Publicerat i Arbetet
Nyheterna, den 2/1 -95:
Mot vad bör
vi egentligen kampanja?
Sedan flera år bedrivs
i Sverige statligt finansierade kampanjer mot "främlingsfientlighet
och rasism". 28 miljoner kronor har för detta budgetår
anslagits av riksdagen för ändamålet. Sju miljoner kronor
går till en särskild "ungdomskampanj",
genom civildepartementet.
Vad är syftet med denna
ungdomskampanj? Är det att verka för tolerans och demokratiska attityder,
är det att motverka fördomar och våldsbenägenhet? Behoven
i detta sammanhang är uppenbara, efter skotten vid Stureplan.
Men är detta inriktningen
hos ungdomskampanjen? Uttalanden från en företrädare för
kampanjen, Mikael
Alonzo, tyder
snarast på motsatsen.
Avgörande blir ju vad
man lägger in i begreppen "främlingsfientlighet"
och "rasism". Ger man dem en tillräckligt vid innebörd,
då kan varje avvikande mening om flyktingpolitik och varje kritisk
anmärkning om invandringen rubriceras som "rasism". Men då
befrämjar man knappast tolerans eller respekt för andras uppfattningar.
Vid kravallerna i Kungsträdgården
1987 gjorde ingen av de inblandade anspråk på att vara "anti-rasist"
eller att deras bärsärkagång skulle utgöra inslag i
någon slags ideell politisk verksamhet. Numera, senast vid vandaliserandet
den 30 november 1994, har just detta blivit fallet. Det myckna talet om
"rasism" har uppenbarligen bidragit till att ge en respektabilitet
åt destruktiviteten.
Vad värre är:
etiketterandet av meningsmotståndare är farligt. Det kan verka
avhumaniserande, lossa spärrar och bereda vägen för öppet
våld. Detta visste både Stalin, McCarthy och Pinochet att utnyttja
- deras offer var "trotskister", "kommunister"
eller "extremister". I dagens Sverige handlar det alltså
om "rasister".
Ungdomskampanjen har aldrig
definierat vad man menar med "anti-rasism".
Är det att vara mot en viss grupp individer, som man själv åsatt
en viss etikett?
Eller är det att vara mot en viss företeelse, vissa värderingar
och en viss typ av agerande?
Riktar man in sig mot intoleransen
som företeelse, eller är det fritt fram för intolerans om
bara man själv får "hålla i yxan"?
En annan effekt av det ständiga
talet om "rasism" är att det försvårar umgänget
mellan svenskar och invandrare, gör det svårt att reagera i vardagen.
Hur många svenskar har inte mötts av anklagelser att vara "rasister",
om de i något sammanhang givit invandrarungdomar en tillsägelse?
Våldet har verkligen
blivit ett problem i dagens svenska samhälle. Beväpning har blivit
vanlig bland ungdomar och våldet blir allt grövre. 80 procent
av gatuvåldet i Stockholm utövas av invandrarungdomar, bilden
i många andra städer är likartad. Har detta våld etniska
motiv? Den saken har inte undersökts, men i varje fall kan förmodas
att det är vanligare att invandrare misshandlar svenskar än att
svenskar misshandlar invandrare.
Frågan är därför
om det är mot "rasism" som vi ska sätta in statliga
kampanjmiljoner. Behöver vi inte istället en ungdomskampanj mot
våldet?
Jan Milld
Svar
från Bo Lindblom
Jan
Milld bemöter Bo Lindblom
