Blågula FRÅGOR, nr 4/04:


Socialsekreteraren

Fortsättning från nr 3/04:

Ett mycket lönsamt sätt att öka sina bidragsinkomster är att genomföra en skenseparation. Att till myndigheterna uppge att man skilt sig och inte längre sammanbor med sin make är som vi ska se mycket lönsamt. Har man barn innebär det utbetalat underhållsstöd, bostadsbidrag eller högre sådant från Försäkringskassan samt även högre socialbidrag. Då det i många invandrarfamiljer inte är ovanligt med fyra till sex barn (se tidigare exempel från Dagens Nyheter) innebär detta enbart genom underhållsstödet ett avsevärt plus i kassan.

Ett exempel kan se ut som följer. En kvinna med sex barn tar ut skilsmässa från sin make, och denne mantalsskriver sig på annan adress, det kan vara hos en vän eller i en lägenhet tillsammans med andra frånskilda fäder. Genom detta erhåller kvinnan underhållsstöd för samtliga barn under 18 år, upp till 21 år om de studerar på gymnasiet. Det belopp hon i detta fall varje månad kan kvittera ut är 7 038:- enbart i underhållsstöd.

Om hon haft bostadsbidrag även som gift/sammanboende är beroende av om maken haft inkomster och hur många barn det finns i familjen. I mitt exempel utgår vi ifrån att bostadsbidraget ökar med 1 500:- för hennes del. Samma sak med socialbidraget, hur mycket det ökar beror på om maken haft inkomster eller inte. Har maken haft inkomster blir nettoökningen från socialbidraget för kvinnan naturligtvis högre eftersom dessa inkomster tidigare togs med i socialbidragsberäkningen.

Ett ständigt återkommande problem på socialkontoren är just skenseparationer.

Inom många grupper börjar förfarandet anta formerna av regel snarare än undantag. Inom den somaliska gruppen är det legio med ensamstående kvinnor med många barn, och jag har under mina år inom socialtjänsten haft endast två somaliska familjer med barn, och de var nyanlända i Sverige. Förhållandet kan bekräftas av samtliga socialsekreterare som arbetar med ekonomiskt bistånd i invandrartäta områden, eller av Försäkringskassan.

Om man betänker att underhållsstöd, bostadsbidrag, barnbidrag och en föräldrapenning i barnrika familjer kan innebära nettoinkomster om cirka 15 000:- till 22 000:- per månad kan man inte bli speciellt förvånad över att många väljer denna väg. Jag avser inte att presentera detaljerade siffror i denna text, men det tillhör vanligheten med inkomster i denna storleksordning från Försäkringskassan för en separerad kvinna som i exemplet ovan. Vad dessa inkomster har för inlåsningseffekt är lätt att räkna ut.

Fenomenet med skenseparationer undersöktes under våren 2002 i ett projekt av Försäkringskassan i Skåne län i samarbete med juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Projektet finansierades av Riksförsäkringsverket, och delar av resultatet presenterades i ett pressmeddelande den 18 mars 2002. Det slås här fast att förfarandet är ett stort och vanligt förekommande problem. Enligt undersökningen görs upptäckt på Försäkringskassan vanligtvis genom tjänstemännens intuition, anonyma anmälningar eller kontakter med andra myndigheter. I Skåne hade man upptäckt 64 ärenden under ett år, vilket gav cirka 2,5 miljoner kronor.

Jag befarar dock på goda grunder att antalet ärenden är betydligt högre. Det hör t ex inte till ovanligheterna att en separerad kvinna fortsätter att få både ett, två eller tre gemensamma barn med sin exmake, något som inte nämnvärt får Försäkringskassan att reagera. Jag har sett otaliga fall där man fortsätter att betala ut underhållsstöd i sådana exempel. Förklaringen kan vara att man inom Försäkringskassan är extremt överbelastad, åtminstone inom storstadsregionerna. Det känner var och en till som fastnat i Försäkringskassans telefonköer eller förgäves fått vänta på utbetalning av sjukpenning eller föräldrapenning.

Överbelastning är dock ingen ursäkt för att man låter ett uppenbart missbruk fortgå. Trygghetssystemen utformade för barnfamiljer är extremt generösa och inbjuder i sin nuvarande form till missbruk. Som jag hävdat tidigare är det direkt naivt att tro att man skulle avstå från dessa stora ekonomiska fördelar, speciellt när man vet att så många andra inom den egna gruppen tillskansar sig stora extrainkomster genom skenseparationer.

Mina egna erfarenheter av kontakter med Försäkringskassan i liknande ärenden har ofta varit nedslående. Trots att man på Försäkrings-kassan säger sig vara säker på att paret lever tillsammans har bidragen inte stoppats.

I ett sådant läge är det lätt att av och till drabbas av uppgivenhet. Skåneprojektet ger ett antal förslag på åtgärder mot missbruket, men någon förändring till det bättre har inte märkts. Fusket fortgår med enorma kostnader för samhället.

Från socialtjänstens sida försöker man stoppa denna typ av missbruk genom att göra spontana hembesök hos båda exmakarna, men ofta kan det vara svårt att komma med direkta bevis. Att exmaken, vilket förekommer, någon månad efter separationen köper en bil trots att han ligger på existensminimum, tyder dock på att han fått extrainkomster någonstans ifrån.

Det är inte heller ovanligt att frun betalar hyra för garage och förklarar detta med att maken parkerar bilen där när han kommer och träffar sina barn. Socialbidrag för garagekostnader utbetalas dock inte. Att just den somaliska gruppen är så vanlig inom denna konstruktion kan också ha samband med att de i mycket stor omfattning sänder pengar till kvarvarande släktingar i hemlandet.

Ofta påtalas i media riskerna med att utpeka grupper. Oegentligheter som pågår i påtagligt stor skala inom en viss grupp förtigs, för att inte hederliga individer inom samma grupp ska känna sig utpekade. Detta skydd gäller företrädesvis brott och fiffel som begås av invandrare.

Den goda tanken är att man inte ska underblåsa främlingsfientliga stäm-ningar. Enligt denna regel är det således tabu att berätta att t ex somalierna, enligt vad vi ser inom socialtjänsten, är överrepresenterade när det gäller skenskilsmässor. Men att vara överrepresenterad innebär inte att absolut samtliga personer i den gruppen handlar på samma sätt. Vad jag berättar om är sådant som jag ser i mitt arbete med mina klienter. Många andra i gruppen har inte ens någon kontakt med socialtjänsten.

Jag säger således inte att alla somalier genomför skenseparationer, jag säger att en mycket stor del av de somalier som är klienter inom socialtjänsten gör det. Jag säger även att andra grupper gör det, men inte i samma flagranta omfattning som somalierna.

 


SKULLE SAMMA principer om att inte peka ut grupper gälla all nyhets-rapportering skulle resultatet bli tämligen förvirrande. Nu har väl de flesta lärt sig att tyda nyhetsrapporteringens fikonspråk och vet vad till exempel "svensk medborgare" betyder: en svensk med utländskt ursprung, eller mera folkligt: en invandrare som fått svenskt medborgarskap. Det vore intressant att höra hur man skulle rapportera om brottsligheten bland motorcykelgängen utan att peka ut alla laglydiga motorcyklister. Nu talar man ohämmat om MC-relaterad brottslighet utan tanke på alla dem som blir oförskyllt utpekade. Man kunde i sin rapportering till exempel helt utesluta att motorcyklar finns med i bilden, eller mera neutralt bara nämna att gängen färdas "på två hjul". På detta sätt blir inte motorcyklisterna specifikt utpekade, utan det kan även gälla en grupp cyklister, mopedister eller kanske bilister som kör för fort i kurvorna.

Min poäng är att om problem inte får definieras på grund av olika hänsyn till etnisk tillhörighet ges heller ingen möjlighet att hitta någon lösning på problemen.

I denna text har jag velat delge läsaren några erfarenheter som jag gjort och dagligen gör i mitt arbete. De senaste månaderna har vi kunnat läsa och höra om att välfärdsbygget lutar betänkligt, och statsminister Persson är inne på idéer om att revidera trygghetssystemen. Det är naturligtvis många faktorer i samhället som medverkar till detta. Allt ifrån de höga direktörernas girighet, även inom stat och kommun, till den allt mer upplösta skattemoralen hos samtliga medborgare bidrar till att välfärdsstaten krackelerar. Att så många nya svenskar, som de populärt kallas, försöker och i många fall lyckas utnyttja systemen maximalt är bara en del av eländet.

Den allra största skandalen är att man från regeringshåll bara låtit förfallet fortgå år efter år. Enligt alla stolta deklarationer är varje invandrare en resurs. Varför har man då inte reagerat på deras höga antal inom de olika allmänna ersättningssystemen, och deras låga förvärvsfrekvens? Statistiken har visat detta under ett antal år. Varför har man inte med kraft och på allvar satt in åtgärder för att ta alla dessa resurser i anspråk? Varför har man inte gjort stort sett annat än tillsatt olika kommittéer med program mot rasism under propagandistiska former?

Frågorna är många, och vi lär få vänta på svaren. Den situation som uppstått i Sverige genom den stora invandringen, ekonomiskt men inte minst socialt, med ökande segregation och utanförskap, är fortfarande en tabubelagd fråga.

Socialsekreteraren