Pierre Schori i SvD den 15/12 .97:

"Viktigt med en öppen debatt om vår flyktingpolitik

Nyhets- och debattutrymme i medierna har fyllts av rapporter från flyktingförläggningar, upprop för humanitet och en alltmer polariserad debatt om flyktingpolitiken. Få politikområden väcker så mycket känslor, är så mytomspunna och delar opinionen i så hög grad.

Två huvudlinjer kan skönjas i debatten. Å ena sidan hävdas att vi har massinvandring och öppna gränser, å andra sidan hävdas att Sverige är inhumant och bygger höga murar som skydd mot omvärlden. De oförenliga beskrivningarna framförs med emfas av sina respektive företrädare.

Det är tillåtet och det ska vara tillåtet att både diskutera och kritisera invandrings- och flyktingpolitiken. Att ha en öppen debatt är viktigt, särskilt i ett land som Sverige som under lång tid haft en relativt stor invandring. De som hävdar att kritiska röster kvävs är ofta de vars argument inte tål en närmare granskning. Min strävan är att ena så många som möjligt kring en flyktingpolitik som är human, tydlig och trovärdig.

Vi ska värna asylrätten. Individens behov av skydd ska stå i centrum. Det betyder att Sverige, liksom andra länder, under överskådlig framtid ska ha en reglerad invandring. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl, och Sverige har skyldighet att pröva varje ansökan på ett rättssäkert sätt. Hur många som får stanna är således beroende av vilka skäl man kan åberopa, och hur flyktingströmmarna i världen ser ut. I Sverige och övriga Europa ser vi nu en liten ökning av antalet asylansökningar beroende på den svåra situationen i Saddam Husseins Irak. Det totala antalet flyktingar i världen minskar dock.

Utlänningslagen har blivit tydligare. Det gör det lättare för flyktinghandläggare, allmänheten och flyktingarna själva att veta vem som har rätt att stanna i Sverige. Tidigare rådde en viss förvirring om begreppen. Det hävdades att Sverige inte tog emot ''riktiga'' flyktingar. Man syftade på att Jugoslavienflyktingarna inte omfattades av Genèvekonventionen. Den som flyr från ett krig eller riskerar tortyr eller omänsklig behandling är i behov av skydd, något som också sägs uttryckligen i den nya utlänningslagen. Sverige tar också emot en begränsad skara anhöriga. Anhöriginvandringen har med den nya lagen från den 1 januari i år snävats in något till att omfatta make/maka eller sambo, hemmavarande barn under 18 år samt annan nära anhörig som ingått i samma hushållsgemenskap. 18-årsgränsen för barn är i enlighet med rekommendationerna från FN:s flyktingkommissarie UNHCR.

Förändringarna innebär också att flyktingpolitiken bidrar till saneringen av statsfinanserna. Vi har stärkt rättssäkerheten, bl a genom att alla beslut om uppehållstillstånd ska motiveras och att avslag inte får meddelas utan muntlig handläggning. Regeringens fortsatta utvecklingsarbete omfattar bl a en parlamentarisk översyn av rättsprocessen i utlänningsärenden. Den utredningen ska vara klar i april 1998.

Ett omdebatterat spörsmål är kostnaderna för invandringen. Låt mig först slå fast att invandringen inte är orsak till att Sverige genomgått en statsfinansiell kris. Invandringen är, under normala arbetsmarknadsförhållanden, samhällsekonomiskt lönsam tack vare att invandrarna i hög utsträckning är unga, utbildade och produktiva människor. Sverige har genom historien berikats såväl ekonomiskt som kulturellt av invandringen. I början av 90-talet var situationen mer ansträngd då flyktingvågen från f d Jugoslavien sammanföll med massarbetslösheten.

Statens anslag för flyktingmottagande och bidrag till kommuner är ca 3,5 miljarder under 1997, vilket motsvarar ca 0,5 procent av statens utgifter. De totala samhällsekonomiska kostnaderna har av Jan Ekberg, forskare vid Högskolan i Växjö, beräknats till ca 15-20 miljarder kronor per år under nuvarande arbetsmarknadsläge.

Denna kostnad kan förväntas minska nu när arbetslösheten sjunker även bland invandrare. Jan Ekberg och hans kolleger har även studerat uppgifter från några av de organisationer som hävdar betydligt högre belopp, och funnit dem klart missvisande. Det finns inget som heter ''ekonomiska flyktingar''. Det finns visserligen människor som flyttar i hopp om en bättre framtid, men ekonomiska kriterier är ingen grund för att få stanna i Sverige. Det innebär i sin tur att en person kan vara rik, men ändå vara i behov av skydd om han t ex hotas av regimen i sitt hemland. I konsekvens med detta finns också människor som avvisas till en sämre materiell tillvaro för att de inte haft skyddsbehov.

Sverige har tagit ett stort ansvar för de flyktingar som kommit till Europa, och därmed gått i bräschen för en human politik i hela Europa. Det är något vi är stolta över. Den socialdemokratiska regeringen arbetar dessutom i flera sammanhang för ett ökat och bättre fördelat ansvar för flyktingmottagandet i både Norden och Europa. Finland och Norge har nyligen beslutat att kraftigt höja sitt mottagande av kvotflyktingar, dvs flyktingar som är i särskilt svåra situationer och som tas ut av FN.

I EU har den svenska kommissionären Anita Gradin lagt fram ett förslag om gemensamt agerande av medlemsländerna vid massflykt. Meningen är att länderna, när det finns risk för massflykt, ska ta ett gemensamt ansvar för människor som är i behov av stöd. Därmed kan man undvika en alltför stor belastning på mottagandet i ett fåtal länder. Även på andra områden kan vi dra nytta av samarbetet i EU. Genom att länderna får alltmer likartad politik bör vi få en jämnare spridning av asylsökande. Europasamarbetet omfattar också det s k Eurodacsystemet, som är ett gemensamt register för fingeravtryck för att förhindra att människor missbrukar asylrätten genom att söka asyl i flera EU-länder.

Samförstånd är viktigt för att värna humaniteten - polarisering gagnar bara extremismen. Vi har under senare tid sett ett antal angrepp mot regeringen från dem som hävdar att de står för en human och generös flyktingpolitik. Man anklagar regeringen för att föra en alltmer restriktiv politik, och att därigenom legitimera främlingsfientliga strömningar.

Det är en bild av verkligheten som inte stämmer. Den topp i flyktingmottagandet som fanns i mitten av 90-talet, med som mest 84 000 asylsökande (1992), berodde på den värsta katastrofen i Europa sedan andra världskriget, kriget i f d Jugoslavien. Om man studerar beviljade uppehållstillstånd fr o m den 1 januari i år finner man att andelen konventionsflyktingar ökat och att stor hänsyn till humanitära omständigheter tagits. Det gäller stora grupper från f d Jugoslavien och inte minst barnen. Antalet asylsökande och beviljade uppehållstillstånd hänger alltså ihop med förhållandena i vår omvärld.

Krav har framförts på att gömda asylsökande ska ges amnesti. Att hålla sig gömd när man i flera instanser bedömts sakna asylskäl kan omöjligen vara grund för uppehållstillstånd. Däremot ska vi diskutera hur vi kan stödja och hjälpa dem som återvänder till sitt hemland. Jag sätter stort värde på engagemanget för flyktingar och utsatta. Låt oss nu göra gemensam sak och ta debatten med dem som mer eller mindre vill stoppa invandringen, och som gör politik av fördomar och falska uppgifter. Dessa enskilda personer och organisationer hävdar ofta att de företräder folkets åsikt. Låt oss visa att vi är många som värnar om ett humant och solidariskt Sverige. Vårt land har varit drivande i arbetet med att ta fram ett internationellt regelverk kring flyktingmottagandet, och det är ett ansvar vi inte kommer att avsäga oss. En internationell jämförelse ger också vid handen att Sverige intar en tätposition när det gäller ansvarstagande för människor på flykt.

Jag ser med oro på utvecklingen i våra grannländer Danmark och Norge, där främlingsfientliga partier rönt framgångar genom att framföra starkt förenklade budskap. De ställer relevanta frågor - t ex om arbetslösheten - men ger falska svar. Man har utsett invandrargruppen till syndabock i stället för att se på de problem som är gemensamma för alla. Det är tragiskt att dessa grupperingar utnyttjar människors oro och rädsla inför framtiden i att attackera en grupp som är än mer utsatt.

Att ställa utsatta grupper mot varandra innebär att man sår splittring och oro i samhället. För mig handlar det inte om solidaritet med antingen flyktingar eller arbetslösa. Det handlar om att vara beredd att visa solidaritet med både flyktingar och arbetslösa - eller att inte visa solidaritet över huvud taget!"

 

Se vidare: svarsinlägge från Blågula Frågor