Vanliga svenskar i skottgluggen:
ETT FALL gäller en förläggningschef. Efter att en omfattande stöldhärva nystats upp bland de asylsökande på förläggningen hade beslut tagits att sprida dem till olika andra förläggningar. Detta hade väckt en sådan aggressivitet att personalen funnit för gott att låsa in sig. Under tiden fick alltså de asylsökande klara sig på egen hand.
Så kom TV, och journalisten ifråga var kritisk. Dock inte mot dem som stulit så mycket, inte heller mot dem som nu var så aggressiva. Nej, sin kritiska fråga riktade han till förläggningschefen: tyckte hon inte att det var "cyniskt", att på detta sätt låsa in sig?
ETT ANNAT FALL. Efter att en Konsumaffär drabbats av omfattande snatterier från en grupp kosovoalbaner framträdde föreståndaren i TV. Hon hade antagligen ingen vana att tala i TV, det var säkert ett stort steg för henne, men nu var hon bara så förtvivlad och förbannad. Här har hon lagt ned sin själ på att få ortens butik att fungera, och så kom andra och saboterade hennes arbete.
Efter några månader har stöldvågen lagt sig. Då kommer TV tillbaka, men rapporterar syrligt att "den här gången var föreståndaren inte lika angelägen om att framträda".
Varför skulle hon ha någon skyldighet att framträda igen? Om asylsökande inte stjäl i påfallande stor omfattning - är det något att vara särskilt tacksam över? Ska inte det vara normalt?!
ETT TREDJE FALL. På en ort med flyktingförläggning blir befolkningen till slut förbannad på de asylsökande, efter rader av incidenter. När situationen efter någon tid förbättrats framställs det i TV som att "främlingsfientligheten" har minskat bland befolkningen. Som om befolkningen nu liksom "tillfrisknat"! Som om det från början var lokalbefolkningens skuld att en kontrovers uppstått! Som om det inte vore sunt och rimligt att reagera på dåligt beteende!