Blågula FRÅGOR, nr 3/00:


En tevagn av klass

En tevagn som den på framsidan är vad Andreas Carlgren, ny generaldirektör på Integrationsverket, köpt in till sitt tjänsterum.

Design Aalto, björk, vita kakelplattor, rottingkorg, enligt prospektet från Kinnarps. Pris: 13.845 kronor, exklusive moms och frakt.

Tillsammans med andra möbelinköp till GD-rummet blev det en kostnad på 156.000 kr.

Om en normal människa köper en tevagn, vilka krav på prestanda har man? Vilka egenskaper är viktiga för en tevagn? Kanske att den är stabil, klarar trösklar, kan lätt rengöras, är snygg? Men behöver detta vara dyrt?

Men om en tevagn kostar 14.000 kronor - vad har den för egenskaper, som motiverar detta extrema pris? Är den motordriven, har den fjädring, eller vad? Får den teet att smaka bättre?

Det inbjuder förvisso till raljerande när man får ta del av en historia som denna, men den har allvarliga sidor och principiella konsekvenser.

Möjligen är det inte Andreas Carlgren personligen som gjort inköpen och förmodligen är han inte unik. Kanske är det mer regel än undantag bland general-direktörer och andra höga byråkrater att visa lättsinne i hanterandet av skattebetalarnas pengar. Det gör i så fall saken bara så mycket allvarligare!

Konsekvensen av detta slöseri blir inte bara att resurser undandras andra ändamål. Än allvarligare kan bli om det undergräver skattemoralen, om det får alltfler medborgare att känna det som försvarbart, om inte rentav berömvärt, att i möjligaste mån smita från skatt. Det kan upplevas som en protest mot excesser av tevagnsmodell.

Men det handlar ju om samma kassa som används för andra, mycket angelägna utgifter! Konsekvensen, om skatteintäkterna sjunker, blir att resurserna minskar för satsningar på sjukvård, åldringsvård, skola, brottsbekämpning med mera. Då drabbar det oss alla, och mest av allt drabbar det de svagaste och mest utsatta.

SKILDA VÄRLDAR

Carlgrens tevagns-excess blir intressant också ur en annan synvinkel. I sina verbala utläggningar finns ingen hejd på hans medkänsla med "stackars flyktingar". Ingen tvekan kan råda om att han vill se sig som stående på de fattigas, de förtryckats och de svagas sida.

Samtidigt visar generaldirektören här hur han själv lever i en helt annan värld än dem, vars intressen han vill försvara.

Egentligen på ett dubbelt sätt: Även om Carlgren i och för sig kan känna en dragning till en tevagn i 14.000-kronors-klassen borde han ju kunna ha omdöme nog att inse innebörden av att göra ett sådant inköp. Uppenbarligen är han så fjärmad från verkligheten, att han inte förstår vilka signaler detta sänder ut.

Tidigare har Integrationsverket satsat pengar på skruvade opinionsmätningar. Andreas Carlgren har också erbjudit extra pengar till invandrare som bosätter sig utanför storstadsområdena - pengar ur verkets budget. Är det så att Integrationsverket från början fått alltför frikostiga anslag?

Och varför inrättas alls ett sådant verk?