Invandring, beviljade PUT:
1984: 13 900
1985: 16 200
1986: 23 100
1987: 28 700
1988: 33 300
1989: 44 800
1990: 37 400
1991: 42 200
1992: 34 800
1993: 58 900
1994: 79 000
1995: 32 500
1996: 31 700
1997: 36 600
1998: 39 400
1999: 37 400
Den som har lust kan ju lätt göra jämförande kurvor över detta.
Satt i relation till BNP var statsskulden ca 20 % i början av 1970-talet, närmare 67 % år 1985, knappt 44 % år 1990, 81 % år 1995 - högst hittills -, 80 % år 1996, 77 % år 1998, 70 % år 1999, dvs 155 000 kronor per invånare.
Lånen är upptagna i form av statsobligationer och statsskuldväxlar vilka t ex banker, försäkringsbolag och företag, och även utländska placerare, innehar. Ca 1 000 miljarder finns utlånade på detta sätt. I form av t ex premieobligationer, sparobligationer och riksgäldskonto har hushållen lånat ut ca 64 miljarder till staten.
Före 1977 var utlandslånen blygsamma, men de ökade sedan snabbt fram till mitten av 1980-talet. Därpå införde man utlandslånenormen som sade att staten inte skulle låna utomlands, och utlandsskulden minskade. 1989 ändrades utlandslånenormen till en valutalånenorm som innebar att man inte skulle låna i utländsk valuta, men kunde låna utomlands i svenska kronor. Valutakrisen 1992 innebar att svenska staten från att ha återbetalat utlandslån tog stora lån på den internationella kapitalmarknaden. I september och oktober 1992 lånade man 225 miljarder kronor. Valutalånenormen avskaffades i december 1992. Idag är ca 1/3 av lånen upptagna i utländsk valuta, men eftersom utlänningar också kan låna ut mot svenska statspapper utgörs ca hälften av statsskulden av skuld till utländska långivare.
I radioprogrammet "Pengar och rätt" 26 december 2000 sade riksgäldsdirektören Thomas Franzén att skulden minskat något från som mest 1 450 miljarder till nu ca 1 300 miljarder, men påpekade att det skett genom överföringar från pensionsfonder och tillfälliga inkomster genom privatiseringar. I den underliggande budgeten finns inget överskott.
1/3 har alltså tagits i utländsk valuta, och av resten har utlänningar köpt 20-25 % i statspapper, vilket alltså innebär att hälften av skulden finns till utlandet. Resten har vi lånat av varandra, av spararna.
Räntan på statsskulden uppgår nu till 80 miljarder. Den betalas via skatten och de pengarna kunde annars ha använts till offentlig konsumtion, typ vård-skola-omsorg. I början på 70-talet hade vi nästan inga sådana räntebetalningar. Lånen som staten tagit har gått till konsumtion, inte till investeringar. Låneskulden har uppkommit genom stora ekonomisk/politiska misstag, genom bristande kontroll över utgifter och inflation och det har skett utan övertänkta beslut. Den bild som kvällstidningarna brukar ge av ett litet barn med skylten "Skyldig 155 000" stämmer.
Räknenissens kommentar: Siffrorna ovan talar bra för sig själva. Det höll på att gå helt överstyr men tack vare en viss uppstramning, men framförallt engångsintäkter, är situationen nu någorlunda under kontroll för ögonblicket. Men man måste ju tänka framåt. 80 miljarder är en stor summa som kunde använts mycket bättre än till ränta. T ex till utbildning.
1/3 av räntan går utomlands och förloras som köpkraft, och hälften av skulden innehas av utlänningar med de påtryckningsmöjligheter det ger - det är inte kul att vara beroende av 25-åriga finansvalpar på Wall Street. För att cleara skulden till utlandet måste varje invånare arbeta ihop och betala av värden i storleksordningen 75 000 kronor. För en tvåbarnsfamilj blir det alltså 300 000 kronor som går till utlandet.
Ränta och återbetalning av lånen inom landet ger i bästa fall köpkraft inom landet och är på så sätt ett nollsummespel, men de som innehar premieobligationer etc tillhör i de flesta fall de mer välbeställda. Eftersom alla skattebetalare måste vara med och betala blir effekten ofta att resurser överförs från lågavlönade till mer högavlönade.
Kan man strunta i att betala, som en del vänsterfolk ibland föreslår? Tja, det kan man förstås, precis som Mexiko gjorde. Men då får man ju ta konsekvenserna. Säkert skulle Wall Street göra vad de kunde för att driva in sina fordringar. Några nya lån får man knappast ta sedan. Eller bara mot skyhög ränta. Handelsförbindelserna och andra internationella relationer skulle påverkas starkt negativt. Sverige skulle nog i realiteten ställs under ett slags världsbanksförmynderskap.
Bara strunta i att betala det inhemska? Tja, då skulle nog stora grupper av de kapitalstarka använda alla sina maktmedel för att få tillbaka sina sparmedel och därpå omedelbart placera dem utanför landets gränser och förmodligen förpassa sig själva iväg också om de kunde. En del fordringar innehas t ex av försäkringsbolag - och kanske du själv är försäkringstagare och inte gärna ser dina tillgångar konfiskeras? För indirekt drabbas förstås vanligt folk.
Ett sätt att slippa realbetala den inhemska skulden är att släppa loss en superinflation (det hjälper ju inte de lån man tagit i utlandsvaluta). Men det är inte så bra på andra sätt. Ett krig med åtföljande statskollaps kan fungera. Många förmögenheter som före första världskriget placerades i "säkra" statspapper raderades helt ut.
Vad bör göras?
I det långa loppet är det nog bättre att försöka betala skulden på hederligt sätt. För att inte barn och barnbarn ska behöva släpa på den borde så mycket som möjligt betalas nu. Men att betala för mycket skulle stoppa de ekonomiska hjulen och därför måste en bra avvägning göras.
Det absolut primära är att stoppa den vettlösa invandringspolitiken. För vilka förbättringar vi än kan göra kommer de och mer till att ätas upp av ständigt nya inströmmande skaror och deras efterföljande anhöriga och de barn de föder. Det går aldrig att hålla jämna steg med dessa nya ständigt växande behov särskilt som invandrare har rätt till samma standard som vi infödda. Det är en omöjlig ekvation för alla länder, men särskilt för Sverige med sitt ogynnsamma läge, kalla klimat, stora ytor, en alltmer åldrande befolkning och ett extremt stort beroende av några storföretag och exportinkomster. Vi har alla märkt hur marken gungar när Ericsson-kursen rasar. Om USA-konjunkturen mattas av kommer det att slå starkt mot Sverige. Så stopp för invandring är högsta prioritet.
Därefter bör vi ta en öppen diskussion riktad mot folket så alla begriper hur det ligger till. Och genomföra reformer som kan gynna arbete, tillväxt och sparande. Reformera skattesystemet, sluta straffa sparare, premiera utbildning. För som nämnts, ett sätt att minska skuldbördan är att inte låna mer men få BNP att växa. Då minskar skulden i förhållande till tillgångarna - den bästa present våra barn kan få.
Tillägg:
Den 26/12 2001 intervjuades riksgäldschefen Thomas Franzén åter i Pengar och rätt, P 1.
Han argumenterade mycket likartat som i december 2000.
Statsskulden uppgår nu till 1 150 miljarder. Den kostar varje hushåll (obs hushåll, inte person) 22 000 kronor per år, pengar som man hade kunnat göra något roligare för, tyckte Franzén.
1/3 av skulden är i utländsk valuta.14
