"I
sin strävan efter vetenskaplighet har svenska historiker övergivit
den egentliga historieforskningen. Förgäves söker läsaren
av svenska avhandlingar efter översikt och inlevelse i historiska
gestalter. Med hjälp av allt finare metoder avtäcks i stället
allt trivialare detaljer. En sådan historievetenskap kan inte
annat än stå handfallen inför samtidens dramatiska
skeenden."
"Inte
i något västeuropeiskt land torde den akademiska historievetenskapen
vara så världsfrånvänd och sluten inom sig själv
som den svenska. En gång i tiden var historikerna framträdande
gestalter i den kulturella offentligheten, nu tycks de ha dragit sig
tillbaka till sina elfenbenstorn för teoretiska strängaspel.
En
för historievetenskapen egentligen artfrämmande vetenskaplighet
har bemäktigat sig ämnet och fört det in på vägar
där det förlorat kontakten med sina egna rötter. Resultatet
har blivit en egendomlig kamrers- och ingenjörsvetenskap där
man mera frågar efter struktur och funktion än efter utveckling
och individualitet. Tabellerna har kommit att ersätta de insiktsfulla
karaktäristikerna. Att historien är ett drama, att till
och med den svenska historien är ett drama, märker man inte
mycket av i dessa utläggningar.
En
social- och samhällshistoriskt orienterad riktning har under
de senaste årtiondena nått en dominerande ställning.
Med inspiration från framför allt Tyskland har man strävat
efter att genom "medveten teorianknytning" ge historievetenskapen
status av socialteoretisk vetenskap. Resultatet har blivit en historievetenskap
hängande i ett disciplinärt limbo: teoretiskt eklektisk,
historiskt ointressant.
Omvandlingen
i svensk historievetenskap har skett i tysthet. De social- och samhällshistoriskt
orienterade forskarnas arbeten har sällan nått utanför
universitetens murar. Detta beror på att de bjuder hårdtuggad
föda; ofta är deras texter öknar av samhällsvetenskaplig
prosasand; böcker man endast läser under pistolhot; ett
slags intellektuella regndanser kring ofta redan föråldrade
samhällsteorier.
Så
här beskrivs en ledande socialhistorikers senaste arbete i ett
sakkunnigutlåtande:
'Studierna
handlar dels om frågan om det finns en urban livsstil och
dels om särboende och särlokali· sering i stadslandskapet.
Livs· stilsstudien är upplagd som en jämförelse
av två kohorter vardera från Kalmar respektive den omgivande
Mörebygden. Här studeras skillnader då det gäller
giftermål, flyttning och social mobi· litet både
vertikalt och horisontellt. . .. efter en metodikt ovanligt väl
genomförd studie; konstatera(s) att det faktiskt finns något
aven särskild ur· banur livsstil, som skiljer människorna
i staden från dem på landet, men han fann inte några
tydliga regionala särdrag.'
Det
är säkert inte utan värde att det fastställs att
det finns en urban livsstil i Kalmar, men studien belyser en viktig
orsak till den svenska socialhistoriens samhälleliga isolering:
sofistikerade metoder, triviala resultat.
STRÄVAN
att maximera den egna vetenskapligheten leder till en rationalitet
som motverkar sina syften. I stället för genomlysning och
klarhet uppstår fragmentering och ogenomskinlighet.
Att
fälla omdömen av detta slag innebär inte ett avståndstagande
från användandet av teorier i historievetenskapen. Den
samhällsvetenskapliga teoribildningen är ett centralt element
i det moderna samhällets självförståelse, en
kunskapsmassa som historikerna måste förhålla sig
till. Hur skall en process som industrialiseringen kunna förstås
utan användande av teoretiska begrepp? Men alltför ofta
tenderar teorianvändningen i svensk historieforskning att bli
självändamål, inte sprungen ur empirisk nödvändighet
utan i en andfådd ambition att till varje pris vara med i "diskursen».
Något
förenklat kan man tala om en övergång i svensk historievetenskap
från statscentrerad historism till teorianknuten social·
och samhällshistoria. Historism
är ett mångtydigt ord, men kan här
förstås som ett synsätt som betonar det unika i varje
historiskt förlopp och att händelserna i det förflutna
måste analyseras i sitt tidssammanhang. Den social·
och samhällshistoriska inriktningen däremot vill analysera
utvecklingen med hjäip av samhällsvetenskapliga teorier.
Den vill fånga det allmänna mera än det individuella."
"Medan
historismen betonar den historiska processens öppenhet och den
mänskliga viljans principiella frihet, söker den positivistiska
ambitionen att teoretiskt ringa in människan i historiska strukturer,
där målet tycks vara att i alla delar kunna bortse från
individualitet och händelser.".
"DEN
historistiska öppenheten inför historien blir ur positivistiskt
perspektiv ett hot, något irrationellt som man söker besvärja.
Detta har bidragit till en egendomligt ahistorisk tendens i svensk
historieforskning. Vad som brukar kallas 'det
historiska sinnet', den djupa förtrogenheten med andra perioders
tänkesätt, står inte högt i kurs. Rottrådarna
till det historistiska arvet med dess krav på inlevelse i det
förflutnas egenart har klippts av."
"En
bidragande orsak till den svenska historieforskningens relativa isolering
från samhället är avestetiseringen av framställningsformen.
Denna. har kommit att
ses som en ren funktion av forskningen. Huruvida det ligger ett särskilt
skapande moment i den språkliga utformningen diskuteras aldrig.
Detta har lett till att stil och form ofta försummas. Till och
med ledande historikers skrifter är ibland så illa skrivna
att de är praktiskt taget oläsbara. Över huvud taget
står man i svensk forskning främmande för det synsätt
som hävdar att berättandet, narrationen,
utgör historievetenskapens konstitutiva element, själva
kärnan i dess identitet som disciplin.
En
annan egenhet i den svenska historievetenskapen är avsaknaden
av vad man på engelska kallar "scholarship".
I den angloxiska världen skiljer man mellan "research"
och "scholarship". För ordet "scholarship"
har vi på svenska betecknande
nog ingen motsvarighet.
'Scholarship'
står för den reflekterade lärdomen, kvintessensen
av den humanistiska verksamheten. Den uttrycker sig i stil, omdöme
och framför allt i breda kunskaper utanför den egna specialiteten.
En historiker som utöver 'scholarship' är en "scholar".
Sten Lindroth var en 'scholar' . Erik Lönnroth och Stig Strömholm
är 'scholars' , så ock Michael Roberts, den historiker
som gjort mer än någon annan för att göra svensk
historia känd utomlands. När det gäller den nu ledande
generationen känner man sig tveksam om det finns någon
man skulle vilja ge detta epitet - det skulle i så fall vara
Linköpingsprofessorn Göran B Nilsson.
AVSAKNADEN
av 'scholarship' hos den yngre historiergenerationen (ett undantag
är Peter Englund) får sökas i det faktum att det som
fungerar styrande 'för de ambitiösa historikerna är
sakkunnigutlåtandena. I dessa värderas insatser av 'scholarship'
karaktär vanligen lågt, Översikter, handböcker,
essäistik och publicistik förs nästan alltid åt
sidan,i konkurrenssammanhang.
Det
är som om man betraktar dessa aktiviteter som något som
skall göras vid sidan om, men som ingen seriös historiker
kan ägna sin fulla kraft och tid. Ibland kan man rent av stigmatiseras
som 'populärhistoriker' om man ägnat sig
åt något sådant. I den anglosaxiska världen,
däremot, värderas 'scholarship' högt, och den professor
som inte demonstrerat sin förmåga på detta område
betraktas med en viss undran. I Sverige gäller motsatsen. Här
står specialisten i r.:entrum. När man har skrivit en specialstudie
fortsätter man med nästa.
Mellan
den strikt vetenskapligt inriktade specialforskningen och exempelvis
en historiker av Herman Lindqvists typ öppnar sig på så
sätt ett stort svalg. Detta gör att de akademiska historikerna
inte kan förhålla sig kreativt till framställningar
av Lindqvists art. Man kan endast ägna sig åt sterilt felfinneri.
Den
låga värderingen av 'scholarship' innebär en kulturell
utarmning av historieämnet.
Wilhelm von Humboldt, en av historievetenskapens fäder, skilde
mellan historieforskningen som ett framlyftande av empiriska fakta
och historieskrivningen som en skapande akt varigenom dessa fakta
fick en meningsfull form. Utifrån distinktioner som denna framträder
'scholarship' som den högsta formen av meningsskapande inom historievetenskapen.
Det är avsaknaden av 'scholarship' som
gör att i en tid av ökat historieintresse den akademiska
historieforskningen i många avseenden står handfallen.
I·
skydd av den lugna svenska samhällsutvecklingen har den
svenska historievetenskapen kunnat koncentrera sig på sin inre
utveckling. Det svenska samhället har inte ställt besvärliga
frågor till det förflutna, som historikerna tvingats reflektera
över. Sverige har blickat framåt, det har hyllat sin egen
progressivitet, det har sett sig snarare som ett löfte om framtiden
än som en historiskt framväxt entitet. Det·är
först under de senaste åren som Sverige ånyo tvingats
ställa den fundamentala historiska frågan: Hur
kunde det gå såhär?"
-
- -
ALF
W JOHANSSON
Alf
W Johansson är docent i historia,författare till bl a "Den
nazistiska utmaningen ", "Per Albin och kriget"
och "Europas krig", alla utgivna på Tidens
förlag
