Först av allt måste man noga skilja på olika typ av invandring. Den arbetskraftsinvandring som förekom till Sverige på 1960- och 1970-talen - till ett arbetsliv som kunde dra nytta av denna invandring - ska inte blandas ihop med den invandring genom asylinstitutionen som skett under 1980- och 1990-talen. Inte heller ska det blandas samman med den enorma anhöriginvandring som skett under 1990-talet.
Invandringen under de senaste 15-20 åren har i alarmerande liten utsträckning resulterat i att de nya invandrarna kommit in på arbetsmarknaden och klarar sin egen försörjning.
En undersökning av Integrationsverket visar att av asylinvandrade som kom 1995 hade tre år senare bara 13% stadigvarande arbete. Socialbidragsutgifterna har ökat kraftigt bland främt invandrare.
Trots en ökad befolkning och fler i arbetsför ålder har antalet i arbete minskad under 1990-talet. Högst är arbetslösheten bland utomeuropeiska invandrare. Det framgår tydligt. Den öppna arbetslösheten bland invandrare har halverats sedan 1997 - till 9% - men är alltjämt väsentligt högre än bland infödda svenskar.
Den öppna arbetslösheten säger inget om alla dem som står utanför arbetsmarknaden. Här är andelen förtidspensioneringar hög, även bland invandrargrupper som kom till Sverige före vågen av asylinvandring.
Till dessa försörjningskostnader kommer ett stort antal särskilda kostnader till följd av invandringen:
- svenskundervisning
- tolkhjälp
- särskild valinformation
- extra satsningar på invandrartäta skolor och "utsatta" bostadsområden.
Den brottslighet, bl.a. grov våldsbrottslighet, som ökar till följd av invandringen medför - utöver kostnader i mänskligt lidande - ekonomiska kostnader i form av utebliven arbetsinkomst, sjukvård, rättsprocesser, fängelsevistelser, mm
Invandringens inverkan på skolan betyder dels kostnader på kort sikt för att i möjligaste mån hålla en undervisning igång, dels på långt sikt - om än svårmätbart - till följd av dåliga studieresultat.
