Ett eget skrivbord

Ur SvD den 18/6 -97, av Marie Söderqvist recenserar Karavelis bok "Blågul framtid":

"Vi kan vara förankrade på olika nivåer, alltifrån ett eget namnskyltat rum på jobbet till nationell tillhörighet. Behovet av tillhörighet finns där på alla nivåerna."

"Karaveli menar att behovet av att kunna identifiera sig med en nation och viljan att bibehålla nationens kulturella mönster är oerhört stark. Mångkulturalism är en idé som helt saknar stöd i de bredare folklagren. Det är en för tillfället politiskt passande åsikt hos ett mycket tunt skikt av befolkningen"

"De flesta människor har inget emot att leva sida vid sida med personer som har en annan hudfärg eller är födda någon annanstans. Vad svenskar däremot har väldigt mycket emot är att leva tillsammans med personer som inte vill eller försöker att förstå och ta sig in i det nya samhälle de kommit till."

"Svenskhet och svenskars kulturella koder och föreställningar är inte lättillgängliga. De är subtila, och för invandrare säkert lika svåra att förstå som det är svårt för uppkomlingar att förstå hur de skalla föra sig i de riktigt fina salongerna."

"Man kan se på nationalism på samma sätt som på behovet av att ha ett eget skrivbord. En önskan att ha en egen plats på jorden där man gör sig hundraprocentigt förstådd, där andra människors agerande ter sig begripligt, en plats man till fullo behärskar."

"...föreställningen om nationen vilar på ett i grunden äkta och djupt liggande behov av trygghet, tillit och gruppkänsla. Nationen... ger oss en tillhörighet."

"...nationalism behöver inte vara utestängande och intolerant. Nationalism kan lika gärna ses som den i grunden positiva önskan att tillhöra en gemenskap och ha en bestämd plats i tillvaron. Rätt använd är den något gott. Utmanad, negligerad eller förringad kan den bli mycket obehaglig."