Folhemsskolan som
försvann
Margareta Norlin är en skribent som
vi ofta funnit anledning att citera. Anledningen är enkel: hon skriver
initierat och klokt, vasst och redigt. Om EU, om massmedia, om Jugoslavien,
med mera.
Mest av allt har Norlin kanske skrivit om
skolan. När tidskriften Ordfront gav ut ett temanummer om skolan var
den längsta och sakligt tyngsta artikeln skriven av henne: "Den
svenska skolans uppgång och fall".
Samtidigt är det uppenbart att det
finns ett moment kring skolan som Norlin skyggar för, nämligen
invandringens betydelse. I och för sig kan hon se att den har
betydelse, i form av språksvårigheter och särskilda problem
i undervisningen - det är på slutsatserna hon stupar.
Margareta Norlin sällar sig i grunden
till de politiskt korrekta, vilket resulterar i två krav:
mer resurser
minskad segregering.
Inte en stavelse i det hon skriver antyder
att invandringen skulle behöva minska.
Margareta Norlin talar om
"den svenska folkhemsskolan", som byggde på en storslagen
vision om att motverka klassklyftor. Bakgrunden var denna:
"Tankarna på
en gemensam skola hängde nära samman med den framväxande
demokratin, och folkbildningen. Hela idén om att människor var
medborgare, att de borde vara kunniga och informerade, för att på
ett aktivt sätt kunna ta del i samhällslivet, drev under den här
perioden fram en ny syn på skola och utbildning."
Barn och ungdomar ur olika
socialgrupper skulle blandas och lära känna varandra, och alla
skulle få en så långt möjligt likvärdig start
i livet:
"...kanske har den
aldrig funnits fullt realiserad. Möjligen existerade den bara som en
märkvärdig och underbar dröm i huvudena på en lång
rad skolfolk och svenska skolpolitiker som såg hur skilda bildningsgångar
skiktade människor, sprängde isär samhällen, och skapade
motsättningar där de inte behövde finnas. Vi nådde
nog aldrig riktigt målet ens i folkhemmets Sverige. Men ändå.
Den gemensamma skolan för alla barn var en vision av sådan sprängkraft
att den faktiskt mäktade förändra många socialt nedtryckta
barns förväntningar på sitt kommande liv. Som dröm
var den vacker att få.
Och Sverige kom ganska
långt. Många vuxna kan idag se tillbaka på en skola där
man sammanstrålade med barn från olika sociala förhållanden..."
"Rektor Arne Karlsson
från Navestad i Norrköping uttryckte sig redan 1994 så
här:
»Grundskolan är
det sista återstående kittet för att skapa solidaritet
och förståelse mellan olika samhällsklasser. Det är
den enda institution i vårt samhälle, där olika grupper
på ett naturligt och självklart sätt möts, lär
sig samarbeta och respektera varandra, oavsett social, etnisk och religiös
bakgrund....«"
Men denna typ av skola -
en skola likvärdig för alla - finns inte längre:
"Idag går
överklassens barn i elitskolor i innerstaden och svartskallarnas barn
i förorternas kommunala skolor som merendels befinner sig i fritt ekonomiskt
fall. Idag möts inte längre industriägarns dotter och pizzabagarens
son över läroböckerna. (I den mån det finns några
läroböcker.) Åtminstone gäller detta i storstädernas
och de mellanstora industristädernas segregerade verklighet. Än
har det inte riktigt slagit igenom ute i landet men det är på
väg. Idag lever barn och ungdomar ur olika socialgrupper återigen
i totalt skilda skolvärldar. Hundra års svenska skoltraditioner
och strävanden har kastats bort i ett enda svindlande svep."
Denna genomgripade samhällsomvandling
har skett i stort sett utan diskussion, åtminstone i "det offentliga
rummet", konstaterar Norlin.
"Och det har gått
så andlöst fort att medborgarna inte hunnit fatta vad som hänt.
Många lever fortfarande i tron att skolan är ungefär som
förut fast bara lite sämre. De vuxna vars barn slutade skolan
under 1980-talet lever i än högre grad kvar i såna föreställningar.
Särskilt om de tillhör den inflytelserika medelklassen. Sällan
funderar de närmare över att det inte finns så många
jobbarbarn i klassen. Så ser ju verkligheten ut nuförtiden! Fort
och för många omärkligt har omvandlingen skett."
Hur har detta kunna ske?
En del av förklaringen ser Norlin i mekanismer som fått skolpersonalen
att hålla tyst:
"...skolpersonalen
på dessa skolor har många skäl att själva hålla
tyst om problemen. Blir eländet känt flyttar många föräldrar
sina barn omedelbart, och så förlorar skolan ytterligare elever
och pengar i en destruktiv nedåtgående spiral. Strukturen uppmuntrar
till att sopa problemen under mattan."
Som den främsta "boven"
ser Margareta Norlin uppenbarligen valfriheten. Den har fungerat
som en munkavle på lärarna, eftersom risken är att elever
inte söker sig till en skola som fått dåligt rykte. Valfriheten
har också lett till (eller möjliggjort) en segregering, så
att elever med ambitioner söker sig bort från problemskolor.
I samma riktning verkar
lönesättningen bland lärarna. Den individuella lönesättningen
ger "tyst i klassen":
"De lokala lärarfacken
vågar sällan gå emot rektor. Sedan 1996 har lärare
individuell lönesättning som rektorerna bestämmer. Det kan
handla om skillnader på flera tusen kronor i månaden i påslag
på lönen. Den som är kritisk ibland räcker det
att vara fackligt aktiv, som till exempel i Huddinge för några
år sedan kan riskera att få lägre lön eller
färre tjänstetimmar."
Norlin ser tre förändringar
som påverkat den svenska skolan:
1. Kommunaliseringen
1989
Kommunerna fick ta över
ansvaret för skolan från staten.
2. Avskaffad öronmärkning
Öronmärkningen
av statsanslagen till avskaffades - kommunerna fick själva avgöra
hur de skulle använda pengarna. Viisa anslag behövde inte gå
till skolverksamheten.
I en en situation där
kommunerna å ena sidan är förbjudna att höja kommunalskatten,
å andra sidan (detta gäller särskilt vissa kommuner) får
växande socialbidragsutgifter, trängs satsningar på skolan
undan.
3. Ny kommunallag 1992
Norlin:
"Det var en anpassning
till de nyliberala strömningar som slagit igenom i kommunernas små
nomenklaturor under åttiotalet. Kommunförbundet var förstås
den starkaste lobby-gruppen i den här utvecklingen. Med detta beslut
släppte riksdagen fältet fritt för marknadsmodeller, köp-och-sälj
och managementkonsulter.
Dessutom blev det möjligt
för kommunerna att privatisera skolor, och för fullmäktige
att delegera bort sitt skolansvar till de enskilda rektorerna som nu fick
heta »resultatenhetschefer«. Dessa var inte längre tvingade
att anställa lärare enligt behörighet, utan kunde gå
på informella kriterier som »smidighet«, »nytänkande«
eller »passar ihop med skolans profil«."
Kommunerna kunde nu också
börja ta ut "marknadshyror" för skollokalerna, vilket
också gjorde att det blev mindre pengar över till skolans undervisning:
"I de flesta fall
var detta med marknadshyror rent nonsens. Rektorerna hade inte rätt
att byta till andra lokaler, och plötsligt tvingades de betala Globen-priser
för gamla nedslitna sjuttiotalsskolor.
Journalisterna Ola Sigvardsson
och Pia Skagermark publicerade i januari 1997 i Dagens Nyheter en granskning
de gjort av skolkostnaderna i 246 kommuner. Mellan 1991 och 1995 hade hyreskostnaderna
för skolan ökat med 850 miljoner samtidigt som medlen till undervisningen
skurits ned med cirka tre miljarder. En fördubbling av lokalhyran var
inget ovanligt.
Trots att det kunde se
ut som om skolan fått samma resurser hade de alltså skurits
ned enligt dn:s undersökning med sexton procent. Utan att ett enda
politiskt beslut hade behövt fattas."
I slutet av sin långa
artikel konstaterar Margareta Norlin också att ämnet historia
numera är obligatoriskt på bara två av sjutton gymnasielinjer:
"Inga elever på ekonomiska
eller yrkesinriktade program läser idag en enda timme historia."
I slutet snuddar hon också vid en
annan del av förklaringen till skolans misslyckande:
"I en vällovlig
opposition mot årtalstragglande och kadaverdisciplin håller
de radikala pedagogerna på att hamna på fel sida i debatten
om den segregeringsprocess som nu pågår. De verkar ha tappat
insikten om att det självklart finns också omistlig kunskap.
De understryker inte
att det faktiskt finns
en grundläggande folkbildning som är nödvändig
för att ungdomar senare ska kunna delta som medborgare i samhället.
Pedagogerna sviker."