Hur är det med objektivitet, opartiskhet
eller ens yrkeskunnande hos dem som våra massmedia presenterar som forskare
och experter?
Den frågan kan ställas
mot bakgrund av bl.a. förmenta opinionsundersökningar från
Integrationsverket och "SOM-institutet".
Lars Berglund skriver här om
det senare:
"Motståndet mot flyktingar
har minskat" är rubriken på
statsvetaren Marie Demkers inlägg på DN-debatt 2002-06-11. Samma
typ av inlägg gjorde Demker på DN-debatt 1999-11-07 fast då
var rubriken "Allt färre kritiska till invandring".
Då som nu härleds hennes budskap
från de opinionsundersökningar som gjorts vid SOM-institutet vid
Göteborgs Universitet under en tioårsperiod. Under de senaste veckorna
har dessa uppgifter återigen basunerats ut som en stor positiv nyhet
i alla svenska media. Eftersom det inte förekommit något nämnvärt
motstånd mot att ta emot flyktingar i modern tid undrar man naturligtvis
vad det är frågan om. Och det finns all anledning att granska uppgifterna
kritiskt eftersom Demker dragit mycket vittgående politiska slutsatser
av sina undersökningar.
Vad baserar hon denna slutsats på? Jo, i tio år har hon ställt
ett återkommande "förslag" om flyktingmottagning till
ett visst antal slumpmässigt utvalda personer. Förslaget är
att vi skall: "ta emot färre flyktingar". Då får
hon under de tio år som "förslaget" upprepats lite skiftande
svar, men i stort sett är det hela tiden mer än dubbelt så
många som tycker att det är ett bra förslag att "ta emot
färre flyktingar" än dem som tycker att det är ett dåligt
förslag. Skälen till varför det skett vissa mindre förändringar
under senare år har Marie Demker inga vetenskapliga förklaringar
till. Men andelen respondenter som är svenskar och som är invandrare
i projektet borde ju t. ex. kunna påverka resultaten över tiden.
Av 6000 slumpmässigt utvalda är det endast 4020 som svarat. Bortfallet
är således ca 30%! Varför så många valt
att inte svara tar man inte reda på. Dessutom har 30% av dem som svarat
inte velat ta ställning till om förslaget är bra eller dåligt.
Hur detta kommer sig har man inte heller något svar på. Slutsatsen
blir att frågor som skulle vara särskilt intressant att få
svar på fortfarande är obesvarade.
Men nu noterar Marie Demker med tillfredställelse att lite fler under
senare år tyckt att "förslaget" var dåligt (28%
mot tidigare ca 20%) än de som tyckt att det var bra (44% mot tidigare
ca 50%). Därav följer hennes slutsats att "motståndet
mot flyktingar har minskat" i landet. Men i själva verket är
de resultat som man fått varje år under hela tioårsperioden
en ren katastrof. Ty, om uppåt 50% av Sveriges befolkning skulle vara
negativa till att ta emot flyktingar, d v s inte vilja ta emot människor
som förföljs eller hotas till liv och lem i sina hemländer,
då kan man väl i rimlighetens namn aldrig beteckna resultatet som
positivt?
För att klarlägga hur SOM-institutet resonerat måste man granska
dess metodik. Det visar sig då att man aldrig definierat vad en
flykting är, vilket lämnat fältet öppet för
intervjuoffren att själva tolka vad som menas. Marie Demker har i undersökningen
inte ens reflekterat över att det kan finnas en stor skillnad mellan
flyktingar och övriga invandrare och att det därför även
kan finnas en stor skillnad i opinionens attityder till dessa kategorier över
tiden. Av den anledningen är både undersökningsmetodiken och
slutsatserna man drar av resultaten högst tvivelaktiga.
För det första är det inte särskilt relevant att låta
folk ta ställning till om vi skall ta emot färre flyktingar eller
ej, eftersom Sverige anslutit sig till de internationella konventioner som
gör oss skyldiga att ta emot flyktingar. Därför har vi inget
val.
För det andra är det inte vetenskapligt att utsätta människor
för kravet att svara på en fråga om flyktingmottagning utan
att förvissa sig om att vederbörande vet vad en flykting är.
Enligt den definition på begreppet flykting (refugee) som bl a används
av FNs flyktingkommissarie (UNHCR), och som stadgats i de internationella
flyktingkonventioner som vi åtagit oss att följa, är en flykting
en människa som förföljs eller hotas till liv och lem i sitt
hemland. En flykting ansöker om asyl i något land och dennes skyddsbehov
skall noga prövas innan asyl beviljas. Enligt FNs flyktingstatistik är
det endast ca 5 - 7% av dem som sökt sig till Europa (inklusive Sverige)
som uppfyller dessa definitioner. De övriga, som är den överväldigande
majoriteten, betecknas som ekonomiska migranter (economic migrants), vilka
sökt sig en bättre materiell tillvaro i det rika Europa. FN har
vid flera tillfällen vädjat om att man inte skall blanda ihop dessa
två kategorier eftersom det kan skada och urholka asylrätten.
I undersökningen gör man ingen skillnad mellan flyktingar (refugees)
och ekonomiska migranter (economic migrants). Det får mig osökt
att tänka på min gamle matematiklärare som, när en elev
drog en ologisk slutsats, svarade med att fråga: "Jaså, alla
hästar äro djur och därför är också alla djur
hästar?". I Marie Demkers fall skulle denna logik kunna låta:
Alla flyktingar äro invandrare och därför är alla invandrare
flyktingar. Är det möjligen denna logik som smittat av sig när
man på DNs ledarsida 2002-06-24, á propos den svåra arbetslösheten
bland invandrare, påstår att " ... i stort sett alla som
kommit hit sedan 1970 kommit hit som flyktingar"?
Med utgångspunkt från denna märkliga metodik drar Marie Demker,
efter diverse utläggningar om "högerpopulistiska partiers"
framfart i övriga Europa på senare tid, slutsatsen att resultaten
visar att "möjligheterna för ett högerpopulistiskt
parti att vinna terräng i Sverige är mycket små".
Hon har säkert goda avsikter med denna slutsats. Men undersökningsresultatet,
såsom det nu redovisats, pekar väl snarare i motsatt riktning eftersom
nästan hälften av respondenterna tyckt att det var ett bra förslag
att "ta emot färre flyktingar"?
Såsom ett typexempel på ett "flyktingfientligt" och
"främlingsfientligt" parti i SOM-rapporten framhåller
Marie Demker det saligen insomnade Ny Demokrati. Utan att ange några
källor påstår hon att detta parti varit motståndare
till att ta emot flyktingar. Under ett telefonsamtal med mig påstår
hon att detta stått " i en gul trycksak" som hon läst
för länge sedan. Men enligt det partiprogram, som jag efter viss
möda lyckats få tag på, framgår det klart och tydligt
att Ny Demokrati tvärtom varit positivt till att ta emot flyktingar.
Både ur forskningsetiska och allmänna synpunkter borde Marie Demker,
som dessutom under vårt telefonsamtal gjorde anspråk på
att vara mer vetenskapligt tillförlitlig än SIFO, ha kollat sina
källor bättre.
Om Marie Demker först hade upplyst sina respondenter om att över
90% av dem som invandrat till Sverige de senaste 20 åren varken bestått
av flyktingar eller arbetskraftsinvandrare och därefter ställt frågan
om vi skall öka eller minska den typen av invandring då hade hon
med all säkerhet fått ett helt annat resultat. En sådan frågeställning
hade ur verklighetsynpunkt varit ärligare och med all säkerhet också
resulterat i en ökad empati för flyktingar, vilket i sin tur förstärkt
asylrätten. Dessutom hade en sådan rak fråga legat mer
i linje med den frågemetodik som SIFO tillämpat i sina opinionsmätningar
sedan slutet av 1950-talet. Under alla de år som SIFO ställt samma
fråga har endast ca 9% av de tillfrågade velat öka invandringen.
SIFO kallade därför den massinvandring som skedde under första
hälften av 1990-talet för "En tickande bomb".
Att endast lägga tonvikten vid svenska medborgares inställning till
den lilla gruppen flyktingar, vilken är försumbar när man ser
på den totala mängden invandrare, är således under inga
omständigheter varken hederlig eller relevant. Ty, nu har ju Marie Demker
i praktiken skiljt ut den svagaste och mest behövande gruppen bland invandrarna och gör en sensation av sina märkliga resultat utan att undersökningen
klarlagt vad intervjuoffren egentligen svarat på.
De slutsatser Marie Demker dragit av SOM-institutets undersökningen
säger därför mer om hennes egna ambitioner än om den verklighet
hon säger sig ha undersökt. Av den anledningen är det mycket
illavarslande när både massmedia, politiker och andra forskare
tagit SOM-institutets undersökningsmetodik på vetenskapligt allvar
och på så sätt förvandlat verkligheten till politiskt
korrekt desinformation.
Lars Berglund, docent
