Den svenska modellens
fall
Texterna
nedan är hämtade från Jan
Millds blogg, våren 2011.
1.
Den svenska modellen
2.
Nyliberalism
3.
Sänkningen
4.
Kuppmakarna
5.
Kris
1.
Den svenska modellen
Det
amerikanska TV-programmet ”Good Morning, America!”
var på 90-talet i Stockholm för att göra ett program
om Sverige. I huvudsak mycket positivt, som jag minns det, där programmakarna
häpet talade om ”Sweden – the middle way!”
Landet
med välstånd och trygghet för alla. Landet där människor
regelbundet gick till sina arbeten och samvetsgrant utförde sina uppgifter,
utan att vara drillade eller hotade till det. Där behövdes varken
en kampanjande statsapparat som i kommuniststater eller hot om att bli arbetslös
och ställd utan försörjning, som i råkapitalistiska
samhällen.
Programmet
ingav mig intuitivt vissa farhågor. Vilken tolerans hade makthavare
i USA för existensen av ett sådant samhälle?
Var det kanske ett ”farligt” exempel, som kunde vinna spridning
och upplevas som ett hot för Washington?
Vad
karaktäriserade ”den svenska modellen”?
Kärnan
låg i ett fullödigt resursutnyttjande:
•
alla arbetsföra skulle stå till arbetsmarknadens förfogande
och arbetslösheten skulle ligga nära noll
•
omställningar skulle befrämjas genom kompetenshöjande utbildningar
•
inga arbetsdagar skulle gå till spillo genom strejker
•
inte heller skulle arbetsdagar förspillas genom sjuklighet
•
folkhälsan skulle befrämjas.
Ohälsa
motverkades redan genom att arbetslöshet undveks.
Låg
arbetslöshet förhindrade samtidigt lönedumpningar.
Köpkraft
hos låg- och medelklass befrämjade efterfrågan och därmed
full sysselsättning.
Centralt
i modellen var utjämningar av konjunkturcykler
genom underbalansering respektive överbalansering av statsbudgeten:
- underbalansering i kristider (lågkonjunktur), för att skapa
efterfrågan
- överbalansering i goda tider (högkonjunktur), för att hålla
igen efterfrågan.
Björn
Elmbrant ger i sin bok ”Så föll den svenska modellen”
denna definition av modellen:
”1.
strävan efter samförståndslösningar och klassamarbete
2. strävan efter demokratiskt förankrade beslut
3. kraftfulla men jämnstarka organisationer på arbetsmarknaden
löser konflikter med fredliga medel; med kollektivavtal, inte lagstiftning.
4. exportföretagen är privilegierade, men förutsätts
deltaga i ett gemensamt samhällsbygge.
5. högt skattetryck, men produktion och tillväxt ska gynnas.
6. arbetslösheten är ett gissel och ska bekämpas med aktiv
konjunkturpolitik.
7. välfärden är en offentlig uppgift, med rättvisa och
jämlikhet som principer; ingen fattigvård utan en angelägenhet
för alla.”
Raserandet
av den svenska modellen kan från socialdemokratiskt håll idag
framställas enligt bilden ovan, dvs:
a) modellen finns fortfarande
b) den håller på att raseras
c) de som gör detta är de borgerliga partierna.
Den
bilden är bara delvis sann.
•
till stor del är modellen redan raserad
•
de som raserade den var själva socialdemokrater, eller kallade sig
åtminstone för det.
Odiskutabelt
är att de borgerliga partierna idag arbetar efter Reinfeldts MUF-devis
från 1993 om skrotning av välfärdsstaten.
På
mer än ett sätt!
2.
Nyliberalism
Den ideologi
som dominerade i USA och som på 80-talet kom att påverka även
Sverige var nyliberalismen. De företräddes av nationalekonomer
i Chicago, med Milton Friedman i spetsen.
Friedmans
nyliberalism gick på tvärs mot den keynesianism som legat till
grund för den svenska modellen. Hans idéer tillämpades
i Chile efter militärkuppen där 1973.
Nyliberalismens budskap var i korthet: ”befria marknaden!”.
Dvs minimera statens roll inom samhällsekonomin.
Detta betydde
tre moment:
1. sänkta skatter
2. privatiseringar
3. avregleringar.
Arbetslöshet
sågs som nödvändig – det fanns en ganska hög
nivå av ”naturlig arbetslöshet”.
Så här
formuleras ”hörnstenarna” i nyliberalismen av Björn
Elmbrant i ”Så föll den svenska modellen”:
"1.
Politikerna är klantskallar som snavar omkring i ekonomin som elefanter
i en porslinsbutik. På grund av sin önskan att bli omvalda vågar
de bara fatta populära beslut.
Det
är inte kapitalismen som skapar olika tillkortakommanden i ekonomin
som depression och arbetslöshet utan alltför mycket politisk klåfingrighet.
Kapitalismen ska därför lämnas i fred så mycket som
möjligt, för då fungerar den bäst.
2.
Det enda staten ska göra är att sätta upp ett antal normer,
där den viktigaste är att inflationen hålls nere. Det sker
genom sträng sparsamhet med allmänna medel, en nedbantad offentlig
sektor och så låga skatter som möjligt. Aktiv konjunkturpolitik
à la Keynes betraktas som ett dödligt gift.
Stora
skattesänkningar är självfinansierande eftersom människor
då arbetar mer och därmed betalar mer skatt.
3.
De regleringar som finns för banker, flyg, taxi, läkare och annat
näringsidkande ska avskaffas. Offentliga monopol som post och televerk
ska privatiseras. Har man kvar en offentlig verksamhet ska marknadsekonomins
principer om konkurrens och prissättning tillämpas även på
den.
4.
De fattigas problem löses inte genom socialförsäkringar och
fattigdomsprogram utan genom att de välståndsbildande krafterna
högre upp i samhället sätter sådan fart på kapitalismen
att också de sämre ställda får del av välståndet.
Detta kallas nedsippringsteorin.
5.
Stora organisationer, t ex fackföreningar, är marknadsstörningar
och en farlig korporativism, vars betydelse bör reduceras så
mycket som möjligt.
6.
Utvecklingen är lagbunden och närmast vetenskaplig. Förr
eller senare kommer de icke-liberala systemen att kollapsa genom sina inre
motsägelser.”
”Lafferkurvan”
beskriver det som Elmbrant är inne på under punkt 2: det finns
en optimal skattesats, för att få in mesta möjliga till
staten. Överskrids denna arbetar människor mindre, eller skattemoralen
sjunker och man finner vägar att undgå skatt.
(Var denna
optimala nivå faktiskt ligger har dock inte klarlagts. F.ö. kan
ju skattemoralen bli låg även av andra skäl, t ex att skattemedel
pytsas ut på ett ansvarslös sätt.)
Björn
Elmbrants beskrivning av Lafferkurvan: ”den
till vetenskaplighet förklädda fromma förhoppningen att skattesänkningar
skulle ge staten mer pengar än vad skattehöjningar kunde göra.”
Nyliberalismen
innefattar alltså en föreställning att gynnande av de rika
gynnar även de fattiga, eftersom detta ger mer tillväxt, vilken
sedan tillfaller alla på något sätt. Det sker en ”nedsippring”
eller uppstår ”dynamiska effekter”.
I del 2 av
filmen ”Novemberrevolutionen” ges ett smakprov på Milton
Friedmans tänkande.
Han jämförde
där människor med skjortor eller vilken annan som helst produkt
på marknaden. Precis som en klädbutik behöver ha skjortor
i lager på sina hyllor måste det finnas arbetskraft på
lager, till förfogande när den behövs.
En tveksam
människosyn!
Människor
har ju behov som skjortor inte har. Skjortor far inte illa av att
ligga på en hylla, även om det skulle vara i månader och
år. Människor har både fysiologiska och emotionella behov.
Långvarig arbetslöshet drabbar inte bara människors kompetens
och anställningsbarhet, det kan direkt påverka hälsan.
Talar vi ”elefanter
i porslinsbutik”, så vittnade svenska nyliberalers (s-märkta
sådana) under 80-talet om just ett sådant agerande: dålig
timing, fel ordningsföljd och avsaknad av förutseende i det mesta
som de företog sig.
När konsekvenserna
av deras åtgärder inte längre gick att blunda för blev
de tagna på sängen – och diverse brandkårsutryckningar
och panikåtgärder framtvingades.
3.
Sänkningen
Björn
Elmbrant i ”Så föll den svenska modellen”:
”När
den nya regeringen nu alltså lade ytterligare 16 procent ovanpå
de borgerligas 10 – sammanlagt 26 procents devalvering inom loppet
av tretton månader – gjorde det i fullt medvetande om att redan
skvalpade omkring för mycket pengar i svenskt näringsliv och att
det fanns ett starkt spekulativt drag i ekonomin, där det var svårt
att undgå att detta dag skulle förstärkas.”
”…det
är viktigt att understryka att spekulationsekonomin inte föddes
i november 1985 i och med kreditavregleringen. Babyn hade kommit till världen
under 70-talets inflation och hade sedan vuxit sig stark i storföretagen
under tre små och två större devalveringar."
Den svenska
modellens torpedering markeras av s-regeringens skrivelse 1990/91:50, undertecknad
av statsminister Ingvar Carlsson och finansminister Allan Larsson.
Sverige hade då fått en hög inflation, utan motsvarighet
i andra länder – en kostnadsutveckling som hotade svensk exportindustri.
Med denna skrivelse frångicks den fulla sysselsättning som överordnat
politiskt mål – viktigast blev istället inflationsbekämpningen.
Ett historiskt
spårbyte för svensk socialdemokrati!
Hur hade s-regeringen
hamnat i denna situation?
•
Var det resultatet av medvetna beslut och en målinriktad politik?
•
Eller var det mer en serie tillfälligheter, där det ena gav det
andra?
Var det utslag
av politisk skicklighet eller politisk oskicklighet?
Klart är
att det inte hade fattats några gemensamma politiska beslut om saken.
Där fanns inget protokollfört i SAP:s partistyrelse eller ens
VU om att kreditregleringen skulle avskaffas.
Klart är
också att det fanns flera krafter som verkade för en omläggning
av den ekonomiska politiken i nyliberal riktning:
1.
Utlandet
Förändringar
i andra länder och påtryckningar utifrån, bl.a. från
OECD och den internationella Baselbanken.
2.
Massmedia
De som företrädde
nyliberala idéer framställdes i media som ”nytänkare”
och ”förnyare”, medan den förda s-politiken byggde
på ”tabun” och ”heliga kor”. De som dansade
efter medias pipa berömdes för ”mod”.
3.
SAF
Svenska Arbetsgivarföreningen,
som alltsedan 70-talet bedrivit allt intensivare politiskt kampanjande.
Detta bidrog
till att bygga upp ett ”krismedvetande”: svensk exportindustri
måste få mer stöd för att klara sig i konkurrensen
med utlandet.
Ur ”Läsarnas
Fria Tidning” den 5/3 2009:
”Redan
1970 hade den nytillträdde informationschefen för Svenska arbetsgivareföreningen,
SAF, Sture Eskilsson …börjat smida planer på att omvandla
det svenska systemet och ersätta det med nyliberala reformer. 1971
skrev han ett smått legendariskt PM där han bland annat förklarade
hur näringslivet skulle möta samhällets vänstervridning
genom att ta greppet om primärdebatten – den debatt som pågår
bland insatta opinionsbildare.”
”1976
blev Curt Nicolin ordförande i SAF, och nu …blev opinionsbildning
det primära målet för SAF.”
4.
Nationalekonomer
Dessa var
med få undantag nyliberaler. Många av dem kallade sig dessutom
socialdemokrater.
Assar Lindbäck
medverkade till att Milton Friedman 1976 tilldelades Sveriges Riksbanks
pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.
5.
Partiindivider
Inom den socialdemokratiska
partitoppen fanns personer som bar på en marknadsliberal ideologi.
T ex var Erik Åsbrink utbildad på Handelshögskolan.
Ofta handlade det mindre om en argumentering i sak än att förändringar
framställdes som ofrånkomliga, ödesbestämda.
Sven Grassman
i ”Från det lydiga landet”:
”Det
var detta faktum – att själva beslutsunderlaget för riksdag
och regering i ett politiskt infekterat historiskt skede lätt kunde
manipuleras av en aggressiv och skrupelfri ekonom- och politikergeneration
– som fick mig att för ett decennium sedan varna för hur
begreppen utlandsskuld och bytesbalans användes för att skapa
opinion och skrämma ett helt land att tillgripa icke nödvändiga
ekonomiska åtgärder och överge ett samhällsskick som
under lång tid byggts upp i demokratisk ordning.”
”Desinformationen
om Sveriges underskott och sviktande exportförmåga ledde till
en tioårig mobbning av de tre fjärdedelar av nationalprodukten
som består utav vård, utbildning, kultur och vanligt folk reallöner.
Resurserna fördes över till den redan välmående export-
och industrisektorn, som därigenom fick en sjuklig finansiell övervinstsituation
utan att export och produktion ökade snabbare än i andra länder.
Det land som nyss var världens rikaste och hade en av de jämnaste
fördelningarna av välfärden fick därmed en halvering
av sin ekonomiska tillväxt.”
Konsekvenserna
av den politiska kursändringen illustreras av nedanstående diagram.
Det visar
utvecklingen av arbetslösheten i Sverige från 1976 till 2004.
Fram till 1990 låg den kring 2%, därefter gick den rakt upp.
År 2010 låg den kvar på ca 8%. (SCB)
Av intresse
är dock även hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder
som står till arbetsmarknadens förfogande.
Nästa
diagram visar sysselsättningsgraden för män 1976-2003. Kring
1990 inträffade ett ras, särskilt för de yngre. På
nivåerna från 1992 har det sedan legat kvar. (regeringen)
Men utan kuppmakarna
hade det inte gått, de som drev igenom sitt beslut bakom ryggen på
både statsminister Palme och vice statsminister Carlsson.
Sven Grassman:
”Kjell-Olof Feldt var en maktmänniska,
en liten man med väldiga ambitioner… Med tungt opinionsstöd
från handelshögskolor, Dagens Nyheter och ett entusiastiskt näringsliv
använde han denna makt till att omfördela från kultur till
kommers, från löner till finansiella övervinster och från
kvinnligt till manligt.”
4.
Kuppmakarna
Aktörerna
bakom kreditavregleringen i november 1985 utgjordes framförallt av
en trio:
1. Kjell-Olof Feldt, finansminister
2. Bengt Dennis, riksbankschef
3. Erik Åsbrink, statssekreterare i finansdepartementet,
1985 även ordförande i Riksbanksfullmäktige.
Med
i bilden fanns även Anders Sahlén, tjänsteman
på Riksbanken, och Michael Sohlman, som ingick i K-O Feldts
närmaste krets.
Hur
lät de ett antal år senare, efter att det stod klart vilka effekter
deras agerande fått för svensk ekonomi?
Det
framgår av ”Novemberrevolutionen”, en filmserie i sex
delar, utlagd på Youtube. Ingen av de inblandade vill just ta något
ansvar.
Bengt
Dennis försvarar sig med att det är lätt i efterhand att
veta vad som hade varit rätt, när man ”sitter med facit
i hand”.
Men
det var ju Dennis själv, Feldt och Åsbrink som satt på
de centrala posterna och fattade besluten. Beslut med vittgående konsekvenser
för hela Sverige. Om inte de visste vad de gjorde, vem skulle då
veta det?
Dessutom:
det fanns faktiskt personer som kunde ha varnat dem, om de öppnat för
en diskussion. Men regeringen hölls i praktiken utanför. Statsminister
Palme fick en rapport av K-O Feldt fem dagar i förväg.
Erik
Åsbrinks försvar i filmen gick ut på att han såg
som sin uppgift att i Riksbanksfullmäktige fatta beslut efter sin bedömning
av ”riksbankens intressen”, det var ”fel att dra igång
beredning om penningpolitiska beslut”.
Så
talar en företrädare för Socialdemokratin, ett parti som
så mycket berömt sig av att sitta in med en politisk
”helhetssyn”, som andra partier saknar!
I
själva verket visste trion mycket väl att Gunnar Sträng var
en självklar motståndare till ett avskaffande av kreditreglering.
I varje fall under de omständigheter som det sedan skedde:
•
efter en rekorddevalvering 1982 på 16% fanns redan mycket kapital
i omlopp
•
det rådde högkonjunktur
•
skattebetalarna hade möjligheter att dra av för låneräntor
på deklarationen, inte bara för lån till investeringar
•
Sverige hade en fast växelkurs, som omöjliggjorde större
räntehöjningar.
Så
snart Sträng avgick på sin post som ordförande i Riksbanksfullmäktige
och där ersatts av Erik Åsbrink, kom beslutet. Den 21 november
1985. Utlåningstaket hävdes för banker, bostadsinstitut
och finansbolag. Bankernas likviditetskvoter hade avskaffats redan två
år tidigare.
Efter
beslutet inträffade det som Sträng förutsett. Det skedde
ett direkt kampanjande för att människor skulle ta lån.
Generösa lån gavs utan säkerhet.
Elmbrant,
”Så föll den svenska modellen”:
”Vad
man i praktiken gjorde var att avskaffa ransoneringen på krediter
och samtidigt sänka priset…. En väldig kreditbubbla blåstes
upp. Utlåningen i Sverige ökade på tre år från
352 miljarder till 622 miljarder.”
En
som reagerade på alla låneerbjudandena var socialdemokraten
och departementstjänstemannen Leif Karlsson. Han fick fram statistik
som bekräftade bilden: det pågick en kraftig kreditexpansion.
Varpå
han skrev till Erik Åsbrink: ”Vad i helvete håller
ni på med?”.
Något
svar kom aldrig.
När
media började ställa frågor förnekade Riksbanken
problemet: det vara bara fråga om en skenbar ökning av utlåningen.
S.k. gråa lån hade övergått till att bli vanliga
banklån.
1987
fick bankerna öppna filialer utomlands och mer utlåning underlättades.
1989 avskaffade s-regeringen valutaregleringen. Därmed upphävdes
även restriktionerna att föra kapital ut ur Sverige.
Storskaliga
fastighetsaffärer gjordes av svenskar i både London och Bryssel.
Fortsatta värdestegringar skulle både täcka ränteutgifter
och ge vinst.
Spekulerandet
i sig drev samtidigt upp priserna. Det blev som en uppåtgående
spiral – men denna byggde på förväntningar, inte på
reella värdestegringar.
Under
treårsperioden 1989-91 förvärvades fastigheter och börsaktier
utomlands för 140 miljarder kronor. Det var dubbelt så mycket
som utlandsinvesteringarna i tillverkningsindustrin. Vi fick en klipp- och
casinoekonomi – med stora förtjänster utan samband med produktiva
investeringar eller normal affärsverksamhet.
Fastighetsvärdena
kunde naturligtvis inte fortsätta att stiga i all oändlighet.
Det var förutsebart, att denna fastighetsbubbla skulle spricka förr
eller senare.
Hösten
1990 skedde det, och Sverige gick in i väggen.
Carl
Hamilton i ”Att leda Sverige in i krisen”:
”Att
använda uttryck som ‘syndabock’ är ett sätt att
desarmera ansvarsfrågan och få den att framstå som ett
uttryck för psykologiska låsningar, hämndbegär eller
ovilja hos den som kritiserar att inse sina egna brister, inte som ett försök
att klargöra vad eller vem som har brustit och vilka korrigeringar
som måste ske.”
5.
Kris
Begreppet
”kris” har ju en dubbel mening. Det står för dels
akuta problem, dels möjligheter.
De
svårigheter som Sverige hamnade i öppnade nya möjligheter
för dem som vill omvandla vårt samhälle på ett sätt
som det under lugna omständigheter inte skulle ha varit möjligt
att samla en politisk majoritet för.
Hur
märktes det, när Sverige ”gick in i väggen”?
I
huvudsak rörde det sig om tre moment:
1.
1989-1990 drabbades Sverige av en inflation utan motsvarighet i andra länder.
2.
Under 1990 hamnade banker i svårigheter efter att fastighetspriser
börjat falla och lån inte kunde återbetalas.
3.
Under hösten 1992 strömmade valuta ut ur Sverige i en omfattning
som aldrig tidigare.
Vilka
åtgärder vidtogs som svar på detta?
1.
Bengt
Dennis ansåg ju den fasta växelkursen helig.
En
penningspolitisk åtgärd som höjning av räntan var därmed
inte möjlig för att möta inflationen. Han förespråkade
då finanspolitiska åtgärder, i form av budgetåtstramningar.
Enligt Ingvar Carlsson skulle de ha handlat om 100 miljarder kronor eller
mer i nedskärningar inom välfärden. Det kunde han inte gå
med på.
Hösten
1990 kom ändå regeringsskrivelsen om inflationsbekämpning
som ett politiskt mål, överordnat
den fulla sysselsättningen.
I
det skedet hade s-regeringen också, i samverkan med Folkpartiets,
arbetat fram en skattereform. Moment i denna
var sänkt marginalskatt genom minskad progressivitet. Reformens arkitekter
– Erik Åsbrink och Bengt Westerberg – förväntade
sig att detta skulle ge ”dynamiska effekter” genom ökad
arbetsvilja.
Så
blev det inte, varför budgeten under flera år blev underbalanserad
och statsskulden varje år ökade.
1991
infördes också ett kommunalt skattestopp.
Björn
Elmbrant: ”Så föll den svenska modellen”:
”Det
långsiktigt mest systemförändrande men minst uppmärksammade
då var skattestoppet i kommunerna. … Från och med 1991,
när skattestoppet började, sattes kommunerna under ett starkare
omvandlingstryck än tidigare.
Åtskilliga
kommuner var redan sedan länge igång med att se över sin
organisation.
Men
eftersom skattestoppet senare förlängdes ledde det efter ett tag
till en rejäl neddragning av den kommunala sysselsättningen. 1993,
det tredje året med kommunalt skattestopp, väntas 80.000 jobb
försvinna i kommunerna. Det sker i ett arbetsmarknadsläge som
inte varit så besvärligt sedan 20- och 30-talen.”
2.
Skattereformen
innefattade även minskade möjligheter till ränteavdrag på
lån. Dt blev därmed dyrare att ta lån och fastighetspriserna
började falla. Många fick då svårt att betala redan
tagna lån.
Bankernas
kreditförluster blev 20 miljarder under 1990, 50 miljarder under 1991,
och de fortsatte. Staten gick in
för att rädda den statliga Nordbanken, sedan måste även
andra banker få ett antal miljarder.
Räddningen
av bankerna skedde också genom ett vidgat räntegap,
mellan den ränta man gav och den man tog på lån. Både
som skattebetalare och som bankkunder fick medborgarna alltså betala.
3.
Sedan
kom det desperata kronförsvaret 1992, anfört av Bengt Dennis och
statsminister Carl Bildt. Det skulle stå Sverige dyrt!
En
ränta som nådde 500% gjorde att 90.000 svenska företag gick
i konkurs och 250.000 människor blev av med sina arbeten. Det var den
värsta krisen i Sverige sedan 30-talet.
Ur
SvD den 14/9 -2002:
”På
måndag är det exakt tio år sedan den svenska reporäntan
höjdes till 500 procent. Riksbankschefen Bengt Dennis meddelade med
en sammanbiten min att han tänkte försvara den svenska kronan
till varje pris.
Räntan
blev osannolika 500 procent och förhoppningen var att spekulationen
mot kronan skulle upphöra. Så blev det naturligtvis inte. När
marknadens vargar fått blodvittring släpper de inte taget. Drygt
två månader och flera krispaket senare släpptes den svenska
kronan att flyta fritt.
Svenska
politiker och ekonomer fick ge upp sin tro på en fast växelkurs.
En övertygelse som växt fram efter ett antal devalveringar under
de tidigare decennierna. Men när den svenska ekonomin går i otakt
med den internationella – i det här fallet genom en högre
inflation – går det inte att parera med höjd ränta.
Marknadens tryck på att justera kronans värde blir för stort.
I
efterhand har många aktörer medgett att de borde givit upp kronan
tidigare. Den höga räntan – som snart sänktes ned mot
en tvåsiffrig nivå – var skadligt hög för näringslivet
och husägarnas boendekalkyler. Dessutom fortsatte penningplacerare
att sälja kronor. Riksbanken och Riksgäldskontoret har räknat
ut att försvaret av kronan kostade 25 miljarder kronor eller 3 000
kronor per skattebetalare. Andra beräkningar talar om kostnader uppåt
100 miljarder kronor.”
Kanske
var det nödvändigt både att
- avskaffa kreditregleringen,
- minska möjligheter till ränteavdrag
- släppa kronkursen fri.
Uppenbart
var dock att det skedde i fel ordningsföljd.
Kreditavregleringen
borde heller inte ha skett när det just genomfört stora devalveringar
och mycket pengar fanns i omlopp.
Björn
Elmbrant i ”Så föll den svenska modellen”:
”Ekonomijournalisterna
rapporterade om fragment av det finansiella vanvett som växt fram men
förmådde inte att ge en helhetsbild.”
”Några
effekter på LO:s praktiska hantering fick… inte LO-ekonomernas
farhågor. Fackförbundsledare teg sig igenom sammanträde
efter sammanträde i de bankstyrelser där de placerats.”
Björn
Elmbrant i ”Dansen kring guldkalven”:
”Den
undanglidande Åsbrink har spelat en central roll i svensk politik
i tjugo år och har varit en av dem som möblerat om det politiska
och ekonomiska landskapet i Sverige, utan att egentligen fått stå
till svars för vad han gjort.”
Björn
Elmbrant i ”Så föll den svenska modellen”:
”Skulle
en bilreparatör som alltid gör ett dåligt
jobb anlitas gång på gång? Det är en bild av ekonomismens
och anti-intellktualismens fasta grepp över medierna att ekonomerna
fortfarande sitter och lägger ut texten i radio och TV, fast de haft
fel i nästan allt.”
Carl
Hamilton i ”Att leda Sverige in i krisen”:
”Resurserna
har en helt annan karaktär än pengar. Pengar kan sparas i madrassen
och tas fram året därpå; den arbetskraft som inte fann
jobb ifjol är inte sparad utan förslösad och den maskin som
stod oanvänd ifjol har på liknande sätt förlorat ett
år av sin tid som ekonomisk resurs. Politisk ekonomi handlar om att
så långt som möjligt förhindra att resurser slösas
bort på grund av arbetslöshet eller produktionsstillestånd.”
”…besparingar
i en situation med stor ledig kapacitet… leder till att ytterligare
kapacitet kommer att tas ur produktionen. Till slut svälter vi ihjäl
i vårt sparnit.”
Sammanfattningsvis,
konsekvenserna av Novemberrevolutionen:
1.
Kronan fick flyta (vilket borde ha skett tidigare än 1992!)
2.
Ökad arbetslöshet, från en nivå på 2-3% till
det tredubbla.
3.
Ökade inkomstklyftor.
4.
Resursöverföringar till redan välbeställda.
5.
Neddragningar inom kommunerna.
6.
Utförsäljning av samhällelig egendom.
7.
Ökning av statsskulden.
