Pierre Schoris svar till Jonas Andersson, den 20/2 -98:

 

Det handlar om solidaritet med både flyktingar och arbetslösa

Tack för ditt brev. Du har tidigare vid flera tillfällen skrivit direkt till mig och fått utförliga svar på dina brev. Eftersom jag förordar en öppen debatt om flykting- och invandringspolitiken, och vet att också andra människor ställer de frågor som du gör, väljer jag ändå att svara på detta inlägg.

Sverige är en representativ demokrati. Det innebär att vi utser företrädare till kommuner, landsting och riksdag som kan sätta sig in i sakfrågorna, se dem i ett helhetsperspektiv och agera på lång sikt. Det är riksdagen som fastställer bestämmelserna för flyktingpolitiken. Den senaste stora lagändringen, som gjordes i januari 1997, var ett resultat av en överenskommelse mellan socialdemokraterna, centern och moderaterna.

Ändringarna innebär i korthet att utlänningslagen har blivit tydligare. Det gör det lättare för flyktinghandläggare, allmänheten och flyktingarna att själva veta vem som har rätt att stanna i Sverige. Tidigare rådde en viss förvirring om begreppen. Somliga hävdade, i likhet med dig, att Sverige inte tog emot "riktiga" flyktingar. Man syftade på att flyktingarna från länderna i f d Jugoslavien inte omfattades av FN:s flyktingkonvention. Den som flyr från krig eller riskerar tortyr eller omänsklig behandling är i behov av skydd. Det sägs nu uttryckligen i utlänningslagen. Det otydliga de facto-flyktingbegreppet har tagits bort.

Bilden av svensk flyktingpolitik varierar beroende på vem man frågar. Å ena sidan hävdas att vi har massinvandring och öppna gränser, å andra sidan hävdas att Sverige är inhumant och bygger höga murar som skydd mot omvärlden. Det säger sig själv att beskrivningarna är oförenliga. Båda är dessutom felaktiga.

Sverige har, och kommer inom överskådlig framtid att ha, en reglerad invandring. Vi har skrivit under internationella avtal som förbinder oss att ge en fristad åt människor som har skyddsbehov. Principen finns inskriven i Genevekonventionen, och är ett uttryck för humanitet. Det är ett ansvar vi inte kommer att avsäga oss. Antalet mottagna flyktingar kommer alltid att vara beroende av varje individs situation, och givetvis också av situationen i vår omvärld. Antalet asylsökande har minskat drastiskt sedan flyktingvågen från länderna i f d Jugoslavien i början på 90-talet. 1997 sökte ca 9.600 personer asyl i Sverige, vilket motsvarar de nivåer som rådde före Balkankriget. Att kalla detta massinvandring, vilket vissa mindre nogräknade organisationer ägnar sig åt, är inget annat än trams.

Statens anslag för flyktingmottagande och bidrag till kommuner är ca 3,9 miljarder kronor under 1998, vilket motsvarar ca 0,5 procent av statens utgifter. De totala samhällsekonomiska kostnaderna har av Jan Ekberg, forskare vid Högskolan i Växjö, beräknats till ca 15-20 miljarder kronor per år under nuvarande arbetsmarknadsläge. Denna kostnad kan förväntas minska nu när arbetslösheten sjunker även för invandrare. Jan Ekberg och hans kollegor har även studerat uppgifter från några av de organisationer som hävdar betydligt högre belopp, och funnit dem klart missvisande. Frågan är emellertid om dessa räkneövningar är relevanta - med samma resonemang skulle man ju kunna diskvalificera även pensionärer, barn, handikappade och andra som inte är krasst lönsamma för ett samhälle.

Jag får dagligen reaktioner på politiken i form av brev och telefonsamtal till departementet. Likaså träffar jag många personer vid mina besök på skolor, företag och organisationer runt om i landet. Jag vill hävda att jag har en god bild av stämningsläget. Det är tillåtet och det ska vara tillåtet att både diskutera och kritisera invandrings- och flyktingpolitiken. Att ha en öppen debatt är viktigt, särskilt i ett land som Sverige som under lång tid haft en relativt stor invandring. Jag skulle aldrig kalla någon för rasist, såvida inte någon uttrycker klart rasistiska åsikter. De som hävdar att kritiska röster kvävs är ofta de vars argument inte tål en närmare granskning.

Globaliseringen, teknikutvecklingen och det ökande resandet bidrar till att föra människor närmare varandra. Därmed sker också ett utbyte av idéer, tankar och kulturella yttringar. Det ser jag som positivt, och det är också en källa till ökad förståelse människor emellan. I dag finns det ytterst få samhällen eller kulturer som skulle kunna betecknas som homogena. Människor har i alla tider låtit sig påverkas av det främmande. Jag har t ex svårt att tro att du avstår från pizza, hamburgare och kebab bara för att dessa rätter är sprungna ur främmande matkulturer.

Under efterkrigstiden sökte svenska företag aktivt arbetskraft utomlands. Många italienare, greker och jugoslaver hjälpte till att bygga upp Välfärdssverige. Det är också en anledning till att många av deras landsmän söker sig hit i tider av krig och oroligheter. Regeringen gör en hel del för människor som vill återvända till sina hemländer. I dag finns både individuella återvandringsbidrag och utbildningsprogram att söka. Sverige stödjer också återuppbyggnadsarbete genom bistånd till områden som drabbats av krig och andra katastrofer. Man ska emellertid komma ihåg att det inte är en alldeles enkel sak att återvända till ett land som genomgått t ex ett krig. Den som har permanent uppehållstillstånd avgör själv om och när han eller hon vill återvända.

Flyktingpolitiken är omdebatterad, men det finns ett brett stöd för att vi ska ta emot människor som är i behov av skydd. Det finns en bred enighet i riksdagen om den förda politiken. Den största faran med en bred uppslutning kring en human flyktingpolitik är partier och organisationer som försöker göra politik av människors oro och rädsla inför framtiden. Jag ser med oro på utvecklingen i våra grannländer Danmark och Norge, där framlingsfientliga partier rönt framgångar genom att framföra starkt förenklade budskap. De ställer relevanta frågor - men ger falska svar. Mönstret känns igen från 30-talet - man försöker åter hitta en syndabock. Hitler använde samma argument när han utsåg judar, homosexuella och romer till syndabockar i massarbetslöshetens Tyskland. För mig handlar det inte om solidaritet med antingen flyktingar eller arbetslösa. Det handlar om att vara beredd att visa solidaritet med både flyktingar och arbetslösa - eller att inte visa solidaritet över huvudtaget.

Pierre Schori

 

Bemötande från Lars Berglund