Levande historia Ett antal miljoner pumpades in i kampanjen "Levande historia", med officiellt syfte att göra svenska skolelever medvetna om Förintelsen och de nazisternas behandling av judar i Tyskland på 30-talet.
Den officiella motiveringen till kampanjen var bristande kunskaper och dåliga attityder i frågan, så som det framkommit i en CEIFO*-undersökning, utförd av bl.a. Stéphane Bruchfeld.
I själva verket visade inte undersökningen klart på detta, men det var så saken framställdes i media och statsminister Göran Persson var snabb med att inför riksdagen utlova en särskild informationsskrift i ämnet, att spridas till alla svenska hushåll.
Samme Persson hade som skolminister medverkat till nedskärningar i skolan och inte minst att just historieämnet fick mindre utrymme. Nu blev det istället en brandkårsutryckning.
Uppdraget att författa skriften gick till Stéphane Bruchfeld. Den spreds sedan inte till varje hushåll, men delades ut gratis till envar som ville ha den.
Inom ramen för kampanjen gav regeringen ut en bokkatalog, där en bok av Anna-Lena Lodenius och Per Wickström rekommenderades. I denna bok nämndes bl.a. Blågula Frågor under rubriken "Nazister på Internet".
Redan efter några månaders kampanjande mot Förintelsen tillkännagav statsminister Persson att regeringen beslutat anslå 8 miljoner kronor till offren för Förintelsen.
Hur pengarna mer exakt skulle användas framgick inte av nyhetsinslaget i TV, men när den norska regeringen i juni -98 fattades ett motsvarande beslut** angavs att pengarna skulle gå till:
a) överlevande från koncentrationslägren
b) anhöriga till personer som dödats av nazisterna
c) stärkande av den judiska kulturen.
* CEIFO = Centrum för invandringsforskning vid Stockholms Universitet
** Det handlade då om 47 miljoner norska kronor