Blågula FRÅGOR nr 5-6/94:


Forskare?

"Invandringspolitiken förråas och förråar". Så lyder rubriken på en artikel av Yngve Lithman från CEIFO, i tidningen "Invandrare & Minoriteter" nr 4/94. Artikeln kritiserar SOU 1993:113, rapport från Invandrar- och flyktingkommittén.

 


LITHMANS TES är att det inte förekommer någon trendmässig ökning av invandringen till Sverige: "Vår totala invandring per år är omkring en tredjedels procent av befolkningen - mot bortåt en procent för 25 år sedan..."

Denna argumentering är en bra illustration till uttrycket "man kan bevisa vadsomhelst med statistik". Lithmans knep är dubbelt.

1.

För det första jämför han snittsiffran för ett antal år med två toppår:

Under senaste tio åren - 1984-1993 - har beviljats sammanlagt 333.000 uppehållstillstånd. Det blir ett snitt på 33.000 per år och motsvarar cirka 1/3 procent av befolkningen - så långt har YL rätt.

1969 och 1970 var invandringen 60.800 och 1970 var den 73.500 - sammanlagt 134.000, vilket ger ett snitt på 67.000. Med en portion god vilja kan man få detta till "bortåt en procent av befolkningen".

Men hade Lithman även för denna tidigare period tagit ett tio-årssnitt, då hade resultatet blivit ett annat.

2.

För det andra bortser YL från en annan "detalj":

Av de 134.000 som kom 1969-70 var 92.000 finländare och andra nordbor, dvs 68%.

Av de som invandrat under det senaste decenniet har cirka 60% kommit från andra världsdelar (specificerad statistik saknas för 1984, men för 1985-93 blir andelen 65%).

Men hela frågan om om sammansättningen av invandringen - om man kommer från andra sidan jordklotet och helt främmande kulturer - är antagligen irrelevant för YL, då han uppenbarigen inte ser att det existerar några problem med integration.

Jämförelsen

Yngve Lithman hävdar vidare att Sverige jämfört med andra västeuropeiska stater har lägre invandring. Han nämner Tyskland, Schweiz och Österrike, men anger inte vilken typ av invandring som det då handlar om - asylinvandring, arbetskraftsinvandring, gästarbetarsystem, illegal invandring eller "repatriering" av tysktalande befolkningsgtrupper österifrån.

Vad gäller asylsökande är siffrorna klara: Sverige har, i förhållande till sin befolkningsstorlek - i snitt för den senaste tioårsperioden - tagit emot fler än något annat i-land.

Återmigration?

Lithamn fortsätter: "Föreställningen om att Tredje världens människor vill komma till Sverige är...etnocentrism. Detta är också något som visas i återvandringsstatistiken: efter 10 år har varannan invandrare till Sverige utvandrat.".

Återigen finns anledning titta närmare på vad som döljer sig under siffrorna. Det stämmer att finländare och vissa andra grupper till stor återutvandrat, men erfarenheterna hittills tyder inte på att samma sak skulle gälla för dem som invandrat från Asien och Afrika.

Siffrorna för naturaliseringar, alltså förvärv av svenskt medborgarskap, tyder snarast på att de som invandrat från andra världsdelar avser att stanna kvar i Sverige.

Orsakerna

Lithamn skriver också: "Flyktingstatistiken visar att asyl söks av den som flyr krig."

Det skulle alltså inte finnas ekonomiska motiv med i bilden.

Förvisso stämmer det att många av de stora migrantgrupperna på sistone kommit från länder där det varit krig, men det gäller ju inte undantagslöst:

Som exempel kan bara nämnas Turkiet. Först kom några från en by, sedan kom resten av byn.

Eller tag Chile, och migrantvågen därifrån på 80-talet. Bland chilenarna själv i Sverige talar man ju om "politicos" och "economicos".

Det måste till en stor portion av naivitet om man inte kan se att oviljan från eritreaner, etiopier och somalier att återvända sammanhänger med standardklyftan mellan Sverige och deras hemländer!

Det är sant att migrantvågen från andra världsdelar minskat på sistone, men detta kan vi kanske tacka restriktioner av typ visumtvång.

Vill Yngve Lithman att det ska finnas visumtvång?

Jan Milld