Anledningen till denna skrift är att författarna reagerar mot att rikspolitiker och media inte respekterar den i grundlagen inskrivna bestämmelsen att all makt skall utgå från folket.
När kommunalpolitikerna i Sjöbo - i demokratisk ordning - vill höra kommuninvånarnas åsikt om en eventuell flyktingmottagning, tycks makthavarna kommit i tvivelsmål om huruvida deras nuvarande politik har en folklig förankring. Man har därför till varje pris velat stoppa en lokal folkomröstning, som skulle kunna ge ett vittnesbörd om hur svenska folket skulle ställa sig efter en fri och öppen debatt.
Vi vill genom denna skrift också protestera mot den osaklighet med vilken seriös kritik mot den nuvarande flyktingpolitiken bemötes. Genom vinklingar och anspelningar sätts fakta ur spel. Avvikande synpunkter förtigs, förlöjligas eller förvrängs.
Särskilt illa berör oss diskussionen kring Sven-Olle Olssons motion till årets centerstämma. Karin Söder avvisade under kraftigt bifall hans måttfulla förslag om en begränsning av flyktinginvandringen med ett märkligt argument. Hon påstod att alla jordens fem miljarder invånare har rätt att taga del av våra samlade tillgångar och att vi äger vår jord gemensamt.
Karin Söder - liksom varje annan förnuftigt tänkande människa - vet att hennes uttalande är uppenbart osant. Varje folk anser sig ha rätt till sitt eget land och reglerar därför invandringen med mer eller mindre restriktiva bestämmelser. Hur stor denna skall tillåtas bli är alltid en fråga om avvägning, vilket borde kunna diskuteras med sans och saklighet. Varken Karin Söder eller hennes meningsfränder är beredda att öppna våra gränser för alla dem som önskar dela vårt relativt goda välstånd. Att antyda något annat är medvetet vilseledande.
Författarna är förespråkare för en förnuftig och solidarisk flyktingpolitik. Vi är övertygade om att ytterst få svenskar är avogt inställda till att verkligt behövande flyktingar får hjälp. Vad vi vänder oss mot är att knappa resurser fördelas på ett helt orimligt sätt - till förfång för de nödlidande.
Vi ser med stor respekt på de Sjöbopolitiker, som trots ett enstämmigt fördömande från massmedierna, rikspolitikerna och invandrarverket vågat stå fast vid sin uppfattning att kommuninvånarna skall rådfrågas. Eftersom flyktingpolitiken inte blir diskuterad på riksnivå borde det rätteligen förfarits på samma sätt i landets övriga kommuner. Det moraliska mod som visats i Sjöbo är tyvärr nuförtiden något mycket ovanligt.
Så här sa Tage Erlander i riksdagen 1965 angående amerikanska och svenska förhållanden:
"Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden."
MEN EN NY GENERATION POLITIKER HAR TRÄTT TILL. Så sa utrikesminister Sten Andersson i FN 1987:
"Sverige har på några få årtionden förvandlats från ett befolkningsmässigt homogent samhälle till ett mångnationellt."
För ett antal år sedan förklarade sig Sverige berett att ta emot 1.250 kvotflyktingar per år. Detta ansågs vara vad vi under acceptabla förhållanden skulle kunna successivt inlemma i det svenska samhället. De s.k. spontanflyktingarna var vid detta tillfälle få
Under innevarande decennium har ökningen av antalet flyktingar utöver kvoten snabbt tilltagit. Under 1987 beviljades permanent uppehållstillstånd för ca. 22.000 flyktingar och anhöriga till dessa. Då flera av de övriga mottagarländerna i Europa nu kraftigt skärpt sin asyllagstiftning, finns det anledning att anta att invandringen till Sverige snabbt kommer att öka ytterligare.
Invandringstrycket mot vårt land är alls inte någon tillfällig företeelse. Sin yttersta grund har denna i världens överbefolkning och de samhällsproblem denna för med sig. Ytterligare väsentliga faktorer är ökade motsättningar mellan skilda raser och religiösa grupper i u-länderna. Enligt Världsbankens prognoser kommer folkmängden i u-länderna att fördubblas inom den närmaste fyrtioårsperioden (hänsyn har ej tagits till HIV-epidemin).
Vi ser, som chefen för FN:s nordiska flyktingkontor Sören Jessen Petersen har uttryckt det, bara början på världens flyktingproblem.
Det står således klart att en flyktingpolitik enligt nuvarande riktlinjer inte är möjlig utan att svenska folket i ett längre perspektiv självt försätter sig i minoritet. Så kommer naturligtvis inte att ske utan politiken måste förr eller senare ändras. Ju tidigare detta kommer att ske desto mindre kommer skadeverkningarna att bli.
En världsomspännande asylpolitik är i det närmaste omöjlig att hantera. Möjligheterna för våra myndigheter att avgöra om asylsökande från Sydamerika, Afrika eller Asien verkligen är flyktingar är små. Problematiken har påtalats av förre generaldirektören vid invandrarverket, Thord Palmlund, särskilt då det gäller flyktingarna från Chile. Svårigheterna utnyttjas hänsynslöst av dem som organiserar "flyktingresor" till Sverige. Resenärerna uppmanas att förstöra sina identitetshandlingar. Av de under 1986 till Arlanda anlända asylsökandena saknade 70% pass. Resultatet har blivit att tusentals oidentifierade personer medgivits uppehållstillstånd. Polisen har uttalat farhågor, att en del av dessa sökt sig hit för att de är kriminellt belastade i sina hemländer (SvD 19/8-85 och SDS 11/5-87).
Det kan nämnas att exempelvis i så rika länder som Västtyskland och Schweiz asyl beviljas i mindre än 10% av antalet avgjorda fall medan motsvarande siffra i det ekonomiskt sett betydligt sämre ställa Sverige är ca. 80%. Resultatet har blivit att Sverige nu är Europas i särsklass största asylland och att vi i förhållande till invånarantalet nu tar emot långt mer än tio gånger fler utomeuropeiska invandrare än genomsnittet för det övriga Västeuropa.
En allt större del av den årliga invandringen består av anhöriga till dem som åberopande flyktingskäl en gång kommit in i landet. Även här visar Sverige större eftergivenhet än något anant land. Make och samboende samt ogifta barn under tjugo år får regelmässigt bosätta sig här. Rätt att bosätta sig i Sverige har också ensamstående förälder samt i vissa fall minderåriga barn till denne. Även föräldrapar och andra anhöriga kan få tillstånd att flytta hit.
Invandrarverket har för flyktinganknytningen (1987) uppgivit antalet till 2.503. Siffran gäller dock endast anhörig som anlänt kort tid efter flykting. Till det uppgivna antalet bör läggas ytterligare ca. 6.000 senare ankomna anhöriga.
Flygplatser hör till de mest lättbevakade områden som finns. Därför torde det vanligen vara svårt för den som verkligen är politiskt förföljd, att flygvägen ta sig fram till Sverige. Den naturliga flyktvägen är att ta sig över gränsen till ett grannland. Det finns därför all anledning att anta att majoriteten av världens politiska flyktingar befinner sig i något av u-ländernas gigantiska flyktingläger. För närvarande beräknas omkring 15 miljoner människor leva i sådana läger. Oberoende av om dessa flytt av politiska eller andra skäl, är de i samma behov av hjälp. Nu lever dessa stackars människor i yttersta missär. Författarinnan Doris Lessing har i en intervju i Aktuellt berättat att i vissa pakistanska läger dör 60% av barnen före fem års ålder.
Flyktinglägren är en mycket stor ekonomisk belastning för de fattiga u-länderna. Här skulle Sverige och andra i-länder kunna göra en verkligt solidarisk insats genom att avlasta. Att försörja en lägerflykting kostar endast någon procent av utgifterna för en invandrare till Sverige. Men då det gäller sådan livsnödvändig hjälp är intresset litet. Enligt regeringens skrivelse (1987/88:157) uppgick Sveriges samlade bidrag till denna kategori av flyktingar till omkring 650 miloner kronor. Detta skall jämföras med de miljardbelopp (se det följande) som används på ett antal tiotusen hitresta personer av vilka endast en del är riktiga flyktingar. På bekostnad av de allra fattigaste satsar vi således huvuddelen av flyktinghjälpen på de mera välbeställda, d.v.s. på dem som haft råd att - vanligen flygvägen - företa den långa och kostsamma resan till Sverige.
Enligt åtagande från staten får kommunerna under mottagningsåret och tre år framåt bidrag för varje mottagen flykting. Senare skall kommunerna ensamma stå för kostnaderna. Riksrevisionsverket uppskattar att statsbidragen innevarande år kommer att uppgå till 3.300 miljoner kronor. Men detta är endast en del av flyktingkostnaderna. Därtill kommer utgifter för polis, statlig administration, svenskundervisning, hemspråksundervisning, arbetsmarknadsutbildning, utbildningsbidrag, beredskapsarbeten, hemresor för invandrare och hitresor för deras anhöriga, inköp av bostadsrätter, byggandet av nya bostäder m.m. Hur många ytterligare miljarder detta kostar är en omsorgsfullt bevarad hemlighet.
Flyktingexperten David Schwarz, själv invandrare, beräknar de totala årskostnaderna för flyktingmottagningen till långt mer än 5.000 miljoner kronor (DN 31/3 1988).
Vår flyktingpolitik försvaras med att Sverige är ett så rikt land. Detta stämmer inte längre. I jämförelse med andra industriländer har vi kraftigt sackat efter i den ekonomiska utvecklingen. Enligt OECD:s statistik för inkomst efter skatt för industriarbetare befinner sig den svenske arbetaren numera på nittonde plats (av 23 länder) d.v.s. en av bottenplaceringarna. Många åldringar och barnfamiljer lever nära gränsen för existensminimum. På våra sjukhus tvingas man av brist på pengar att skjuta livsviktiga operationer på framtiden. I köerna till kranskärlsoperationer, njurdialyser och tumörbehandlingar dör patienter. Prioriteringar måste göras.
När nu politikerna tvingar våra läkare till så omänskliga prioriteringar, borde man ha rätt att ställa krav även på dem själva. Åtskilliga miljarder utbetalas årligen till ett antal tiotusen personer av vilka blott en del är flyktingar. Samtidigt lever femton miljoner verkliga flyktingar i den yttersta misär. I internt svenskt sammanhang skulle en så samvetslös fördelning vara helt otänkbar.
I internationella sammanhang vill svenska politiker gärna skryta över sin generositet gentemot invandrare. Då lägerflyktingarna ej kan göra sig hörda är det i det fallet bekvämast att vara passiv. Journalisterna å sin sida är på det klara med att det är mer säljande att med indignation engagera sig en enstaka flyktingöden än att informera om eländet i u-ländernas flyktingläger. Maken till cynism får man leta efter.
Arbetslösheten är mycket hög i den industrialiserade delen av världen - trots högkonjunkturen. Bara i Västeuropa räknar man med 19 miljoner arbetslösa. I vårt land har vi hittills lyckats redovisa en lägre arbetslöshet än i vår omgivning. Men detta har skett dels genom att en stor del av de arbetslösa förtidspensionerats, hålls i omskolningsverksamhet eller sysselsätts med skattefinansierade tillfällighetsarbeten och dels genom att industrisektorn stöttats genom successiva devalveringar. Med andra ord har vi exporterat vår arbetslöshet. Detta uppfattas av andra länder som mycket osolidariskt.
Liksom i andra länder kommer våra invandrare att få känna av ett kärvt arbetsmarknadsläge. Svårigheterna är redan nu påtagliga. Enligt en i början av förra året av riksrevisionsverket företagen undersökning, har av de under andra halvåret 1985 och under 1986 kommunplacerade flyktingarna endast 10% något ordinarie arbete.
Riksrevisionsverket understryker särskilt att mindre kommuner med få arbetstillfällen kommer i ett särskilt besvärligt läge. Verket avråder ifrån att sådana mindre kommuner utses som mottagare av flyktingar. Ett dyligt mottagande skulle i första hand vara till förfång för flyktingarna.
Av det ovanstående att döma verkar det som om kommunerna blivit lurade. Det kommer knappast att bli staten, som kommer att belastas med de huvudsakliga kostnaderna för invandringen. Efter treårsperiodens utgång kommer det uppenbarligen att bli kommunerna, som under en oöverskådlig framtid får bära bördan i form av stora extra sociala kostnader.
Den största bördan av invandringen bärs emellertid inte av skattebetalarna i gemen utan av de sämst ställda i samhället. Det är i första hand ungdomar och "friställda" äldre, som får känna av konkurrensen om arbetstillfällena. Det är också ungdomar och andra utan ekonomiska resurser som drabbas av den "positiva" diskrimineringen, d.v.s. att invandrare ges förtur i bostadsköerna och att en mycket stor del av de årliga nettotillskotten av bostäder tages i anspråk av dessa.
Flyktingpolitiken är inte endast en fråga om resursfördelning bland världens flyktingar. Den ställer även svenskarna som folk inför ett av de största problem som någonsin uppkommit. Under bara några decennier förvandlas ett homogent folk till ett mångnationellt. Detta kommer att - liksom i många andra länder - föra med sig stora problem. Detta gäller inte bara för oss själva utan i än högre grad för kommande generationer. Vi har ställts inför en fråga som självfallet borde gjorts till föremål för en ingående och saklig diskussion.
Men så fungerar Sverige inte längre. De politiska partierna vägrar att diskutera frågan med väljarna. Ändock påstår man sig ha fått väljarnas mandat att besluta. Än mer besynnerligt är att man inte i en enda tidning på redaktionellt håll ifrågasatt den nuvarande politiken. Det samma gäller radio och TV. Avvikande åsikter bemöts samfällt med ett fördömande, som mera har karaktären av ovettigheter än saklig diskussion. Behandlingen av vissa Sjöbopolitiker är ett belysande exempel.
Då det gäller flyktingfrågan måste vi sammanfattningsvis konstatera att svensk demokrati helt spårat ur. Tidningar, radio och TV är ej öppna för någon fri debatt och speglar inte olika åsikter. De har förvandlats till propagandainstrument och medel att skrämma oliktänkande till tystnad. De politiska partierna intar samma attityd.
Tydligen hade man räknat med att inte behöva möta något organiserat motstånd. Då en grupp kommunalpolitiker vill höra folkets mening i flyktingfrågan grips makthavarna av panik. Visserligen har man genom tillgången till massmedia fortfarande ett förkrossande övertag. Men meningsmotståndarna har i en så begränsad väljargrupp fått en möjlighet att föra fram information till de berörda. Det är mot denna bakgrund den våldsamma kampanjen mot Sjöbo får förklaras.
Folkomröstningen i Sjöbo är ett unikt tillfälle. Ett nej till den nuvarande flyktingpolitiken är inte bara en protest mot en helt oförsvarlig fördelning av svenska skattemedel. Det blir även en viktig demokratisk demonstration. Det behövs nämligen en påminnelse till våra makthavare om att de inte ens med massmediernas hjälp kan vara säkra på att kunna trycka ned en folklig opinion.
Utgiven i augusti 1988 av:
Göran Englund John Wilthorn
Professor Teknisk direktör
Simrishamn Trelleborg
------------------
"Centerns kommunorganisation i Sjöbo har tagit del av innehållet i denna skrift och stöder den framförda kritiken av nuvarande flyktingpolitik.
Läsarna ombedes spara denna skrift. Var och en kan då själv jämföra vad vi skrivit med vad massmedia kommer att påstå om innehållet. Förmodligen blir det något helt annat."
