Sverige spelade knappast någon heroisk roll under andra världskriget. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida det var en bra, klok eller nödvändig politik som samlingsregeringen bedrev, men ovedersägligt satte den svenska intressen främst. Det allt överordnade målet var att hålla Sverige utanför kriget.

Detta tycks regeringen Persson nu i efterhand försöka gottgöra, genom att bli världsbäst och världsmest i att ta avstånd från sådant som hände på tyskockuperat område under kriget.

Handelsminister Leif Pagrotsky var nyligen i USA och gjorde reklam för svenska projekt om Förintelsen: Så här skriver tidningen "Avisen" den 28/11 -98, under rubriken"Historieprojekt på export":

"När handelsministern berättar att en bokupplaga på 800.000 exemplar i Sverige motsvarar en upplaga på 20 miljoner i USA förstår de amerikanska intresseorganisationernas representanter precis hur stort regeringens bokprojekt är..."

Avisen-artikeln fortsatte:

"Den nya svenska modellen växte fram sedan en undersökning visat att var tredje gymnasieelev inte trodde att förintelsen ägt rum."

Att boken ifråga verkligen berättar historiska sanningar finns ingen anledning att betvivla. Betvivlas kan däremot om att Avisens framställning kring svenska gymnasieelever stämmer, att många skulle förneka Förintelsen..

Vad undersökningen visade var i själva verket något annat. Hela 80% av de tillfrågade kände sig säkra på att Förintelsen verkligen ägt rum. 12% av eleverna visste inte, men det är ju inte detsamma som att de tror något bestämt. Återstår 8%, som skulle kunna betecknas som "tvivlare".

Något egentligt behov av denna kampanj förelåg alltså inte. Det stora bokprojektet drogs igång, trots att svenska gymnasieelever ganska väl kände till Förintelsen.

Varför bedrivs då denna dyra kampanj? Kan svaret ligga i att dess verkliga syfte är något annat än dess föregivna?

Kampanjens faktiska funktion är hursomhelst uppenbar: att tysta kritik mot den svenska invandringspolitiken. Långsökt, kan det förefalla - hur kan detta kopplas ihop? Nyckelordet är "syndabok":

Nazisterna i Tyskland på 30-talet utsåg judarna till syndabockar.

Invandringskritiker i Sverige på 90-talet utser invandrarna till syndabockar. De är att jämföra med nazister.

På så vis lyckas man dra ned en järnridå mot demokratiska samtal.

Ett aktuellt exempel från Haninge bekräftar Förintelsekampanjens funktion att bekämpa politiska meningsmotståndare. Så här uttalade sig nyligen kommunalrådet Staffan Holmberg (s):

"Vi har i bred enighet i fullmäktige beslutat genomföra en stor kampanj. Vi kommer att besöka varenda skola och informera om förintelsen. Och genom skolbarnen kommer vi nå föräldrarna. På detta vis kommer vi att vända skutan. Sverigedemokraterna har inte en chans i nästa val".

Förmodligen gör kommunalrådet Holmberg här en politisk felbedömning. Kanske går hans kampanj hem bland de 97% av väljarna i Haninge som inte röstade på Sverigedemokraterna. De 3% som röstade på SD lär dock bara bli provocerade, eftersom de inte anser att deras röstande på SD har något att göra med händelser i andra länder för över 50 år sedan.

Hur gick det till, när denna kampanj startade? När och hur togs beslutet? Var det klart redan före skolundersökningen, att en kampanj skulle köras? Var undersökningen bara en nödtorftig förevändning?

EN MINDRE KONSPIRATORISK tolkning är att kampanjen gick igång mer eller mindre av misstag. Media misstolkade resultatet och när bollen väl var i rullning gick den inte att stoppa. (Stéphane Bruchfeld, som var med om att göra undersökningen - och sedan också var med om att skriva kampanjboken - har uppgivit att han försökt påtala för journalisterna att de övertolkade undersökningens resultat, men förgäves).

Hursomhelst har statsminister Göran Persson, genom sin snabba, för att inte säga impulvisa, reaktion spelat en viktig roll i sammanhanget. Så här skriver Per Almark, i DN den 26/11 -98:

"Plötsligt en dag fick Persson genom Dagens Nyheter se en undersökning om hur lite svenska ungdomar vet om Förintelsen. Han blev skakad och lade tidningen på regeringsbordet. Han föreslog en stor kampanj från regeringen (med stöd av oppositionen) mot dem som förnekar Förintelsen.

'Politik är ju att nyttja tillfället', säger Persson. 'Min stund var kommen. Scenen stod och väntade på mig. Det var bara att ta den i besittning.'"

Detta säger kanske något också om hur regeringsarbetet i allmänhet går till under statsminister Persson. Enskilda nyheter, som de presenteras i media, får styra. Stundens ingivelse avgör.