Vad ska förbjudas?

En kampanj bedrivs för att förbjuda "rasistiska organisationer".

Det är inte svårt att känna sympati för detta krav, mot bakgrund av vidrigheter som mordet i Kode och vissa flaggviftande gruppers öppna hyllande av ondskan. Enligt en färsk opinionsmätning vill en majoritet av svenska folket ha ett förbud av det slag som efterlysts.

Regeringen har varit tveksam. Fyra typer av invändningar har anförts:

det handlar i grunden om ett socialt, inte ett juridiskt, problem

det är vissa handlingar, inte vissa åsikter, som ska vara förbjudna

lagutrymme för nödvändiga ingripanden finns redan

förbud kan driva dessa grupper under jorden, och förvärra läget.

Vad man inte anfört, i varje fall inte artikulerat, är en femte invändning: Vad, mer exakt, är det som ska förbjudas?

Vad är en "rasistisk organisation"? Var drar man gränsen?

Hur undvika att ett sådant förbud stegvis vidgas, till att omfatta även grupper som har varken med rasism eller våld att göra? Hur undvika att att det i framtiden missbrukas av makthavare, för att komma åt opposition i allmänhet? Hur undvika att det används för att kväva yttrandefriheten?

Redan förslagsställarna borde ha uppmärksammat detta problem, och varit angelägna om att definiera vad som ska räknas till "rasistiska organisationer". Deras tystnad på den punkten är oroväckande.

Nu är det värre än så. Inte bara på teoretiska grunder, utan även mot bakgrund av praktiska - och helt aktuella - erfarenheter finns anledning att befara gränsdragningsproblem. Det finns ingen enighet om vad som ska räknas som "rasism". Detta gör förbudsförespråkarnas tystnad än märkligare.

I själva verket är det ju två kampanjer som pågår samtidigt! Parallellt med denna kampanj för att förbjuda rasistiska organisationer pågår en kampanj för att utvidga innebörden av begreppet "rasism". Redan uppfattningar om kulturella skillnader mellan olika folk försöker man klassa som "rasism".

Ett aktuellt exempel är också "Fem-i-tolv-rörelsen", som under hösten organiserade demonstrationer och opinionsmöten runtom i landet, med deltagande av ungdomar som fått ledigt från skolan för ändamålet. Budskapet i arrangemangen har varit dubbelt. De har riktat sig mot våld och rasism, men samtidigt förespråkat en "mänskligare flyktingpolitik".

Det senare kan låta behjärtansvärt och riktigt, men det har ju en udd mot de många som vill ha en restriktiv flyktingpolitik, eller överhuvudtaget en reglerad invandring. Indirekt sker en koppling mellan våld och uppfattningar om att vår generositet måste ha en gräns.

En klar majoritet av svenska folket önskar en restriktivare flyktingpolitik. Med en tillräckligt vid tolkning av begreppet "rasism" kan ett förbud komma att drabba större delen av befolkningen.

Med förbud kan vi vara ute på ett sluttande plan, ur demokratisk synpunkt. Redan nu har alltför många svenskar skrämts till tystnad, när det gäller invandringsfrågan.

Jan Milld

Anders Sundholm

 


Artikeln sänd till Aftonbladet och Dagens Nyheter, men refuserad