Blågula FRÅGOR, nr 1/04:


Socialsekreteraren

 

 Tänk om alla de olika yrkesgrupper i Sverige som har kontakt med den mångkulturella verkligheten kunde nå ut med rapporter om sina erfarenheter, tänk om svenska folket kunde få en samlad bild av vad som verkligen pågår!

Tystnadsplikt, indoktrinering och hot om repressalier - i kombination med journalisternas och massmedias destruktiva roll - gör att så inte sker.

Här kan Blågula frågor ändå påbörja en artikelserie, skriven "inifrån", av en socialsekreterare. Nedan kommer en inledning, sedan ett första avsnitt.

Jag kommer i mitt arbete som socialsekreterare i en Stockholmskommun i daglig kontakt med invandrarklienter som söker ekonomiskt bistånd. Sedan tolv år har jag arbetat i olika invandrartäta kommuner och stadsdelar i och runt Stockholm, och har även en kort period arbetat inom samma socialtjänstområde i Stockholms innerstad. Dock har jag valt att återgå till att arbeta i en förhållandevis invandrartät del av Stockholms län eftersom jag tycker det är stimulerande och även utmanande att arbeta med i huvudsak invandrade klienter.

Detta har gett mig en stor erfar-enhetsbank av hur många invand-rare förhåller sig till de olika bidragssystemen i Sverige, deras uppfattning om hur systemen är konstruerade och vilka rättigheter de flesta invandrarklienter jag träffar anser sig ha gentemot det svenska samhället i allmänhet och gentemot socialtjänsten i synnerhet.

Jag har genom åren samlat på mig ett ansenligt material som skulle kunna fylla en ganska omfattande volym. Jag har umgåtts med tankar om nedteckning och publicering under en längre tid, utan att komma till skott. Att arbeta med dessa frågor på heltid suger musten ur en, och energin att slåss på barrikaderna minskar i proportion till andelen ärenden.

Dock har jag nu valt att portionsvis erbjuda en intresserad läsekrets små smakprov av det som jag i egenskap av mitt yrke kommer i kontakt med av det mångomsjungna "Mångkulturella samhället".

Jag har valt att göra det i anonym form. Är jag därmed en "fegis" som inte kan stå för mina åsikter? Eller har jag gjort ett rationellt val när jag väljer anonymitet? Svaret är både ja och nej.

Jag vet att jag har ett känsligt arbete sett ur en politisk synvinkel. Jag är satt att under delegation verkställa kommunpolitikernas uppdrag att verka för individens bästa. Mitt arbete regleras av Socialtjänstlagen, företrädesvis § 4.1. Detta innebär i praktiken ett mycket självständigt arbete, som hela tiden utvecklas genom ökad erfarenhet och erfarenhetsutbyte med kollegor, genom handledning och olika interna och externa utbildningar.

Det jag emellertid ser i mitt arbete är långt ifrån den politiskt korrekta verklighet som politiker och beslutsfattare lyckliga svävar omkring i. Det jag möter är i mångt och mycket en rå och omaskerad exploatering av de svenska välfärds-systemen.

Att rapportera om dessa erfarenheter under eget namn skulle innebära åtskilliga resta krav på yrkesförbud för min del från ett antal kända mediadebattörer. Om detta råder det ingen tvekan. Jag skulle bli benämnd som rasist, fascist, nazist, xenofob och klockren sympatisör till Sverigedemokraterna. Jag skulle brännmärkas, hudflängas, exploateras och offentligen avrättas i samtliga svenska medier utan möjlighet att komma till tals och försvara min sak.

Jag skulle, genom att använda min lagstadgade meddelarfrihet som är reglerad i Sekretesslagen och som innebär att man som anställd inom socialtjänsten har rätt att påtala generella missförhållanden utan påföljd, bli avstängd ifrån varje vidare möjlighet att utöva mitt yrke. Ett yrke som jag anser viktigt för individer, mig själv och samhället i stort.

Därför väljer jag anonymiteten. Mitt val kan ses som ett direkt svar på den politiskt korrekta åsiktsdiktatur som råder i Sverige idag. Anonymitet i dessa frågor kanske inte enbart ska ses som feghet, utan som en sund reaktion på den rådande ordningen när det gäller möjligheterna att diskutera den svenska invandrings-politiken och dess följder. Mitt val av anonymitet kan också ses som en protest. I ett öppet och fritt samhälle hade jag kunnat torgföra mina åsikter under eget namn, men i Sverige idag är inte frågor som relaterar till invandringen ett öppet och fritt diskussionsämne. I detta avseende har Sverige blivit ett land där man har full och fri rätt att fritt uttrycka de åsikter som av en samlad överhöghet godkänts som acceptabla.

Jag har, på goda grunder, på känn att mina yrkeserfarenheter inte skulle klassas som acceptabla av den härskande svenska åsiktseliten. Vissa andra som Janne Milld, Anders Sundholm, Kajsa Ekholm-Friedman, Åke Wedin, Kenneth Sandberg, Ingrid Björkman, inte minst nyligen avlidna Eva Bergqvist med många flera har inpå huden fått erfara vad det innebär att komma med adekvata inlägg i en debatt som tydligen inte får förekomma. De har på ett självklart demokratiskt skolat sätt gett uttryck för sina åsikter i det som borde vara den viktigaste samhällsfrågan i Sverige idag. De har jagats och fått den behandling som jag beskriver ovan.

Att jag väljer anonymiteten är i grund och botten ett rationellt val, precis som det var för den forna Sovjetdiktaturens belackare. För att inte ställa mig själv på bar backe väljer jag detta måhända fega, men även rationella, sätt att delge er mina erfarenheter.

Socialsekreteraren

fortsättning