Farligt godtycke

John Järvenpää, i Aftonbladet den 12/10 2000:

 


"Förväxla inte kritiska åsikter med rasism

EN KOMMITTÉ utreder för närvarande en utvidgning av lagen om hets mot folkgrupp så att det blir möjligt att åtala också omdömen som fälls inom den privata sfären. Mot bakgrund av senare års mord och våldsdåd begångna av rasister och nazister är det förståeligt att nya vägar söks för att bekämpa utbredningen av en förkastlig ideologi. Det gäller dock att skilja åsikter från handlingar,...att hålla isär vederhäftig kritik i invandringsfrågan från rasism och främlingsfientlighet ..."

SVANTE NYCANDER har i boken Politisk korrekthet på svenska (1998) visat hur diffust, oklart och godtyckligt den nu gällande hetslagen tillämpas av rättsväsendet. Och undersökningar har gett vid handen (Lange/Westin 1993) att 70 procent av svenskarna instämmer i påståendet "Numera kan man inte säga ett kritiskt ord om flyktingpolitiken utan att bli kallad rasist". Forskarna tillade att felet som gjorts är att jämställa kritik av invandringspolitiken med rasism.

Det etablerade missbruket av hets/rasismbegreppet talar således för att den aviserade lagändringen inte kommer att kunna säkerställa den frånvaro av godtycklighet som kännetecknar en demokratisk rättsstat.

I maj beslöt akademikerförbundet SSR om en stadgeändring för att kunna utesluta medlemmar vilka uttrycker odemokratiska eller rasistiska åsikter. SSR hyser medlemmar som bedriver forskning. Premissen för att kunna bedriva samhällsnyttig sådan utgörs av det kritiska tänkandet.

Liksom många andra forskare har statsvetarprofessor Bo Rothstein flertalet gånger belyst senare års inskränkning av forskningens frihet. I Göteborgs-Posten (000112) jämför han Sverige med forna Östtyskland: "För den som vill och vågar se, är parallellerna till dagens svenska universitetspolitik uppenbara. Kraven på politisk korrekthet och att vara makten till lags är stora. Forskningens autonomi och den produktiva intellektuella lekfullhet som krävs för att våga och kunna se något nytt har ersatts av krav på ordning i leden."

SSR:s BESLUT , baserat på oprecisa "definitioner" av rasism och antidemokrati, kommer sannolikt att kväsa det kritiska tänkandet ytterligare. I facktidningen SSR (nr 8/00) erkänner förbundsordföranden förvecklingarna, att det utan klara riktlinjer blir svårt att avgöra en medlems eventuellt oacceptabla åsikter.

Försvarshögskolan skall under 2001 leda ett projekt med syfte att informera och utbilda medborgare för att bli kvitt "främlingsfientliga åsikter". En nationell handlingsplan för "attitydförändring" skall utformas. Utöver försvarsmakten är militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Säpo, LO, SAF och delar av svenska näringslivet involverade.

Enligt GP (000817) skall företagen "hjälpa de anställda för ändra sina åsikter". För de som inte låter sig påverkas väntar avskiljning från yrken, vilket redan skett. En företrädare för Försvarshögskolan kommenterade initiativet: "Vi måste en gång för alla rensa ut dem ur vårt demokratiska samhällssystem. Dessa personer motverkar samhällets utveckling i en sund riktning."

TERMEN "rensa ut" hör inte en demokratisk vokabulär till. Däremot har den tillämpats flitigt i totalitära stater och i diktaturer - av despoter.

Ovanstående, som blott är axplock bland legio exempel, visar hur det i Sverige har skapats ett tillstånd där folk inte vet vad som avses med rasism; oklarheten, begreppsförvirringen, i sig innebär att folk inte vågar yttra sig, dialogen hämmas; vilket ytterligare förstärks av olika former av repressalier såsom uteslutningar och social utstötning.

I FÖRLÄNGNINGEN kan detta komma att innebära att minsta kritik av invandringspolitiken och mångkulturalismen betraktas som skäl för uteslutning eller rentav brottsligt (hets). Häremot står John Stuart Mills pläderande för i princip total tanke- och yttrandefrihet vilken skulle garantera att statsmakterna inte fick monopol på "sanningen".

Att försvara yttrandefriheten såväl för sakliga, icke-rasistiska, kritiker av invandringspolitiken som för renodlade rasister (och andra såsom drogliberaler, fundamentalister, sexuellt avvikande med flera) - är inte detsamma som att ackompanjera åsikterna. Det är i stället att värna om demokratin och grundlagen. Även om det tar emot måste ett öppet och pluralistiskt samhälle, såsom Voltaire förespråkade, tillåta även förhatliga åsikter. Åsiktsförtryck och eftersträvande av åsiktslikriktning utmynnar i att människors kritiska tänkande hämmas enär många medborgare då simmar ut i en ankdamm av mer eller mindre oreflekterande likasinnade.

En "föreläsning" vid Umeå universitet häromåret visade att de närvarande universitetsstudenterna inte förmådde att argumentera mot bland annat förnekande av Förintelsen. Kan man inte argumentera mot uppenbara lögner och vidrigheter, hur skall man då kunna försvara ett humanistiskt och demokratiskt samhälle?

EN AV VÄRLDENS ledande demokratiforskare, Roald Dahl, visar i Demokratin och dess antagonister (1999) att dryftande av åsikter även med demokratins fiender är nyttigt. Det tvingar demokratins anhängare att rannsaka och förstärka sina argument, göra dem mer bärkraftiga. Det borgar för att dumheten besegras, att fördomar inte frodas. På detta sätt stärks demokratin.

Den avveckling av åsikts- och yttrandefriheten som sedan några år pågått i Sverige är således ett närmande till totalitarismen, ett understödjande av fanatism, dogmatism och fördomar. Riksdagens uppgift är att motverka denna riktning, inte att stödja den genom ny lagstiftning.


John Järvenpää
fil kand, sociologistuderande,
medlem i SSR"