Det var 1561 som Sverige först erövrade ett område i Baltikum. Ordet "erövra" är i själva verket missvisande. Inte för hotat av att komma under ryskt styre önskade borgerskapet i Reval (nuvarande Taillin), Estlands huvudstad, hellre komma under svenskt styre.

Under 1200-talet hade kuststräckan vid Finska viken kontrollerats av danskarna, medan landområdet söder därom - Livland - kontrollerades av Svärdsriddarordern och blev befolkat av tyskar. På 1300-talet gjorde esterna uppror mot danskarna. Även Estland kom sedan under Tyska Orden. Ön Ösel blev på 1500-talet danskt område.

Den tyska ordensstatens sönderfall följdes av förödande krig hungersnöd och epidemier Det var en svårt tid för Estlands befolkning.

Den svenska expansionen skedde i flera steg:

Första steget togs alltså 1561, dvs på Erik XIV:s tid. Det gällde kuststräckan vid Finska viken. Två år senare innefattades även ön Dagö.

Med freden i Teusina 1595 utvidgades området i både öster och väster. Därmed blev även staden Narva svenskt område.

Efter freden i Stolbova 1617 hade även Ingermanland blivit svenskt, och det fanns en sammanhängande landförbindelse med det övriga svenska riket.

Genom krigsinsatser under Gustav II Adolf erövrades sedan Livland, med städerna Riga och Dorpat. Det skedde 1621 och fastställdes med stilleståndet i Altmarkt 1629.

(Dessförinnan, 1605, hade Sverige under Karl IX gjort misslyckade försök att erövra Riga. I samband därmed led den svenska armén ett av sina svåraste nederlag någonsin, vid Kirkholm).

Till sist, med freden i Brömsebro 1645, blev även Ösel svenskt.

Den svenska perioden varade fram till början av 1700-talet, då hela området avträddes till Ryssland. Freden i Nystad 1721 bekräftade bara detta, i realiteten hade ryssarnas kontroll över området erkänts redan i freden vid Prut 1711.

Det handlar ändå om cirka ett sekel av svenskt styre. För Reval varade svenskperioden 1561 och framåt, för Riga började den 40 år senare.

Riga var en av Östsjöns största städer, vid floden Dyna. En viktig handelsstad, som kunde ge stora tullinkomster.

I Dorpat i Livland (nuvarande Estland) grundades redan 1632 ett svenskt universitet, på initiativ av Johan Skytte.

 

Livland hade styrts som en feodalstat, med stora gods där bönderna var livegna. Drottning Kristina gav Ösel som förläning till sin gunstling Magnus Gabriel de la Gardie. Efter hennes abdikation fick Ösel ingå som ett av hennes "underhållsländer".

Med Karl XI och reduktionen drogs en hel del gods in till kronan och Beslut fattades även om livegenskapen avskaffades, men detta hann inte genomföras innan området förlorades till Ryssland.

Ur "Boken om Sveriges historia":

"Till en början fördes en inkorporeringspolitik även i Baltikum, men från 1630-talet övergavs denna strategi. Områdena på andra sidan Östersjön blev istället provinser med en särskild provinsförvaltning under en generalguvernör. Befolkningen i Baltikum var inte representerad i den svenska riksdagen och de lagar och privilegier som tidigare varit gällande behölls i stort sett oförändrade. Detta bidrog också till att kronans intäkter, i form av skatter och liknande, från dessa områden blev begränsade."

Östra delen av Estland, Dagö och utmed fastlandskusten mittemot, fick en hög andel svenskspråkig befolkning. (1781 blev en stor del deporterade till Ukraina, där de grundade Gammelsvenskby.)


Jan Milld, den 2.6.2007

 

Baltikum

Av de områden som idag utgör de tre baltiska staterna - Estland, Lettland och Litauen är det Estland och norra Lettland, inklusive staden Riga, som under i stort sett hela 1600-talet varit svenskt område.

Först erövrades en del av norra Estland, under Erik XIV. Riga och Livland tillkom på Gustav II Adolfs tid.

Det universitet som grundades i Dorpat/Tartu 1632 var det andra i Sverige, efter Uppsala.

Efter nederlaget vid Poltava och freden i Nystad 1721 förlorades hela området till Ryssland.