Björn Elmbrant, själv journalist,
är mycket kritisk mot massmedia i sin bok "Dom
där uppe - dom där nere":
"Jag tror att jag...
kan urskilja sex tumregler som brukar praktiseras av dem som vill
slippa ett anständigt offentligt samtal:
1. etikettera din motståndare för
att skilja av honom,
2. låtsas som de du ogillar inte
existerar, hylla de motståndare som tycker som du själv,
3. om din motståndare inte går
att förtiga, referera inte hans/hennes ståndpunkter utan avfärda
dem bara med ett kortfattat omdöme
4. måste
du till slut referera vad han/hon sagt, välj inte din motståndares
bästa argument, utan de sämsta,
5. tillskriv alltid din motståndare
karaktärsfel, att han/hon läst fel böcker, talar konstigt
eller är maktlysten,
6. om
din motståndare är ironisk, ta honom/henne på blodigt allvar."
"De få offentliga
rum som finns är proppfulla av de redan starka - institutioner, experter,
organisationsknuttar, rolodexare och klippkortsdebattörer. De tänker
inte lämna ifrån sig sina positioner till vem som helst...
Vad är det de säger,
de som hörs i debatten? De förordar nästan alltid modernisering,
förändring, liberalisering och appeasement, underkastelse under
globaliseringen. De som sällan eller aldrig hörs i debatten är
de som vill ha inslag av traditionella, kollektiva lösningar och en
stat som är beredd att korrigera marknadens värsta excesser. Ändå
är det ingen sekt. De flesta i Sverige vill det. Men klyfta mellan
samtalet som förs och människornas verklig värderingar bara
växer."
"Professionalismen
kräver att den enskilde reportern inte ska ta ställning till om
ett förslag är bra eller dåligt i sak.
Detta pressar fram ett
antal omdömen om framförande, utseende, marknadsföring och
timing av ett politiskt förslag. Vad förslaget innebär i
sak får inte samma plats.
Omdömen om den politiska
förpackningen är ofta negativa. En förklaring är att
journalisterna själva uppfattar att kritiska omdömen alltid är
trovärdiga, medan positiva omdömen kan verka en aning skumma."
"Medierna roll i
demokratin är att stå fria för att utöva en kritisk
granskning. Om de ledande journalisterna i Stockholm blir en elit bland
andra, som delar de andra eliternas liv och grundläggande värderingar,
fungerar inte demokratin sämre då?"
Elmbrant ser ett antal
betänkliga konsekvenser för demokratin av den politiska journalistiken,
som den fungerar:
"
Väljarna har svårigheter att ta till sig vad partierna står
för i olika frågor, därför att personjournalistik,
Sifo-hysteri och artiklar om det politiska spelet skymmer sikten.
Väljarnas känsla av att verkligheten inte går att påverka,
att det inte skulle vara meningsfullt att engagera sig, förstärks
av snuttig och cynisk rapportering.
De folkvalda får svårare att hinna med långsiktiga frågor,
därför att medierna trycker på och vill ha dagskommentarer,
dementier och bakgrundsinformationer.
Mediernas intresse av att analysera politikens förpackning pressar
politikerna att ägna sig mer åt förpackningsfrågor
än åt politikens innehåll, och ger möjligtvis ett
svagare, mer ängsligt ledarskap än vad vi borde ha just nu.
Mediernas oförmåga att beskriva i tid och rum utdragna processer
och förlopp som rymmer både ekonomi och politik, ger svag vägledning
både för väljare och folkvalda.
Jag tror att mediernas
ståndpunkt, att de måste vara konsekvensneutrala, i längden
är ohållbar, i varje fall i sin mest extrema tappning. Man kan
inte ha makt utan ansvar."
