kunnat betala av på vår gigantiska statsskuld, där bara ränteutgifterna varje år ligger på cirka 100 miljarder kronor.

Vilket oerhört slöseri har inte pågått, år efter år! Varför har inte Folkpartiet, varför har inte andra riksdagspartier, reagerat långt tidigare? Och är inte Sverigedemokraterna, som faktiskt reagerat från början, nu värda en stor eloge?

4.

Hur är fp-förslagen tänkta att fungera konkret? Här har journalisterna visat en påfallande finkänslighet, genom att avstå från svåra frågor.

Men hur göra med de flykting- eller anhöriginvandrade som helt enkelt är arbetsskygga? Vad ska hända när någon inte vill ta ett anvisat arbete? Ska vederbörande bli utan bidrag? Ska han/hon skickas tillbaka? Behövs det en omfattande återvandring?

5.

Folkpartiet hade dessutom förslag om arbetskraftsinvandring. Där skulle uppehållstillståndet uttryckligen vara tillfälligt, och dras in så fort vederbörande mister sitt arbete.

Vilket drömläge för en arbetsgivare! Vad blir inte en sådan anställd beredd att gå med på för att vara till lags? Vilka underbud och vilken lönepress kan inte detta leda till?

Om vilken sorts människosyn skvallrar här fp:s tankegångar?

6.

Folkpartiet säger sig önska en totalt sett ökad invandring. Utgångspunkten var att det svenska samhället inte klarar sig utan ett tillskott av arbetskraft utifrån.

I verkligheten finns nu över en miljon vuxna i Sverige som inte har eget förvärvsarbete. Samtidigt som antalet personer i åldern 16-64 år ökat (genom invandringen) har antalet som försörjer sig själva minskat!

Lösningen är alltså inte ökad invandring. Lösningen är att sätta en större andel av dem som redan finns här i arbete.

 


Från de korrektas sida talas ju hela tiden om "flyktingar". Låt oss ta fasta på detta!

Vad som skiljer en flykting från en invandrare är att vederbörande kommit hit för att stanna tillfälligt, så länge ett skyddsbehov föreligger. När förhållandena i hemlandet blivit sådana att man kan åka dit på semester, då är det dags att flytta dit igen permanent.

Vad Sverige behöver mer än ytterligare invandring är en omfattande återvandring.

 


 

 Se vidare:

Folkpartiet tänkar