Notera det sätt på vilket man använder "rasist" och andra begrepp, som en anklagelse.
Jämför med det fallet att personen x anklagar personen y för att vara en "filimist". Personen x vet själv inte vad en "filimist" är, och personen y vet det inte. Inte heller vet någon av alla dem som får ta del av anklagelsen vad en "filimist" är.
Ändå möts personen x med största respekt, och hans anklagelser tas på fullaste allvar. Personen y känner sig därigenom pressad att försöka övertyga världen om att han verkligen inte är någon "filimist". Genom sitt agerande förstärker han dock bara inrycket av att vara skyldig.
Just så här förhåller det sig med anklagelserna för "rasism". Intellektuellt handlar det om en härdsmälta.
Också moraliskt kan en härdsmälta noteras.
Redan att man i den politiska debatten ger plats för bara en sida, släpper in bara anhängare av "den generösa flyktingpolitiken" på dagstidningarnas "debattsidor" och i etermedias samhällsprogram är ur yttrandefrihets- och demokratisynpunkt illa.
När dessutom individer kan hängas ut i media och utsättas för de allra grövsta anklagelser - utan att sedan få in genmälen! - då är det verkligt illa. Ett exempel i mängden är här Aftonbladet-Expressens Expobilaga den 10 juni 1996. Allmänhetens pressombudsman, som normalt sett ska skydda medborgare mot sådana övergrepp, har visat sig i praktiken inte fungera.
Inte nog med detta: det visar sig att även öppet våld kan tillgripas - sverigedemokrater har vid flera tillfällen blivit nedslagna med järnrör - utan att politiker eller redaktörer reagerar. Intrycket blir att de i själva verket sanktioner sådant våld. (Se vidare "Rasismens varp & trasor")
