1.
Engelbrektupproret 1434-36
Med Engelbreksupproret
trädde s.a.s. bönderna in på den politiska scenen
i Sverige.
Ur "Boken
om Sveriges historia" (Larsson m.fl):
"Allt
tyder på att det hårda skattetrycket var den för
allmogen avgörande faktorn bakom 1434 års uppror. Oroligheterna
började i Bergslagen, där folket utsåg Engelbrekt
Engelbrektsson, en lågfrälseman av tysk börd som själv
hade nära band till gruvnäringen i Norberg till talesman.
Engelbrekt inledde nog så fredligt: han for till Erik av Pommern
och bad denne avskeda den avskydde dansken Jens Erikssön - på
svenska mer kände som Jösse Eriksson, bondeplågaren
framför alla i svensk historietradition - från fogdeämbetet
i Västerås. Trots långa förhandlingar, bondetåg
och riksrådsmedling kunde Jens emellertid behålla sin
ställning."
Upprorsmännen
erövrade våren 1433 borgen Borganäs, vid nuvarande
Borlänge. En ny fogde, tysk greve, tillsattes. Han visade sig
dock inte annorlunda än den tidigare.
I
juni 1434 bröt upproret ut på allvar, och där deltog
både bönder och adel. Från
böndernas sida handlade det om missnöje med skatter och
med fogdar. Från adelns sida var man missnöjd med att så
många danskar eller tyskar utsågs till ämbeten i
Sverige.
Upproret
spred sig snabbt från Dalarna till Västmanland och Uppland.
Västerås och Stockholm belägrades. Efter stillestånd
drog upprorshären söderut. Hela södra Sverige och även
Halland intogs. Vid gränsen till Skåne gjorde man halt.
Vid
ett riksrådsmöte i Arboga i januari 1435 valdes Engelbrekt
till "hövitsman", dvs överbefälhavare. Efter
mötet i Vadstena senare samma år, då riksrådsmötet
ställde sig bakom upproret, fick det en mer officiell prägel.
Upproret
tog ny fart och ett krav var att kungen - Erik av Pommern - skulle
avsättas. Däremot riktade sig inte upproret mot unionen
som sådan.
I
ledningen stod nu inte bara Engelbrekt utan även aristokraten
Knut Knutsson Bonde. Tendenser till splittring gjorde sig märkbara
bland upprorsmännen.
Engelbrekt
mördades senare 1436 på väg från Örebro
till ett riksrådsmöte i Stockholm.
Erik
av Pommern blev några år senare avsatt som svensk kung.
Han efterträddes av Kristoffer av Bayern.
Karl
Knutsson Bonde skulle senare, inte mindre än tre olika gånger,
dyka upp som svensk kung.
2.
Sturarnas krig mot danskarna 1471-1520
Efter Karl Knutsson
Bondes död 1470 blev dennes systerson Sten Sture d.ä. svensk
riksföreståndare. Slaget vid Brunkebergsåsen i Stockholm
1471 var en kamp mellan unionsanhängare och unionsmotståndare
i Sverige.
De senare - under
ledning av Sten Sture d.ä. - segrade. Efter denna seger upphävdes
stadslagens bestämmelse att hälften av städernas råd
skulle bestå av tyskar.
Sten Sture d.ä.
förblev riksföreståndare fram till 1497, då
den danske kungen Hans återfick makten i Sverige. Detta skedde
med hjälp av svenska stormän som Svante Sture (d.ä.).
Ett par år
senare -1501 - ingick Sten Sture d.ä. och Svante Sture en allians
och störtade kung Hans. Sten Sture blev åter riksföreståndare,
fram till sin död 1503. Svante Sture blev då riksföreståndare,
fram till 1512. Han efterträddes då av sin son, Sten
Sture d.y.
Denne sårades
dödligt vid sjön Åsunden 1520, vid en drabbning med
invaderande danska trupper. Hans änka Kristina Gyllenstierna
organiserade därefter försvaret av Stockholm mot belägrande
danskar.
3.
Gustav Vasas krig mot danskarna 1521
Efter att ha varit
fånge i Danmark lyckades Gustav Eriksson Vasa fly till Lübeck
och sedan vidare till Sverige. Han landsteg i Kalmar sommaren 1520,
alltså innan Kristian II intagit Stockholm och iscensatt blodbadet
på svenska adelsmän.
I Kalmar försökta
han mobilisera människor till motstånd, men misslyckades.
Han tog sig till Dalarna, samma sak där. Tills dalkarlarna plötsligt
ändrade sig, kanske för att de fått klart för
sig innebörden Kristian II:s planer på handelsmonopol,
vad det skulle innebära ekonomiskt för bergsnäringen.
I januari 1521
utses Gustav Eriksson till hövitsman för Dalarna och i augusti
samma år blir han riksföreståndare. Den 6 juni 1523
väljs han till kung och senare samma år faller danskarnas
sista bastioner i Sverige.
4.
Dal- och västgötauppror på 1520-talet
Under resten av
1520-talet avlöste upproren varandra, mot Gustav Vasa:
• Första
dalupproret 1524-25.
En
ledare för detta första uppror var Peder Sunnanväder,
tidigare biskop i Västerås och rådgivare till Sten
Sture. Sunnanväder var besviken på Gustav Vasa för
att han höll sig med utländska rådgivare och hade
konfiskerat stora delar av kyrkan egendom.
Ur Herman Lindqvists
bok "Historien om Gustav Vasa och hans söner
och döttrar":
"I
oktober 1525 drog Gustav upp till Tuna, dit han kallade dalfolket
till ting. Hans soldater omringade 'kopparbergsmän, silverbergsmän,
järnbergsmän och allmogen över menige Dalar' som fick
en dundrande utskällning. Många blev rädda, föll
på knä och bad om nåd. Det fick de, sedan de gett
en skriftlig försäkran att nu var det slut med upproren."
Peder
Sunnanväder flydde till Norge, men utlämnades av danskarna.
Han togs till Stockholm och avrättades offentligt.
• Andra
dalupproret 1528, under ledning av pseudonymen Daljunkern.
Det blev inte
slut med dalupproren. Det andra upproret leddes av en person som gick
under namnet "Daljunkern". Det har hävdats att det
var Nils, en son till Sten Sture.
Herman Lindqvist:
"Daljunkern
kan ha varit en oäkta son till Sten Sture, hans språk och
beteende var en herremans. Kung Gustav och hans krönikör
Peder Swart gör allt vad de kan för att smutskasta Daljunkern,
som beskrivs som en simpel tjuv."
"Gustav
Vasa anlände till Dalarna med ett stort väpnat följe
tillsammans med den nydubbade riddaren Måns Bryntesson (Lilliehöök).
Dalfolket uppmanades infinna sig med vapen eller i underdånighet,
allt efter eget val. De som inte ville komma till Tuna kunde räkna
med svidande kungligt besök hemma hos sig.
Då
folket stod samlat sände kungen fram Måns Bryntesson att
hålla strafftalet denna gång, varpå han lät
plocka ut ledarna i upproret och avrättade dem inför ögonen
på folket."
Daljunkern
fann sig besegrad och flydde utomlands, till Rostock i norra Tyskland.
"Gustav
åkte hem till Stockholm där han ökade trycket på
myndigheterna i Rostock. Kungen fick Kristina Gyllenstierna att skriva
ett brev där hon intygade att ynglingen inte var hennes son,
utan en 'veterlig tjuv och bedragare´.
Han
blev så ställd inför rätta och halshöggs
hösten 1528..."
• Västgötaherrarnas
uppror 1529.
Herman Lindqvist:
"Upproret
började i Småland. I april kom bud om att fogden Gotfrid
Sure och några av hans svennar vid Nydalaklostret slagits ihjäl.
Så
dräptes tre fogdar till..."
"Så
kom löpare med nyheten att självaste Ture Jönsson (Tre
Rosor) och biskopen i Skara, Magnus Haraldsson, hade anslutit sig
till revolten som spred sig till både Öster- och Västergötland.
I Värmland anslöt sig lagmannen..."
"Detta
var den konservativa oppositionen från Västerås som
gick till motattack, understödd av bönder och köpmän
som inte heller kunde acceptera förändringarna inom kyrkan.
Gustav Vasa skulle avsättas, Måns Bryntesson utses till
ny kung och allting skulle återgå till det som en gång
var. Slut på det lutherska kätteriet."
"Militärt
sett hade upprorsmännen övertaget, egentligen kunde Gustav
bara vara säker på Stockholms stad. Upprorsmännen
kunde dessutom räkna med hjälp från både Kristian
II och kejsaren."
Gustav
Vasa taktik i denna situation vara dubbel:
-
Å ena sidan undvika sammanstötningar, sända iväg
brev, lyssna och ge löften.
-
Å andra sidan samla militär styrka.
På
så vis lugnades upprörda känslor och motståndet
splittrades. Några infann sig när de i juni 1529 kallades
till riksdag i Västerås:
"...nu
kom uppgörelsens stund. Ledarna
ställdes inför rätta och avrättades, Måns
Bryntesson... halshöggs på Brunkebergsåsen,.."
5.
Klockupproret 1531-33
Skulderna till
Lübeck efter kriget mot danskarna var fortfarande stora.
".Kungen
fortsatte sin kampanj för att driva in pengar. På ett möte
1531 i Örebro beslöts att varje församling skulle lämna
ifrån sig sin största kyrkklocka till kronan..."
Det
blev problem i Dalarna, där det dittills mest omfattande upproret
började:
"Kungen
uppbördsmän möttes med påkar och störar.
Dalkarlarna meddelade kungen att de hellre stupade till sista man
än fogade sig. Oppositionen spred sig till andra landsdelar.
Allt fler vägrade lämna ifrån sig de klockor man ofta
sparat ihop till under generationer."
Kyrkklockorna
betydde något visst för sockenborna, det var deras käraste
gemensamma ägodel. Under hundratals år hade de ringt in
dem till gudstjänst. De ansågs också utgöra
ett skydd mot onda väsen.
Nu
satsade Gustav Vasa åter på en mjuk taktik, inledningsvis
"Bergslagens
folk kallade till en egen riksdag i Arboga, kanske de ville göra
som på Engelbrekts tid. Men kallelsen plockades upp av kungens
män och Gustav Vasa beslöt att ordna ett eget riksmöte
i Uppsala samma dag. Den kallelsen nådde ut ordentligt. Arbogamötet
rann ut i sanden."
Gustav
Vasa väntade med att sända krigsfolk till Dalarna. Under
tiden sändes vänliga brev med löften om amnesti. En
av upprorsledarna, Ingel Hansson (Svinhufvud), utnämndes till
fogde i Dalarna.
Socknarna
i Dalarna slapp lämna ifrån sig kyrkklockor. De fick möjlighet
att lösa ut klockorna genom att istället betala en summa
pengar - tvåtusen marker.
Men
istället för den utlovade amnestin blev det, i vanlig ordning,
"räfst och rättarting". Många dalkarlar
avrättades direkt, andra fördes till Stockholm och fängslades,
för att 1534 rannsakas och avrättas.
6.
Dackeupproret 1542
Bakgrunden till
Dackeupproret 1542 var främst ökade pålagor på
bönderna och åtgärderna mot den katolska kyrkan.
Upproret började
i södra Småland och i spetsen för det stod bonden
Nils Dacke. Han vann framgångar och tillslutning. Med sina armborst
och lokalkännedom kunde de besegra kungens legoknektar, i synnerhet
när striden stod i skogterräng, inte på öppna
fält. I Kisa led kungens trupper ett svårt nederlag.
Snart var behärskade
Dackes trupper hela Småland, södra Östergötland
och delar av Västergötland. Undantaget var Kalmar och Jönköping.
Gustav Vasa gick
i november med på en fredsuppgörelse. Efter denna återinförde
Dacke inom sitt område katolska gudstjänster och tillät
åter gränshandel med Danmark, dvs Blekinge.
Gustav Vasa såg
dock uppgörelsen bara som ett sätt att vinna tid. Småland
isolerades alltmer isolerat från övriga Sverige. Olika
bondeledare hos Dacke hade svårt att dra jämnt. Missväxtår
spädde på svårigheterna.
1543 angrep åter
kungens trupper och vid Virserum segrade de. Dacke sårades svårt
och kunde snart dödas.
Efter detta följde
svidande vidräkningar med de områden som stött upproret.
Varje socken fick kollektivböter på 0,8-2 mark per bonde.
Dackes släktingar avrättades eller deporterades. Samtidigt
drabbades befolkningen i Småland av att lokala bondehövdingar
fortsatte, genom att leva på plundringståg.
Det skulle ta
decennier innan Småland åter uppnådde samma befolkningsnivå
och ekonomiska standard som före 1542.
7.
Kampen mot Sigismund 1595-99
Efter Johan III:s
död 1592 var hans son med Katarina Jagellonica, Sigismund, tronföljare.
Han tillträdde således om kung.
Problemet var
at han var katolik och kyrkan i Sverige hade blivit lutheransk. Dessutom
var Johan bror och Sigismund farbror, hertig Karl, en person med maktambitioner.
Vid en riksdag
i Söderköping sökte han stöd hos ständerna,
vilket han fick. Karl utsågs till riksföreståndare,
med uppdrag att styra Sverige när Sigismund var i Polen. Vilket
han ofta var, eftersom han - sedan 1587 - var kung även där.
Rollen som kung
i samtidigt två länder gav en lojalitetskonflikt, då
den polska riksdagen krävde att Estland - svenskt sedan 1561/81
- skulle överlämnas till Polen..
I Finland var
Klas Fleming ståthållare. Han var motståndare till
hertig Karl och vägrade erkänna denne som regent. Vintern
1596-97 utbröt ett uppror i Österbotten och det spred sig
snart till andra delar av Finland. Det kom att kallas "klubbekriget",
.förmodligen av böndernas primitiva beväpning.
Det beredde inga
större svårigheter för Flemings rytteri att slå
ned upproret. Det hade då varat i tre månader och 3.000
människor hade mist livet.
Bakom upproret
låg ett missnöje med att tvingas bidraga till inkvartering
av trupper långt efter att kriget mot Ryssland avslutats 1595.
Även om orsakerna
till detta uppror låg utanför konflikten mellan å
ena sidan hertig Karl och ständerna, å andra sidan riksrådet
och Sigismund, kom det att få betydelse där. Det underlättade
för Karl att ställa rådet åt sidan.
Den militära
uppgörelsen mellan hertig Karls styrkor och Sigismunds kom 1598,
genom slaget vid Stångebro i Östergötland. Sigismunds
trupper besegrades.
8.
Snapphanekriget 1575-79
Det handlar här
ett gerillakrig från den skånska befolkningen mot de svenska
ockupanterna.
Ordet "snapphane"
är en nedsättande benämning som betyder stråtrövare.
Ungefär som när amerikanarna under Vietnamkriget kallade
sina motståndare för "Vietcong". Grymheten i
behandlingen av tillfångatagna motståndare blev därefter.
Snapphanarna kan
sägas ha utgjorts av tre kategorier:
- soldater i dansk
tjänst
- bönder
som gjorde uppror
- kriminella våldsfigurer.
Ur "Boken
om Sveriges historia" (Larsson m.fl):
"Snapphanarna,
eller friskyttarna som de kallade sig själva, var en begränsad
och brokig skara. Det rörde sig om alltifrån välorganiserade
friskytterkompanier under ledning av yrkesmilitärer till rena
rövarband. Gemensamt för de olika grupperna var att de åsamkade
den svenska krigsmakten åtskilliga problem. Den hjälp snapphanarna
fick från den bofasta befolkningen visade dessutom att de åtgärder
som sedan Roskildefreden 1658 gjorts för att göra Skåne
och Blekinge svenskt inte haft särskilt stor effekt."
Mer om Snapphanekriget och försvenskningen av
Skåne i en särskild text.
9.
Dalupproret 1743
Historieskrivningen
kring detta uppror, även betecknat "Stora daldansen",
har utgjort ett tydligt exempel på hur det är segraren
som skriver historien.
Bakgrunden till
detta nya daluppror, i mitten av 1700-talet,var det misslyckade angreppskriget
mot Ryssland 1741-43. Många dalkarlar hade förlorat sina
liv i detta onödiga krig. De krävde en undersökning
om vilka som bar ansvaret för att kriget påbörjades,
och att dess skulle straffas. Beslutet hade fattas i sekreta utskottet,
där bönderna inte var representerade.
Ett viktigt krav
gällde också vem som skulle bli svensk tronföljare
efter det barnlösa kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora d.y.
Dalkarlarna önskade få kronprinsen Fredrik av Danmark-Norge.
Det var en stor
här av dalkarlar som intog Stockholm sommaren 1743 - närmare
5.000.
Det säger
sig självt, att detta krävde en omfattande förberedelse.
Budkavlar hade gått runt i Dalarna under ett års tid och
med marschen fanns 600 av Dalregementets soldater och korpraler. Där
fanns även landshövdingen och många länsmän.
Redan att klara logistiken, dvs försörjningen för alla
dessa män, krävde en organisering. Lika viktigt var att
upprätthålla ett disciplinerat uppträdande, det fanns
regler för hur varje dalkarl måste uppföra sig.
Vid Stäket
möttes man av en delegation från Stockholms stad, som vädjade
till den att inte gå vidare över sundet. De möttes
även av kungen, Fredrik I, som bad dem att stanna utanför
staden. Sockenvis fortsatte män ändå Drottninggatan
fram, och slog läger vid nuvarande Gustav Adolfs Torg.
Ur Herman Lindqvist,
"Nyttan och nöjet":
"På
kvällen måndagen den 20 juni 1743 var Stockholm i praktiken
en ockuperad stad. Dalböndernas framgång hade varit total.
Detta dygn kunde Sveriges bönder - om de hade velat - göra
revolution och störta hela den styrande maktapparaten."
"Bönderna
kunde ha utropat den danske prinsen till svensk tronföljare och
de kunde ha tvingat riksdagen att acceptera valet, för de hade
just nu det militära övertaget i Stockholm. Större
delen av befolkningen där sympatiserade med dem, majoriteten
av soldaterna hade också gjort det om de uppmanats till det
av starka, karismatiska ledare. Den stora massan av Sveriges bönder
delade dalfolkets klagomål och krav på förändringar."
"Det
blev ändå ingen revolution, Bönderna hade ingen tillräckligt
kraftfull ledare. Framme vid målet verkade de inte riktigt veta
vad nästa steg skulle bli..."
Det blev förhandlingar
under två dagars tid. I ett försök att blidka dalkarlarna
beträffande ansvaret för kriget blev två generaler
framtagna som syndabockar - dessa skulle avrättas offentlgt.
Hattpolitikerna i det sekreta utskottet skyddades.
Beträffande
tronföljare fanns inget alternativ. Ryssland hade ockuperat hela
Finland och skulle inte släppa detta område med mindre
än att ryska krav i tronföljdsfrågan fick gehör,
dvs att tysken Adolf Fredrik skulle utses.
Samtidigt med
förhandlingarna koncentrerades nya trupper till huvudstaden.
Den svenska skärgårdsflottan anlände från Finland
och ankrade på Strömmen.
Herman Lindqvist:
"På
tisdag kväll svängde den militära maktbalansen till
regeringens fördel, tolv av kungliga flottans galärer seglade
plötsligt upp vid Skeppsholmen. Ombord fanns över sextusen
man pålitliga trupper, obesmittade av revolutionär propaganda."
Dalkarlarna fick
ultimatum att lämna staden för klockan 5 och man började
avväpna grupper av dalkarlar. Läget blev alltmer spänt
vid torget. Flera regementen vägrade skjuta på dalkarlarna,
ett livregemente till häst redan i samlad trupp från platsen.
Andra förband, längre söderifrån, var dock redo
att skjuta på sina landsmän.
Kavalleriet gick
till anfall.
Lindqvist:
"Hundratals
bönder skingrades åt olika håll. De sökte skydd
i portgångar och trappor, de sprang uppför Malmskillnadsgatan...
De kastade sig i Strömmen där många drunknade i det
strida vattnet. De jagades av besinningslöst skjutande och huggande
grupper, anförda av yngre officerare som verkade ha tappat all
behärskning, Bönder som bad för sina liv dräptes.
Sårade som sprang för livet kunde förföljas ända
upp på hustaken innan de höggs ned.
Många
bönder dödades efter att de avväpnats och tagits tillfånga."
Det slutade med
att 140 dalkarlar stupade och att 3.000 bönder och 600 soldater
togs tillfånga. De spärrades in och hölls fångna
i två månaders tid. Under tiden bröt en epidemi ut
och många av dem omkom. Sex bönder, bland dem deras ledare
Schedin, avrättades.
"...hela
Dalarnas förlust under upproret, inklusive massakern på
torget plus alla de som dog i fängelser och av sina obehandlade
sår, och de som dog under den smärtsamma marschen hem igen,
uppskattades till omkring fyra hundra man. Vissa byar som till exempel
Folkärna drabbades mycket hårt; över sextio procent
av männen försvann i Stockholm.
Detta
betyder att det dödades mycket fler människor i Stockholm
denna dag än under Stockholms blodbad 1520 (cirka åttio
avrättade)."
Arméns
förluster hade varit 40 döda.
"Slaget
var vunnet, för övrigt det enda slag den svenska armén
vunnit sedan kriget mot Ryssland bröt ut."
ANTAG ATT dalupproret
1743 hade lyckats.
Vad skulle det
ha kunnat betyda?
• Sverige
skulle ha förlorat Finland, dock ej Åland.
• I gengäld
skulle en skandinavisk union förmodligen ha uppstått.
Dalkarlarna önskade
få den danske kronprinsen som svensk tronföljare.Det skulle
ha öppnat för en ny union: Danmark-Norge-Sverige.
10.
Klågerup 1811
Den var en tid
av krig, Karl Johan Bernadotter hade blivit svensk tronföljare
och härförare. Order utgick om nya utskrivningar av soldater.
Ur Herman Lindqvists
"När riket sprängdes och Bernadotte blev
kung":
"Alla
kom ihåg de fasor som följde med GustavIV Adolfs lantvärn.
Den gången beordrades trettiotusen unga pojkar in i armén,
som inte kunde ta hand om dem. De dog i tusental i epidemier; de var
uselt utrustade och fick knappast någon utbildning. Minnet från
skräckåren levde än."
Bönder och
drängar reagerade mot de nya utskrivningarna också därför
att de drabbade de fattigaste värst. En skånsk dräng
förklarde inför en sockenstämma:
"Vi
underkastar oss aldrig någon lottning och ingen av oss går
ut förr, än adelsmännen har uppsatt sina rotekarlar,
de måste gå först. Om det behövs, så går
vi alla."
Det
var alltså inga fanflyktingar eller desertörer, man krävde
bara rättvisa.
Lindqvist:
"Oroligheterna
var värst i Skåne, där den nya jordbruksreformen först
hade prövats och skapat osäkerhet för så många.
Bråken började i juni månad 1811 utanför Helsingborg,
där åttahundra bönder och drängar samlades för
att protestera. De slogs ner av husarerna som högg in på
de missnöjda med dragna sablar. Det blev slagsmål mellan
allmoge och militär utanför Ystad,...
Värst
var det utanför Malmö, i Klågerup..."
Upproret
spred sig alltså. Snart fanns en bondearmé på närmare
1.500 man.
Det
hela slutade mycket blodigt, i en sammandrabbning vid Klågreup.
Bönderna var beväpnade med liar och hötjugor. Mot sig
hade de ett kavalleri med tillgång till kanoner.
Från
webbsidan "Skånelands
historia":
"Utgången
på fältet var given, hötjugor mot kanoner det räckte
inte, hur hjältemodigt man än uppträdde från
allmogens sida. De som inte sablades ner i inledningen eller lyckades
fly förskansade sig inne på Klågerups gård.
Några kanonskott och vägen in på gården öppnades
för de svenska knektarna. Sablar och bajonetter färgades
än en gång av de skånska böndernas blod. Knektarna
gav ingen pardon, 'de sköt till måls
på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv',
skriver ett vittne. De bönder som jagades ut på fälten
och upphanns av sina plågoandar slogs eller stacks ömkligt
ihjäl."
Officiellt
uppgavs att trettio dödades och att sextio sårades och
att 395 infångades. Hur
många som verkligen dödades är dock oklart.
"Det
berättas, att när myndigheterna skulle uppsamla liken kring
Klågerup fann man att de flesta i hemlighet blivit bortförda
av förtvivlade vänner och anhöriga, som inte kunde
förlika sig med att de skulle nedmyllas i en namnlös massgrav."
200
infångade "bönder, drängar, husmän och
inhysehjon" fördes "med
hamptömmar bundne tre och tre tillsammans med händerna på
ryggen samt sedermera vidare sammanbundna liksom i en kedja"
till Malmö fästning,
där de spärrades in:
".Antalet
sjuka växte för varje dag och under hösten hade 30
av 111 insjuknat i rödsot och febrar. Friska och sjuka sammanpackades
ändå i samma rum. Personlig hygien och frisk luft var okända
begrepp för dessa olyckliga människospillror, som tagit
sig före att sätta sig upp mot den diktatoriska militärledningen.
Fästningslivets kval utökades genom sadistiska väktare.".
"Då
de olyckliga den 4 november 1811 fördes ut på Stortorget
i Malmö för att få sin dom berättas det, att
fångarna var i sådant tillstånd att den på
torget församlade allmänheten inte kunde
'nalkas dem närmare än på 50 steg: så stinkande
var den lukt de olyckliga förde med sig'."
Av
de 135 tilltalade frikändes 14, av de övriga fick många
straff av "sharia-modell"
"20
dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43
av dem dömdes till 40 par spö och sex års fästning,
enbart till 40 par spö dömdes 31, medan flertalet av de
övriga dömdes till kortvariga fästningsstraff på
vatten och bröd eller prygel."
Jan
Milld, den 31.1.2007
