Blågula FRÅGOR, nr 2/98:


Brev till redaktionen:

Rätten till ett eget land

"Hur stort och allvarligt detta ytterligare steg på den folkföraktande utförslöpan är, har nog ingen större plats i medvetandet hos flertalet medborgare. Därtill har vårt till sin läggning flata folk alltför länge gått hukande och hunsade under årtionden av ständig hets från framförallt den s.k. tredje statsmakten, massmedia. De flesta känner inte längre någon annan sanning än att för svenskar gäller inte rätten till ett eget land, gemensam historia, språk eller kultur för dem själva och deras efterkommande; skyldigheterna mot hitresta främlingar väger tyngre."

"Min egen situation är förhållandevis ovanlig. Efter att ha arbetat 15 år i England och på kontinenten kom jag för fem år sedan tillbaka till Sverige. Att jag då stod inför en kulturkrock var jag väl förberedd på, men att den skulle bli så våldsam och genomgripande, kunde jag inte ana. Under den tid som gått sedan dess, närmare 2.000 dagar och nätter, har inte EN ENDA DAG förflutet utan att det i endera eller flera av mediaslagen press, radio eller TV ältats invandrarproblem.

Invandrarnas problem, deras väl och ve, har överskuggat alla andra sakfrågor och invandringen har klart framstått som Sverige absolut viktigaste uppgift här på jorden: Att få den så stor, allomfattande och generös som tänkas kan. Alla andra frågor ... är helt underordnade mottagandet, försörjningen av, och välbefinnandet hos, de olika invandrargrupperna. 'Rör-inte-min-kompis'-syndromet ligger som en våt filt över hela vår tillvaro, kväljande allt yttrande- och t.o.m. tänkande - av egna självständiga och politiskt icke-korrekta tankar."

Arne Särnmark skriver också att han

"...under 15 utlandsår och med resor kors och tvärs över jordklotet aldrig känt mig tillhörande en på något sätt överlägsen ras. Aldrig har jag heller tyckt att den 'vita' rasen varit vackrare än de med andra kulörer på sitt skinn - men ofta tvärtom. M.o.a. har jag tvärsäkert aldrig hyst några rasistiska åsikter eller på minsta vis varit fientligt inställd till de främlingar jag mött i deras hemländer."

"Jag föddes tidigt nog för att uppleva 2:a världskriget med ockupationen av våra västliga grannländer. På många sätt ser jag nu likheter med situationen i Norge och Danmark på 40-talet: Främmande människor dominerar tätorterna, lokala quislingar löper med ockupanterna och gör gemensam sak med dem mot majoritetsbefolkningen. En markant skillnad finns det dock - aldrig någonsin blev väl någon dansk eller norsk motståndman, som hatade tyskar, anklagad för att vara 'rasist' eller 'främlingsfientlig'. Den gången var det naturligt att välja sida: den egna befolkningsgruppens intressen vägde tyngre, än de inträngande främlingarnas. Om man alltså inte var en 'quisling', som fängslades eller avrättades efter krigsslutet.

Idag och i Sverige gäller andra officiella värderingar. Alla som inte omedelbart knäböjer och underkastar sig - och gör det med glädje - sin del av livslång försörjningsplikt för varje asylkrävande person stämplas som främlingsfientlig och rasist. Det finns ingen valmöjlighet; älska varje främmande nästa, offra mer och mer av ditt eget - eller bli för evigt fördömd och utfryst av den lilla makthavande minoritet, som håller landet i ett järngrepp!"

Arne Särnmark