Aktuell kommentar - vecka 33/01:

 

 

Kvinnovåld och rasism

Efter uppmärksamheten kring ett av de senaste illdåden mot kvinnor i Malmö - då ett gäng smågrabbar gav sig på två tonårsflickor - rasslar det plötsligt in en mängd anmälningar till polisen, om liknande incidenter tidigare under sommaren. Offren har dessförinnan inte känt det meningsfullt att anmäla, då polisen inte prioriterat sådana brott och utsikterna att få tag i gärningsmännen/pojkarna varit små.

Brottsligheten har inte ökat under 90-talet, enligt Brå:s statistik, massmedias Jerzy Sarnecki hävdar t.o.m. att den minskat. Men kan det inte vara så, att anmälningsbenägenheten skulle varit väsentligt större med en högre uppklarningsprocent? 1)

Ser man till enskilda brottskategorier som misshandel och våldtäkter fortsätter dessutom ökningen av de anmälda brotten under 90-talet, även enligt tillgänglig statistik.

 

Så hög upplever kvinnor risken att råka illa ut, att de - medvetet eller inte - utvecklat säkerhetsstrategier i sin livsföring. En doktorsavhandling nyligen visar att kvinnorna redan rutat in sina liv efter rädslan för sexuellt våld.

Birgitta Andersson, som gjort djupintervjuer med kvinnor i Malmö och skrivit avhandlingen, uttalar sig i en nyhetsartikel:

"- Kvinnor har två strategier. Antingen att undvika platser som man upplever som farliga eller också utrustar man sig för att kunna möta våldet. Det vanligaste är att ta nyckelknippan i handen. Men en kvinna i undersökningen hade alltid en kniv redo i handen när hon joggade."

Artikeln fortsätter:

"Intervjuerna visar att kvinnorna är noga i sitt vägval till jobbet för att undvika riskerna. Gärna Pildammsparken på dagen, men absolut inte när det blivit mörkt. Gång- och cykeltunnlar undviker man också.

- Kvinnorna utsätter sig hellre för risken att bli påkörda när de tar sig över motorvägen än att använda gång- och cykeltunneln under vägen och riskera att bli våldtagna."

"Folktomt och mörker är de hotfullaste miljöerna. I mörkret cyklar de intervjuade kvinnorna hellre mitt i gatan där det är ljust, än i dunklet på sidan."

"Kvinnorna ställer sina cyklar utanför dörren på jobbet, fast det inte är tillåtet, för att cykelställen ligger i skymundan. De ställer hellre sin bil på gatan långt från jobbet än i parkeringsgaraget."

Birgitta Andersson får frågan om hon själv ibland är rädd:

"- Inte rädd, men jag förhåller mig. Jag har inte larm eller hårsprej, men nyckelknippan har jag nog knipit om några gånger. Och som kvinnorna i undersökningen så byter jag sida på gatan om jag möter en ensam man. Min tolvåriga dotter säger jag åt att ha sällskap ute."

Några dagar efter att den artikeln publicerats rapporterade Aftonbladet (den 12/8) om att två män kidnappat en kvinna och under en åtta timmars vansinnesfärd genom Malmö våldtagit henne. En dag senare gjordes ett nytt sådant kidnappningsförsök i Malmö, dock utan att lyckas.

Kvinnornas rädsla är knappast ogrundad, det stöds också av tillgänglig statistik. Antalet anmälda våldtäkter har ökat från 350 år 1950 till 2.024 år 2000, dvs med 500%. 2) Antalet anmälda gruppvåldtäkter har också ökat, även om Brå där trixat med statistiken.

 

Vad Aftonbladet inte rapporterade om den 12/8 var de bilburna gärningsmännens etniska ursprung, men de var båda bosnier. Också i det andra fallet rörde det sig om utlänningar, fyra personer. De pojkar som nämndes inledningsvis kom från Rosengård. Överhuvudtaget är det så, att de män eller pojkar som föranleder kvinnorna i Malmö att utveckla dessa säkerhetsstrategier i de flesta fall har utländsk bakgrund.

Statistik kring detta är inte alltid lätt att få fram, men SCB-uppgifter 3) för perioden 1990-93 anger att 37% av alla våldtäkter begicks av utländska medborgare. Där ingår då inte de många invandrare som fått svenska medborgarskap. Brå-statistik 4) för perioden 1985-89 redovisar siffror för den vidare kategorien invandrare och deras barn, siffran blir då 53%. Nu - ett drygt decennium senare - är denna siffra förmodligen högre, eftersom kategorin ifråga vuxit.

Här kan anas ett rasistiskt mönster, dvs

a) gärningsmännen har vanligen utländsk bakgrund, medan offren vanligen inte har det

b) detta inte är en slump - valet av offer styrs oftast av etniska kriterier.

Detta märks särskilt tydligt beträffande grova gruppvåldtäkter, dvs när gärningsmännen är tre eller fler. Till leda upprepar då politiskt korrekta Piteå-exemplet från mitten av 80-talet, när gärningsmännen vid en grov gruppvåldtäkt var svenskar. Men är inte detta undantaget som bekräftar reglen? Finns ett enda ytterligare sådant exempel att anföra? Har det inträffat en enda gång under den senaste tioårsperioden? 5)

I Sverige hyschas om detta (enkelriktade) rasistiska mönster, men i Australien - där samma problem existerar - gör man inte det. Så här skrev man den 29/7 -01 i dagstidningen "Sydney Morning Herald":

"70 girls attacked by rape gangs

POLICE examining more than 20 brutal sexual attacks on teenaged girls in just 10 months believe they have uncovered a frightening new crime associated
with race.

Hospital records and police data show that at least another 50 similar incidents have been reported in the Bankstown area of south-west Sydney over the past two years.

The victims, one as young as 13, were allegedly lured to meetings then gang raped and horrifically humiliated.

All of those suspected of perpetrating the acts come from the same cultural and religious backgrounds.

Now police are concerned that the acts may become culturally institutionalised. They are now planning a social research program to examine the phenomenon and help them decide how to eradicate it.

Fifteen youths and men have so far been charged with more than 300 offences relating to matters since mid-2000 alone.

They are all of Middle Eastern extraction. None of those involved is presently before the courts.

Their alleged victims have all been Caucasian, aged between 13 and 18.

The attacks are continuing..."

Översättning, i sammanfattning:

70 kvinnor har angripits av våldtäktsgäng. Alla misstänkta gärningsmän har samma kulturella och religiösa bakgrund. Polisen fruktar att dessa brott kan bli kulturellt institutionaliserade. Av 15 ungdomar som ställs till svars för 300 övergrepp sedan mitten av förra året har samtliga sina rötter i Mellanöstern. 6) Offren är alla vita kvinnor, i åldern 13 till 18 år. Övergreppen fortsätter.

 

När Sverigedemokraterna eller andra grupper tar upp problemet med gruppvåldtäkter och ockupantmentaliteten från en del utlänningar i Sverige får de höra att de "utnyttjar tragiska händelser", "fiskar i grumligt vatten" eller försöker vinna politiska poäng.

Men om detta kan ge poäng, varför tar sig inget av de etablerade partierna an dessa problem? Varför lämner man över dem till sverigedemokrater eller till nazister?

Den officiella förklaringen är densamma som medias, när dessa tiger om brottslingars etniska tillhörighet: man vill motverka främlingsfientlighet.

Detta är i bästa fall ett kortsiktig resonemang, eftersom sanningen ändå kryper fram. De flesta svenskar kan nog redan läsa mellan raderna och har bilden klar för sig: denna typ av brottslighet är kopplad till invandringen och det mångkulturella projektet:

dels den omfattande invandringen i sig, av människor från främmande kulturer

det svenska samhällets kravlöshet och flathet, vilket göder ett förakt.

Det verkliga skälet till riksdagspartiernas brist på agerande kan alltså inte vara rädsla för främlingsfientlighet. Nej, det verkliga skälet är omsorgen om deras mångkulturella projekt. Detta projekt är viktigare för dem än svenska kvinnors trygghet och hälsa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1) Här ligger en raffinerad försåtlighet: även om ingen ökning sker från ett år till ett annat så är en miljon brottsoffer inte liktydigt med noll brottsoffer. Nej, det är liktydigt att 1.000.000 individer drabbats, det betyder ett omfattande och helt oaccceptabelt lidande. Det är 1.000.000 brottsoffer för många.

2) Även under bara 90-talet har en ökning skett, med 40 % (från 1.410 år 1990 till 2.104 år 1999).

3) SCB-skriften "Utländska medborgare i kriminalstatistiken, 1993".

4) Brå-skriften "Invandrares och invandrares barns brottslighet" från 1996.

5) Och har det någonsin hänt att en gruppvåldtäkt förövats av etniska svenskar medan offret varit en invandrarkvinna?

6) Något liknande gäller i Sverige - gärningsmännen har påfallande ofta arabisk bakgrund. De framgår av den ovannämnda Brå-skriften.