Blågula FRÅGOR, nr 4/00:


Föreställ dig att du ska arbeta som lärare, och under lektionerna kommer emellanåt en elev från en annan klass och knackar på dörren, för att "snacka med sin kompis".

Så kan verkligheten se ut i dagens skola. Det är mycket som förändrats sedan 60-talet!

Rapport från en

SNÄLLISTISK SKOLA

Katja* har varit gymnasielärare sedan början av 60-talet. Nu har hon - som många kollegor - gett upp. Hon känner inte att hon passar in i den nya skolan. Blågula Frågor har, genom Jan Milld, fått en intervju.

 


Under hela sitt yrkesverksamma liv har Katja arbetat som lärare, och det var roligt. Mest har hon arbetat på gymnasiet, men också på högstadiet och med obs-klasser. Hennes ämnen har varit religionskunskap och historia.

Sina första lärarerfarenheter fick Katja 1962. Hon har alltså tre decenniers erfarenhet av yrket. Hon kan jämföra skolan då och nu. Hur har det förändrats?

Hon menar att lärarna förr var mer solidariska med varandra. Det fanns en större hjälpsamhet och man höll ihop på ett annat sätt:

- Då utgjorde vi lärare verkligen ett kollektiv. Vi hade samma löner och vi fattade beslut genom omröstning. Kollegan var inget hot mot en själv.

Situationen är annorlunda idag, menar Katja, genom det individuella lönesystemet där varje lärare har egna löneförhandlingar med sin chef. Det skapar en konkurrenssituation.

För att lyckas få en hög lön gäller det också att vara sådan att eleverna inte klagar på en. Som lärare tvingas man "ligga lågt":

- Man får inte ha för stora intellektuella krav, inte ge för svåra skrivningar, måste sätta bra betyg. En snällism breder ut sig.

- Lärare som inte spelar med i det här spelet, utan tror att man kan vara som vi gymnasielärare var förr, råkar illa ut på olika sätt. Omfattar man inte de snällistiska principerna blir man lätt betraktad som en udda typ.

- Många vill inte tala så mycket om det, för det är en skam förknippat med att "inte lyckas", att inte bli omtyckt av chefen, att bli klagad på av eleverna.

Förr fanns också en chef som höll "sina lärare" om ryggen.

- Idag är rektorer inte närvarande som då. De är på kurser och de är möjligt. Det kan gå en vecka utan att det finns en rektor tillgänglig i skolan.
Katja är mycket kritisk mot standarden på dagens skolundervisning, som i stor utsträckning lämnar åt eleverna att söka information på internet. Det har, menar hon, skett en förväxling mellan kunskap och information:

- Man tror, att när man går ut på nätet så skaffar man sig kunskaper. Det gör man inte. Man skaffar sig information, vilket är något helt annat. Man måste t ex ha kunskap för att kunna tolka information.

Dagens "undervisning" ger alltså inte mycket av förståelse. Katja hävdar att det behövs mer av "upplysta lärare i katedern", som kan fungera som "bollplank" för eleverna. Intellektuellt bollande blir det inte mycket av idag, redan därför att det är så oroligt och stökigt i klassrummen.

- Den skolinteriör som har framkommit genom t ex vissa TV-program visar ju att närvaro på lektionerna i praktiken är frivillig. Om man alls kommer så kommer man när man vill, man har kepsar på, tuggar tugggumi, använder mobiltelefon osv. Är det en karikatyr, eller är det undantag?

- Det här med närvaro försöker man ändå komma åt genom indragna studiebidrag, men kon-trollen är bristfällig. Det är stora klasser och skolor. En kurator håller i det här, men hon har stor arbetsbelastning, så det fallerar ofta. Det är ganska ofarligt att vara borta från lektionerna.

Ett annat problem är bristen på enhetliga normer i skolan:

-Tyvärr har inte alla lärare samma uppfattning om t ex kepsar. Många tycker att det är en rättighet att ha kepsen på sig. Men om Putte får ha den på sig så förstår han inte, när han går ut och söker jobb, att han ska ta den av sig.

Katja tycker att man ska hjälpa barnen att uppföra sig på ett sådant sätt att vuxenvärlden självklart ska acceptera dem.

- Det är väl det första man behöver lära sig, att kunna passa tider och disciplinera sig!

-Javisst. Men alla idéer om sådant har fallit. Utom på vissa friskolor, där man arbetar hårt med att lära ut gott uppförande. Under vinter-halvåret ska man t ex ha inneskor i skolan.

- Det är klart att barn som har gått i sådana skolor har lättare att smälta in i krävande vuxenmiljöer.

Ett faktum är att många ungdomar i åldersgruppen 20-25 år numera inte är anställningsbara. Åtminstone pekar siffror för Stockholmsregionen på detta.

- Så frågan är vad som ligger i barnens intresse. Den här snällismen är väl i själva verket en långsiktig elakhet?

- Det tycker jag. Barn och ungdomar testar ju gränser. Vet man var gränserna går känner man sig betydligt tryggare.

Men det handlar inte bara om tillvaron under lektionerna utan också om korridorlivet i skolan. Detta är mycket hårdare än förr, med rutinmässig användning av kända könsord, våld och skrän.

- Jag har träffat på flickor som är rädda för att gå ensamma i korridorer, där det inte finns folk! Man är rädd för att bli överfallen.

- Det förekommer också knarkförsäljning inne i skolorna, åtminstone i en skola som jag känner till.

- Då är vi inne på vilka som närvarar i skolbyggnaden. Det är inte självklart att det begränsar sig till dem som har där att göra?

- Nej, det problemet har många skolor idag, att de får besök av utomstående. Jag har varit med om att man har haft både hundar och basebollträn med sig...

I många andra länder förekommer skoluniformer. Hur ser Katja på det? Skulle det inte kunna vara ett instrument att lugna ned situationen?

- Skoluniformer borde vara obligatoriskt i svenska skolor. Då kan eleverna slippa stressen att leva upp till någon särskild klädsel, vilket är ett måste i dagens ungdomskultur. Dessutom framgår det då tydligt om någon obehörig vistas i skolan.

Kontakten med föräldrarna är sämre nu än tidigare,:

- Hem och Skola finns inte idag, och när har vi har föräldramöten kommer mest de välfungerande elevernas föräldrar. De andra kommer inte.

Barnen är alltför mycket utlämnade åt sig själva idag, åt sina gäng och kompisarna, anser Katja:

- Förr umgicks människor över åldersgränserna. Idag är livet segregerat. Förr överfördes sociala normer på ett naturligt sätt, därför att man träffade varandra. Det vare självklart att man skulle äta middag tillsammans - ett givet tillfälle att också diskutera dagens händelser.

Ålderssegregeringen, är exempel på en förändring i samhället, som påverkar skolan. Därutöver har vi en annan social förändring, som påverkar, nämligen invandringen.

Detta leder över till den historia som närmast gjorde att Katja glidit bort från lärarjobbet:

- För två år sedan fick jag en årskurs 1 att vara klassföreståndare för och samtidigt under-visa i både svenska och historia. Det var 29 elever i klassen, 22 hade invandrarbakgrund.

Katja märkte direkt att många av eleverna hade dåliga kunskaper i svenska. Hur skulle de kunna följa undervisningen?

- Det blev omedelbart problem. En av invandrarpojkarna, en mycket begåvad pojke, ville sluta. Han sökte till Östra Real för han ville komma i en klass där man kunde få bra svenskundervisning. Flera andra försvann, därför att de förstod att här var det en omöjlig inlärningssituation.

Det blev besvärligt i klassen, även ur ren ordningssynpunkt.

- När jag väl hade fått tyst på klassen inträffade detta att det brukade knacka på dörren...

En av pojkarna i klassen - låt oss kalla honom Kemal - fick besök av en kompis på lektionstid, som ville prata med Kemal. Katja förklarade att han skulle gå sin väg, att han inte fick komma och störa lektionerna på detta sätt. Han vägrade dock att lyssna, istället blev hans besök ständigt återkommande.

Katja bedömde det nu nödvändigt att göra en tydlig markering, eftersom klassen höll på att bli omöjlig att hantera. Så hon tog till resolutare metoder. Varje gång kompisen kom avbröt hon lektionen och körde ut klassen. Därigenom vändes klassen mot Kemal och hans kompis.

- Vid ett tillfälle sökte den här besökaren upp mig, för att prata med mig. Han sade att han hade visst rätt att besöka sin kompis, talade om vad han hette och att han gick i skolan.

Det här gjorde Kemal irriterad, för det var klassen som tvingat besökaren till detta samtal med Katja. En dag lämnade han kvar en lapp på sin bänk, med texten "JAG VET NOG VART DU BOR".

- Jag blev oroad över det här och lämnade lappen till polisen. Det tog tre veckor innan skolan gjorde någon polisanmälan.

Ett halvår tidigare hade Katjas man avlidit. Hennes barn blev oroliga för henne och tydligen inte utan anledning.

I samma hus och samma farstu som Katja bodde, bodde hennes son. Det var olika dörrar, men det framgick inte bakom vilken dörr Katja bodde, då de hade samma efternamn. Två veckor efter det att hotet kommit inträffade nämligen ett inbrott hos Katjas son.

- Man hade inte stulit något, trots att där fanns saker man normalt hade kunnat vilja lägga beslag på. Därtemot hade den vackra, gamla ytterdörren smulats sönder. Polisen bedömde att det var en styrkedemonstration och inget vanligt inbrott.

Katja hade aldrig tidigare varit hotad. Inte heller hade det tidigare varit inbrott i hennes hus. Sambandet kan synas uppenbart, men det var inget som kunde bevisas.

Det här gjorde Katja nedbruten och rädd. Hon vägrade att mer gå in i denna klass, men hon kände inte att hon hade något stöd av skolledningen. När nästa termin började fick hon besked av rektorn, att ville hon inte ha klassen fick hon gå ned i tjänst.

- Jag skulle alltså själv betala för detta! Då sjönk jag riktigt ned i skorna. Efter ett långt lärarliv, med stort engagemang för elever som behövde mig, så skulle jag bli utlämnad av skolledningen på det här sättet.

Katja tvingades erfara hur begreppet "mina lärare" var ett förlegat förhållningssätt.

Räddningen blev företagshälsovården, som sjukskrev henne.

Katja är fortfarande sjukskriven och framtiden är oviss.

Till bilden av Katja hör att hon själv är ortodox kristen och tillhör en liten invandrarkyrka som har täta kontakter med folk från andra länder. Dessutom har hon varit involverad i inter-nationellt solidaritetsarbete. Detta kan vara på sin plats att nämna, med tanke på att bakgrunden till den konflikt som tvingade henne bort från läraryrket.

En skola för alla, för både arbetares barn och välbeställdas barn. Det var redan från början en ambitiös målsättning. Till detta har sedan kommit invand-ringen. Hade det förutsättningar att fungera?

- Man har ju inte diskuterat i Sverige hur de många invandrarbarnen påverkar gymnasieskolan och de svårigheter som finns. Man har lämnat de problemen till lärarna, och de har ofta inga medel att påverka de många och stora problem som en "gymnasieskola för alla" uppvisar idag.

- Alltför många saknar motivation. Läsa svensk historia? Varför då?

Nivån på historieundervisningen har blivit därefter. Katja hade en årskurs 1 där ingen av eleverna hade hört namnet Goebbels.

- Man måste också kunna så mycket svenska att man klarar att läsa en normal litteraturhistoria eller historiebok. Och det tycker jag är viktigt att framhålla - det finns inga läromedel på den nivå, där många invandrarelever språkligt befinner sig.

Till detta kommer den allmänna förändringen av lärarrollen. Den har inte längre någon prestige, rymmer inte samma auktoritet som förr. Nu ska lärare och elever helst vara på samma nivå, men det är en frihet som inte många elever kan hantera.

Författarinnan Christina Claesson hade 1999 ett uppmärksammat inlägg i Sydsvenskan, "Lägg ned skolan!" Där beskrev hon en vardag där man som lärare måste inleda lektionen med att gå runt med en papperskorg där eleverna fick spotta ut sina tuggummin och hur lektionstiden krympte innan man fått så lugnt i klassen att någonting påminnande om undervisning kunde bedrivas.

Det här känner Katja igen, och hennes slutsats är densamma: de stora summor som satsas på skolan idag är till stor del bortkastade. Den skola vi nu fått kan, tycker hon, lika gärna stängas.


 Se vidare:

Vem ska bestämma?

 


 

 

 

 

 

 

 

* Katja heter egentligen något annat, men pga hotbilden ville hon vara anonym.