När Leif Blomberg tillträdde som invandringsminister var hans ambition klar: asylinstitutionen skulle användas till vad den skapats för - missbruk skulle motverkas. Skyddsbehövande skulle få stanna i Sverige, ekonomiska migranter skulle däremot inte få stanna.
Genom en strikt tillämpning i enlighet med asylsystemets intentioner skulle signaler ges. Då skulle färre försöka missbruka systemet, färre skulle söka sig till Sverige på andra grunder än skyddsbehov.
Detta var bakgrunden till fallet med familjen Gümüscü, den turkkurdiska familjen som kom till Sverige under falskt namn (Sincari) och med en falsk historia. De hade tagit sig till Åsele, där de hunnit vara ganska lång tid när bluffen uppdagades. Skulle regeringens intentioner om tydlighet i flyktingpolitiken var något värda, då måste den nu agera resolut. Fallet Gümüscü/Sincari blev en testfråga.
Det blev också en kraftmätning. Mediamakten utmanades. Aldrig har det väl manifesterats tydligare vilka anspråk mediafolket har att styra flyktingpolitiken. I den kampanj som följde framstod regeringens position som både inhuman och extrem. Försvarare av regeringslinjen hade svårt att komma till tals i media. En absurd höjdpunkt utgjorde därvid TV1:s "Speciellt" - bland alla de inbjudna tyckarna fanns inte en enda som försvarade regeringen!
I DETTA KLIMAT var det självklart än omöjligare för enskilda invandringskritiker att få in några debattinlägg.
Här följer fyra av Milld/Sundholms inlägg, alla refuserade på "DN Debatt":
