Stamtavlor

Om man vill arbeta för att det på varje nivå i samhället ska vara så att olika grupper finns representerade i samma proportioner som i totalbefolkningen, då kan det ju vara nödvändigt att först undersöka hur dessa grupper nu fördelar sig.

Beträffande män och kvinnor låter sig detta lätt undersökas - envar har ju en könsidentitet, vederbörande är antingen man eller kvinna. Beträffande "svensk" respektive "invandrare" blir det genast svårare.

Detta har ändå inte avskräckt diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein eller integrationsministern Ulrica Messing. Det har nu börjat undersöka hur det förhåller sig inom statsförvaltningen: vem är vad?

Detta har blivit i magstarkaste laget och de två damerna får nu mothugg från även andra än Blågula Frågor och Fri Information.

 

I Dagens Nyheter den 12/3 -00 polemiserar Jan-Eric Furubo från RRV mot Wadstein. Han frågar sig "på vilket sätt kartläggningarna kommer att påverka klimatet på våra arbetsplatser." Det räcker här inte, menar han, med deklarationer om sitt goda syfte.

"Men det kanske allra viktigaste handlar just om den enskilde individens upplevelse - som anställd eller arbetssökande - av att överhuvudtaget bli tillfrågad om sin etniska bakgrund och hur man reagerar inför den genomgång av personalakter och enkäter som DO råder myndigheterna att genomföra.

Självklara frågor som kan ställas är 'Hur påverkas synen på mig av att jag nu fått uppge att jag är muslim, och att detta till och med är en del av min myndighets officiella dokument?' eller 'Uppfattas det som illojalt att jag inte vill förbättra min myndighets statistik eftersom jag anser att min religion är min privatsak?' eller 'Var det så att jag fick den där tjänsten därför att det såg bra ut i tabellerna - och är det vad mina arbetskamrater tänker?'"

Furubo konstaterar att uppföljning av personalens etniska sammansättning påverkar kommande rekryteringar:

"I själva verket är en sådan påverkan själva syftet med kartläggningarna. DO menar också att sökande till olika tjänster ska tillfrågas om sin etniska bakgrund. Detta framgår då hon som ett mål i sin mall för myndigheternas handlingsplaner skriver att andelen handläggare med en annan etnisk bakgrund än nordisk ska fördubblas eller att 'handläggare med utomeuropeisk bakgrund ska rekryteras'. Hur detta ska kunna ske utan att de sökande tillfrågas om etnisk bakgrund ter sig svårförståeligt."

Furubo avslutar:

"Det handlar om ett ifrågasättande av DO:s grundsyn: Om syftet med en åtgärd är gott behöver man inte fundera över icke avsedda konsekvenser. Tyvärr är ju tillvaron mer komplicerad än så. Mycket av det som görs av hyggliga skäl och i syften som vi alla instämmer i kan leda till helt andra effekter än de avsedda."

 

I Aftonbladet den 18/3 -00 har professor Bo Rothstein ett knivskarpt inlägg under rubriken "MESSING GER MIG RYSNINGAR".

Det handlar som samma etniska registrering, vilket Rothstein ser som något mer än "en tillfällig förlöpning av några blåögda världsförbättrande byråkrater och naiva politiker", nej det handlar om "en central del av den svenska politiska kulturen".

Vad Rothestin syftar på är det kollektivistiska perspektivet. Diskriminering av enskilda individer kan man sällan göra något åt, men:

"I stället har man i Sverige satsat på att med olika medel kollektivisera detta problem genom att ge de grupper som individen anses tillhöra särskilda förmåner.... De kvinnor som inom universitetsvärlden blivit diskriminerade vid tjänstetillsättningar har nästan aldrig kunnat få upprättelse i stället har man satsat på att tillskapa särskilda tjänster och anslag som bara är öppna för kvinnor.

Meningen nu är att man skall åtgärda etnisk diskriminering på samma sätt..."

När det gäller diskriminering är det alltid, menar Rothstein, enskilda individer som kränkts och som lider, inte grupper eller kollektiv:

"Den invandrare från Somalia som blivit diskriminerad skall emellertid i Sverige inte som individ få upprättelse, utan i stället kompenseras genom att en annan invandrare från Irak ges företräde till en annan tjänst."

"... detta är regeringens syn på problemet. Enskildas oförrätter kan avhjälpas genom att särskilda förmåner ges till de grupper som dessa anses tillhöra."

Rothstein pekar på en paradox, till och med inskriven i grundlagen:

"Å ena sidan framhålls att särbehandling på grund av kön, religion etcetera icke är tillåten. På annan plats har man... skrivit in att det visst går bra att diskriminera någon på grund av dennes kön, såvida åtgärden ingår i en strävan att åstadkomma mera jämställdhet.

Det vill säga, enskilda får diskrimineras, bara syftet är 'gott'. Det moraliskt tveksamma i denna slags politik har ofta framhållits: botemedlet mot diskriminering måste vara att sätta in kraftiga åtgärder mot diskriminering, inte att öka mängden diskriminering i samhället."

Rothstein avslutar:

"I ett alltmer individualiserat samhälle, där vi alltmer själva väljer våra identiteter och där nästan alla har flera olika religiösa, etniska och språkliga identiteter, blir denna indelning av medborgarna i olika kollektiv med av staten sanktionerade intressen alltmer konstlad. Men det skall erkännas att den ger mig rysningar.

På den svenska regeringens begäran stämplade de tyska myndigheterna ett J i min fars pass 1938. Mina frågor till Ulrica Messing och till DO är nu följande:

När vill ni att jag ska skicka in mitt pass?

Vad tänker ni stämpla i det?

Hur många offentligt anställda av min 'sort' anser ni vara lämpligt?"