Hej,

och välkomna till mitt tredje program av "Fria Tankar". Jag ska nu fortsätta på temat från förra programmet, om de äldres situationen inom vård och omsorg.

Närmare bestämt blir temat: ÄLDREOMSORGEN - behoven och målsättningarna, resurserna och prioriteringarna.

Man får då skilja på å ena sidan personer i åldern från sin pensionering i mitten av 60-årsåldern upp till 80 år, å andra sidan 80 år och mer.

Det talas om yngre-äldre och äldre-äldre. Den första gruppen benämns också den tredje åldern, efter barndom och produktivt vuxenliv. I den tredje åldern är de flesta fortfarande ganska friska, och orkar vara aktiva.

Det är framförallt i den fjärde åldern, alltså efter fyllda 80 år som man inte längre kan klara sig själv och därför behöver hjälp.

Det handlar då i huvudsak om två alternativ:
A. Man bor kvar hemma, men får hemhjälp och annat stöd.
B. Man får flytta in på särskilt boende för äldre.

Under 1990-talet kom tre reformer:
• 1992 Ädelreformen
• 1994 Handikappreformen
• 1995 Psykiatrireformen

Efter genomförandet av dessa ligger det samlade ansvaret för långvarig service, vård och omsorg av såväl äldre, handikappade som mentalsjuka hos kommunerna.

Målen för äldreomsorgen är ambitiösa. 1998 fastställde riksdagen regeringens förslag till nationell handlingsplan för äldrepolitiken, med fyra övergripande mål :

1. Äldre ska kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag
2. Äldre ska kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende
3. Äldre ska mötas med respekt, samt
4. Äldre ska ha tillgång till god vård och omsorg.

Innebörden av det fjärde målet preciseras på bl.a. följande sätt:

"•Äldre ska så långt möjligt ges möjlighet att bo kvar hemma i sin ursprungliga bostad så länge de själva önskar. I hemmet ska man kunna få hjälp och stöd i den dagliga livsföringen. Man ska också kunna få hjälp med personlig omvårdnad och sjukvård. De anhöriga ska ges stöd för sina insatser.

• Äldre ska kunna flytta till en särskild boendeform om vårdbehoven är stora.

• Äldre ska ha tillgång till en vård och omsorg som passar alla.

• Äldre ska ha tillgång till hälso- och sjukvård på samma villkor som yngre människor. Vården får inte begränsas genom åldersgränser.

• Äldre ska kunna lita på att vård och omsorg har god kvalitet. Människovärde, individuella behov och önskemål, integritet, självbestämmande och värdighet ska respekteras. Det betyder till exempel att man själv får välja sina sovtider, att maten är näringsriktig och serveras på normala tider samt att man får äta det man tycker om. Det betyder också att hygienen är god och att läkemedel används korrekt.

• Äldre ska kunna lita på att personalen kan sina saker. De som arbetar i vård och omsorg har mycket viktiga och ansvarsfulla uppgifter. Grundutbildningen ska vara gedigen och anpassad till dagens situation. Fortbildning måste ges kontinuerligt. Personalens erfarenhet och engagemang måste tas tillvara. Arbetsorganisation och medinflytande på arbetsplatsen ska utvecklas.

• Äldre ska få avsluta livet med värdighet och i frid. Vården i livets slutskede ska vara av hög kvalitet. Lindring av smärta eller andra obehag, kärleksfull omvårdnad och en fridfull miljö är viktiga inslag."

("En sång om frihet" - Sven-Bertil Taube)

 

De allmänna målen lämnar alltså inte mycket övrigt att önska. "Vård, skola, omsorg" är också en slogan som upprepats av socialdemokraterna som ett mantra inför flera val.

Verkligheten har ändå blivit en annan. Medan målen för äldreomsorgen varit i stort sett oförändrade sedan 1982 är det två andra faktorer som har förändrats.

• Den första förändringen är att antalet äldre i samhället har ökat.

• Den andra förändringen är att det antal äldre som får hjälp har minskat. För hela åldersgruppen över 65 år var år 1980 antalet 327.000.

Tjugo år senare, år 2000, hade antalet sjunkit till 268.000.

Andelsmässigt blir då förändringen än kraftigare.

År 1980 fick 24% av de äldre hjälp, år 2000 var andelen nere i 17,5%.När det gäller äldreboenden är det första problemet att få en plats. Väntetiderna kan bli långa. Under tiden blir det vanligen anhöriga som får ta hand om den vårdbehövande - oftast personer som själva är gamla och skröpliga.

Egentligen ska det inte vara några långa väntetider. Lagen stadgar att kommuner som låter äldre få vänta på stöd ska kunna straffas med miljonbelopp.

Det visar sig dock att lagen är utan betydelse. Den tillämpas inte. Kommuner kan fortsätta att svika sina äldre, och det blir inga påföljder.
Få inrapporterade fall går ens vidare till domstol. Det rör sig om mindre än ett av tio fall.

Detta framgår av en DN-artikel sommaren 2007, som granskat totalt 3.500 fall. Värst är Stockholm med 654 fall, varav bara 9 gick till domstol. Jämtland, Dalarna, Södermanland, Östergötland och Blekinge hade i genomsnitt ett 100-tal fall - inget enda gick vidare till domstol.

Hur verkligheten i dag kan se ut för äldre, hänvisade till hemhjälp, fick jag en vink om genom ett brev nyligen från en läsare till min bloggsida. Vi kan kalla honom Hasse. Han skrev så här:

"Hejsan Janne!
 
Läser allt du skriver som vanligt. Det är alltid mycket bra. Nu senast läste jag i bloggen om den gamle mannen som fick ligga och torka ihjäl.
 
Jag arbetar med att tömma lägenheter och dödsbon och jag ser då på nära håll hur illa många gamlingar har det. När man kommer in i en lägenhet så har ju innehavaren oftast avlidit eller flyttats till sjukhem och jag är den som skall röja ur allt så att städning kan göras. Det otroligt hur skitigt och äckligt de tvingats leva. Skorna kladdar nästan fast på golven som ser ut att inte ha städats på månader. Hemtjänsten verkar inte bry sig särskilt mycket om grundläggande hygien. Detta ser jag gång efter gång efter gång och det är inte tillfälligheter utan väldigt vanligt. Våra gamla FÅR verkligen leva som boskap i vårt socialdemokratiska folkhem. Fy fan för att bli gammal i Sverige!"

Personalomsättningen inom hemtjänsten kan ibland vara extremt hög, vilket knappast ger någon trygghet för äldre.
Dagens Samhälle hade i april 2006 en rubrik som löd:

"ÄLDRE KVINNA HADE ÅTTIO VÅRDARE PÅ ETT ÅR"

Den handlade om en 94-årig kvinna i Karlskrona som behövde hemtjänst, men hade fått besök av 83 olika personer på ett år.

Detta kan i vissa fall göra äldres hem till mindre av privat än offentligt utrymme. Det säger sig självt, att med så många personer inne hos en äldre ökar risken för att han eller hon blir bestulen eller på annat sätt råkar illa ut.

Hasse påtalade brister i städning och hygien. Det är bara ett av problemen i äldreomsorgen.
Ett annat allvarligt problem gäller kosten, dvs att våra gamla inte får god mat, näringsriktig mat eller mat i tillräcklig omfattning.

Dagens Nyheter hade hösten 2004 en rubrik "DE GAMLA I SVERIGE SVÄLTER I ÄLDREVÅRDEN". Tidningen skrev:

"En majoritet av de äldre som har vårdbehov lever på svältgränsen. Värst är det på äldreboenden men även bland dem som bor hemma är undernäring ett stort problem.

Hemtjänsten har för lite tid och ingen vet vem som har ansvaret för att de äldre får i sig någon mat, visar en ny rapport."

Var tredje vårdtagare var undernärd redan vid ankomsten till äldreboendet och nästan lika många låg i riskzonen för undernäring, visade en studie nyligen."

"En socialstyrelserapport visade att cirka hälften av dem som bor hemma med hemtjänst är i riskzonen. Ett problem som väntas öka eftersom allt färre nu får plats i äldreboenden."

 "Bristen på tid är ett stort problem, enligt alla intervjuade. I dag ska en halvtimme ofta räcka till att handla, laga/värma, duka, diska och eventuellt hålla med sällskap. Det är ovanligt att de äldre får gå med och handla."

Jan Myrdal skrev i Aftonbladet i december 2004:

"... hemtjänsten i Stockholm låter de av mina generationskamrater som själva inte längre förmår sköta sina hushåll köpa matlådor från det privata Carema äldreomsorg AB. Portionerna är knappa (vecko-genomsnittet ger 383,9 kalorier per måltid mot nödvändiga 600 kalorier). Den mat som serveras är därtill så smaklös att stockholmska pensionärer inte skall lockas att ... begära påfyllning."

Ättestupan har i praktiken kommit tillbaka, konstaterade Myrdal:

"Åldringsutgifterna minskas genom att man gör sig av med kostbara åldringar."

Det må vara drastiskt uttryck, men i sak får Myrdal stöd av Yngve Gustafsson, professor i geriatrik. I Svenska Dagbladet, hösten 2004, skrev han:

”Det är omänskligt att vi är så dåliga på att ge våra gamla en så elementär insats som mat.  Vi har drygt 250 personer över 85 år i Umeå. Var femte var på väg att svälta ihjäl och mindre än hälften åt tillräckligt.”

Jan Myrdal sammanfattade:

"...maten på våra fängelser är ... bra mycket bättre än den som pensionärer förses med genom kommunernas hemtjänst."

Och det gäller inte bara maten. Frågan är de äldre ens får ett glas vatten.

Mer om det efter nästa låt:

("Jailer bring me water" - Bobby Darin)

 

 

Du hörde Bobby Darin med låten "Jailer bring me water!".
På svenska ungefär "Fångvaktare, ge mig vatten!"

Nu är det väl inte så på svenska fängelser att de intagna behöver särskilt be om vatten. Mindre självklart är det bland våra äldre, på äldreboenden.

Jan Myrdal skrev också:

"Olika vänner från olika orter berättar att deras släktingar utsätts för en samhällsvård som mest består av sömnpiller - för att minska oron som det heter. Gubbar och kärringar hålls nedsövda.

De får inte vatten ens. När man kommer till dem är glaset på nattduksbordet tomt och snustorrt.

Den som inte har bråkiga släktingar, villiga att göra skandal, belastar inte kommunernas ekonomi länge efter att de omhändertagits."

Detta problem med dricksvatten drabbade även operasångerskan Birgit Nilsson, när hon 1999 låg Lunds lasarett efter en operation. Så här skrev Aftonbladet:

"Eftersom Birgit Nilsson hade dåliga njurar hade hon beordrats att dricka två liter vätska de närmaste timmarna efter uppvaknandet.
Men allt hon fick var ett glas saft till maten och två halvfulla mineralvattenflaskor av en sjuksköterska.

- Efter flera påstötningar kom hon fram med en öppnad flaska mineralvatten med ett restinnehåll på högst femton centiliter, skriver Birgit Nilsson."

Hur utlämnade enskilda äldre kan bli utgör fallet Harry Wallin ett exempel på. Han bara lämnades att dö.

Hur var detta vara möjligt?

Från Sveriges Radios webbsida rapporterades i maj 2006 om hur denne 80-åring dog av uttorkning, trots att han hade hemtjänst flera gånger om dagen. Vårdföretaget Carema kallade varken på läkare eller på anhöriga.

Personal från vårdföretaget skulle ha besökt mannen dagligen, men - som det stod i Östersunds-Posten - "när den gamle inte ville äta eller dricka lät de honom vara".

Sönerna misstänkte att deras pappa inte fått något besök på en hel vecka - eftersom medicin för så lång tid låg kvar i dosetten, när en kommunal nattpatrull besökt mannen som då var mycket sjuk.

80-åringen skickades akut till sjukhus, där han fick sju liter vätska via dropp, men det hjälpte inte.Hans njurar hade redan slutat fungera.

Denna händelse väcker ju frågor. Hur kan anställda inom vården vara så okunniga, att de inte förstår innebörden av att under flera dagar vara utan vätska? Hur kan de ha försummat att kontakta både läkare och anhöriga?

Av nyhetsrapporteringen framgår inget om orsaken till att Harry Wallin inte ville ha med Carema-personalen att göra, men uppenbarligen hade han blivit arg på dem. Varför?

Var det hans protest, när han kände sig dåligt behandlad? Kring detta framgår inget av medias rapportering. Vi får inget veta vilka som haft hand om Harry.

Alla äldre är inte lätta att ha att göra med, men oavsett orsaken till konflikten mellan Harry och vårdpersonalen borde personalen ha förstått innebörden av att bara lämna honom utan hjälp i en hel vecka.

Klart är att man som gammal och orkeslös kan vara fruktansvärt utlämnad. I själva verket är det ett elände av stora mått som nu pågår i det tysta, runtom i Sverige.

Vilka tillsynsmekanismer finns, för att hindra äldre från att råka riktigt illa ut?

Vem kontrollerar att så inte sker? Harry hade ändå anhöriga som var i livet. Om så inte varit fallet -hade vi då överhuvudtaget fått veta något om hans öde? Hur vet vi, att det inte finns fler fall motsvarande Harry Wallins?

("Pappa", med Ola Magnell)

Tillgång till ett glas vatten är alltså ingen självklarhet inom svensk äldreomsorg idag.

TV4-nyheterna i augusti 2007 gav yttterligare ett exempel på situationen: i ett äldreboende fick gamlingarna vänta ända tills långt in på eftermiddagen innan de alls fick något att äta, eller ens ett glas vatten!

Dålig mat och inte ens garanterad tillgång till dricksvatten - det är naturligtvis ägnat att underminera hälsan. Maten är en grundbult, avgörande för allmäntillståndet. De "besparingar" som skett på maten visar sig kunna bli fördyringar - även om man bortser från mänskliga aspekter.

Ur Dagens Nyheter i oktober 2004:

"Sjukdomar, mediciner, svårt att tugga och svälja och ensamhet - det är några av orsakerna till att många äldre äter för lite. Maten har blivit ett problem snarare än ett glädjeämne. För lite näring leder i sin tur till att sjukligheten ökar.

- Många skröpliga äldre åker ut och in på sjukhus på grund av undernäring och vätskebrist, trots att de får hjälp med maten av hemtjänsten, säger Ulla Gurner, utredare vid Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum."

Belastningen på sjukvården ökar således. Men sjukvården har inte resurser så det räcker, kan inte ge plats för alla gamla. De skrivs alltså ut i förtid.
Ur tidningen Kommunalarbetaren, 1995:

"Nya siffror visar att antalet äldre som dör bara något dygn efter att de skrivits ut från sjukhus fortsätter att öka dramatiskt i Stockholm."

1989 dog 56 utskrivna patienter inom två dygn, därefter har en ökning skett varje år - till 235 år 1994. En ökning med 116%.Även för dem som inom rimlig tid får plats på ett äldreboende kan kommunens svångremspolitik märkas. Klart är att många kommuner försöker komma billigt undan.

"Fattigauktion på svensk äldrevård". Så löd en rubrik tidningen "Världen idag", våren 2005. Tidningen skrev:

"Det multinationella vårdbolaget Attendo Care pressade priserna ännu lägre och fick uppdraget. Det hjälpte inte att kommunens eget anbud låg långt över Mössebergs.  Den som kunde dumpa priset tog hem spelet.

- Äldrevården har blivit lite av fattigauktion, säger Mössebergs Lars Johansson. Det handlar om att pressa priserna och skala bort allt utom det som är absolut nödvändigt."

"Privatiseringen av vården riskerar att leda till återkommande byten av verksamheter. Personalen kan i bästa fall arbeta kvar,  men ledningsfunktioner och chefsposter ska bytas. Risken för neddragningar är betydande eftersom anbuden pressas hårt."

Rapporterna avlöser således varandra, om hur äldre vanvårdas på äldreinrättningar. I många fall får de gå till sängs orimligt tidigt, och tvingas till en nattfasta på mer än tolv timmar. I andra fall handlar det om vad de får att äta. Eller att de inte får hjälp till toaletten vid behov.

Ulf Nilson har skrivit mycket om äldreomsorgen och fått många brev från läsare. Han refererar ur ett av dem:

"- Jag har jobbat i 35 år med gamla dementa åldringar och har förstått att ingen i det svenska samhället står så långt ner på skalan som dessa.
- Det ska vara kostnadseffektivt.
- Blöjorna ska ta fler och fler liter kiss för att toalettbesök ska bli så få som möjligt – om ens några!
- Samma blöja en hel dag är mest kostnadseffektivt.
- Bajsa ska de göra på bestämda dagar eftersom bemanningen på helger är så minimal att ingen  får bajsa då.
- Den som inte ätit upp maten är förmodligen inte hungrig, så tallriken plockas bort. Vem har tid att mata?"

Äldrevården klarar inte de gamla". Så löd en rubrik i Sydsvenskan våren 2003.

Artikeln berättar att allt fler fall av vanvård av äldre uppdagas i Skåne. På ett år har anmälningarna till länsstyrelsen tredubblats.

Socialstyrelsens rapport "Vård och omsorg om äldre, Lägesrapport 2002" talar om att situationen är "ansträngd". Där pekas på stora brister i äldreboendet, i personalens kompetens, i akutsjukvården och beträffande rättssäkerheten för äldre. Det konstateras också att redan hårt belastade anhöriga tvingats bära en ännu större börda.

Ibland kan besparingsambitionerna ta sig närmast parodiska uttryck, som när man inte ansåg sig ha råd att servera mer än ett halvt ägg till frukost, och en boende måste ta strid för att få ett helt ägg.

Ur Expressen hösten 2003:

"Arvid Hanson, 87, fortsätter sin bojkott av frukostägg på servicehemmet. Han känner sig fortfarande kränkt.

- Maten blir bara av sämre och sämre kvalitet, säger han."

"Arvid Hanson fick känna av besparingarna i Höganäs kommun i förra veckan. Plötsligt serverades bara ett halvt ägg till frukosten."

Eller vad sägs om följande? Från Sveriges Radios webbsida våren 2005:

"På äldreboendet Hemgården i Skinnskatteberg i Västmanland får de gamla inte längre någon bulle till kaffet och de som vill ha läsk för att skölja ner sin medicin får nu ta vatten i stället. Besparingen beräknas till 10 000 kronor om året."

"Det finns budgetramar och inom de ramarna får verksamheten bestämma, säger Per Österberg, chef för socialförvaltningen i Skinnskatteberg."

En ofta förekommande brist inom äldreomsorgen gäller hjälp att ta sig till toaletten. För de gamla som är rörelsehindrade och kanske samtidigt har skört skelett, är det viktigt att få den hjälpen, eftersom de lätt kan skada sig om de ramlar.

Det är vanligt att en ringklocka finns vid sängen, för att vid behov kunna påkalla hjälp, även nattetid, men händer det något om man ringer? Kommer det någon? Eller är det så att nattpersonalen först går en rond på kvällen, sedan en på morgonen och däremellan har de själva lagt sig att sova?

En annan allvarlig brist är när man blandar dementa och mentalt friska på samma avdelning. Den som visserligen kan ha problem att röra sig men är helt klar i huvudet får därigenom en mycket påfrestande miljö.

"Kommunerna måste ta sitt ansvar!"

Så skrev Mikael Nestius i tidningen Stockholm City i juni 2007.

Vi ska återkomma till Nestius, men först litet mer musik.

("Klöversnoa", med Magdeburgarna.)

 

Hur kan det komma sig, att vi har så många och så allvarliga brister i äldreomsorgen, när de uttalade målen från riksdagen, beträffande kvalitet i äldreomsorgen, är så långtgående?

Förklaringen ligger till stor del i det som Mikael Nestius skrev i sin tidning City sommaren 2007. Jag ska snart återkomma till det.

Låt mig först påminna om vad Tage Erlander yttrade 1958:
"Våra resurser är begränsade, och ska räcka till mångehanda ting!)

Alltså: det finns samband inom politiken. I samhällsekonomin är det så att inkomster och utgifter hänger ihop, liksom att olika utgifter hänger ihop.

Närmare bestämt: satsar man mycket inom vissa områden blir det mindre över till andra områden.

Det här ligger ju på grundskolenivån för matematik, men för de politiskt korrekta är det på intet sätt självklart. Snarare tvärtom - i vissa sammanhang blir det moraliskt förkastligt att påpeka ekonomiska samband. Det blir nämligen liktydigt med att "ställa grupp mot grupp".

Det är här som Mikael Nestius kommer in, med sin maning till kommunerna att "ta sitt ansvar".

Man skulle möjligen kunna tro, att vad han här syftar på är bristerna i äldreomsorgen, men så är det inte. Vad Cityredaktören syftar på är de så kallade ensamkommande flyktingbarnen.

Jag säger "så kallade", då det mer är fråga om vuxna män än om pojkar. De flesta uppger sig vara närmare 18 år, men eftersom de inte har id-handlingar kan den verkliga åldern inte fastställas. Vad som kan konstateras är att dessa personer ofta har djupa mansröster, en utvecklad skäggväxt och fullvuxna manskroppar.

Cityexemplet är intressant på två sätt:

• För det första är Cityredaktörens ställningstagande typiskt för större delen av svenska massmedia. Det är ingen överdrift att här tala om ett ihållande och intensivt kampanjande.

• För det andra handlar det om avsevärda kostnader för skattebetalarna, ifall redaktörernas krav tillgodoses.

I synnerhet om man ser inte bara till denna grupp av så kallade barn, utan ser till invandringen som helhet. Där har slagits nya rekord under senare år. Från Irak tar Sverige ensamt emot lika många personer som hela övriga EU gör.

En antydan om vad denna hantering kostar ges på Kurt Lundgrens blogg i juli 2007:

"När det gäller avvisningar finns det hos Migrationsverket 15 049 öppna återvändandeärenden och hos polisen 20 117 öppna ärenden - det vill säga - i landet finns 35 000 personer som ej borde vara här.

Vid en avvisning har antalet bevakare per resa ökat från två till tre; ibland är det ett helt team med, polis, läkare, sjuksköterska, tolk - kanske tio man.

Det konstateras med ett understatement att asylprocessen i landet inte är i balans.

Domstolsprövningen i utlänningsärenden kostar 464 miljoner kr, nästan en halv miljard, vilket bland annat inkluderar advokatarvoden till den stora grupp jurister som i varje ärende är juridiska biträden. Detta är naturligtvis en mycket god inkomstkälla - vi kan inte bortse från det: i denna sak finns många sammanflätade intressen, inte alltid förestavade av just humanism.

De välbevakade avvisningsresorna beräknas i år kosta 204 miljoner kr."

Tar vi de totala kostnaderna för invandringen till Sverige så har Lars Jansson i sina beräkningar kommit fram till en siffra kring 240 miljarder kronor per år. Då finns det ändå många kostnader som inte kommit med i hans beräkningar.

• När omskärelser görs av icke-sjukvårdskunniga blir följden ofta svåra infektioner, som vår sjukvård tvingas ta hand om. Detta betingar höga kostnader - något som framkommit nu i samband med att man söker pläderandet för att svensk sjukvård ska ombesörja omskärelse av muslimska pojkar.

• Särskild polisbevakning krävs för att skydda invandrarflickor som lever under hot, pga av sina familjers hederskulturer.

Överhuvudtaget har vi kostnaderna för alla offer för den våldsbrottslighet som genereras av mångkulturen - kostnader som drabbar oss dels genom höga försäkringspremier, dels genom skatter till polisväsende, domstolsväsende, sjukvård, mm.

• När Mona Sahlin skulle valkampanjtala sommaren 2007 reste hon till Fittja och utlovade 15 miljarder kronor i bidrag, eftersom området blivit så nedslitet.

Tidigare har många särskilda satsningar gjorts på skolor i invandrartäta områden, till en kostnad av åtskilliga miljoner och miljarder. Det är pengar som till stor del gått upp i rök, rent bokstavligen. Antalet skolbränder har ökat varje år under det senaste decenniet.

Listan kan göras mycket lång, på olika typer av invandringskostnader som inte kommit med i Lars Jansson beräkningar.
Det blir förmodligen ingen överdrift att här tala om ett totalt belopp på 300 miljarder eller mer. Men även om vi bara håller oss till Janssons belopp kostar oss invandringen årligen cirka 240.000 miljoner kronor.

Det är ett belopp som skulle räcka till många frukostägg, kanelbullar eller glas mineralvattten.

Hela äldreomsorgen kostade år 2002 bara en tredjedel av vad invandringen kostar. Denna kostade 77 miljarder kronor.

("Wassermusik" - Händel)

 

Det var ett litet stycke ur Händels "Wassermusik" - på svenska "vattenmusik"

Två personer med insikter om äldreomsorgen i Sverige, Mats Thorslund och Sven-Erik Wånell, har skrivit en bok som heter "Åldrandet och äldreomsorgen". Den är utgiven 2006, på förlaget Studentlitteratur.

De uppehåller sig en del kring det som jag tidigare berörde, nämligen klyftan mellan de politiska målen och verkligheten. Och de skriver:

"Att de politiskt formulerade målen för äldreomsorgen är desamma som för 20 år sedan, samtidigt som verksamheten både till inriktningen men framförallt till omfattningen minskat så kraftigt är - som vi ser det - ett tecken på ett ökat gap över tid mellan de politiska målen och vad som faktiskt går att åstadkomma. Som politiker vill man förstås 'allt gott åt alla', det är då lockande att ducka för de svåra prioriteringsdiskussionerna och besluten."

Vem skall fatta prioriteringsbesluten, politikerna eller tjänstemännen? frågar författarna.

"Avvägningen av resurser mellan olika samhällssektorer görs på politikernivå. Det är också politikerna som fastställer budgeten inom olika sektorer, äldreomsorgen inkluderad.

Men hur resurserna inom äldreomsorgen sedan skall fördelas och vilka behov som skall prioriteras är inte självklart och verkar variera från en kommun till en annan... inte minst det ekonomiska utrymmet inom kommunen är mer styrande för vilken hjälp som erbjuds än socialtjänstlagen, som ska vara grunden."

"Det finns ... många goda mål för hemtjänst och äldreboende. Dock verkar ingen veta vad det kostar att förverkliga dessa, dvs grunden för en prioriteringsdiskussion saknas, och därför förs den heller inte."

De reella prioriteringarna, dvs vilka av kvalitetskriterierna som måste ges upp, får då göras av vårdpersonalen.

"Avsaknaden av dialog mellan tjänstemän och förtroendevalda om avvägningarna mellan kvalitet och pris måste uppmärksammas och åtgärdas. Man kan tala om en tystnadens kultur.

Tjänstemännen borde öppet kunna deklarera för politikerna att om pengarna inte räcker, så går det inte att uppfylla allt som står i anbudsunderlaget."

Vad kan tas bort? frågar författarna:

"Möjligheten för de äldre att få komma ut ibland? Möjligheten att få komma upp och få gå och lägga sig när man själv vill? Möjligheten att få duscha även om ens namn inte finns på dusch-schemat den dagen?"

"Vi måste starta en öppen debatt om prioriteringar, även om Socialtjänstlagen egentligen inte medger det! I teorin är det enkelt vad som måste göras - om pengarna inte räcker till de mål vi satt upp måste målen ändras. Eller omvänt - om målen ska uppfyllas måste det till mer pengar. Att fortsätta att låtsas att mål och medel hänger ihop i dagens äldreomsorg är att agera som strutsen."

Inom givna ramar för äldreomsorgen kan och bör diskuteras hur resurserna ska kunna användas på bästa sätt. Som det nu är går en mycket stor andel av omsorgsresurserna till vård åt personer över 80 eller 85 år, oftast dementa, ofta redan döende. Är det en vettig prioritering?

Förvisso kan vi här stå inför obehagliga val!

Vill man undvika att behöva göra sådana val måste det istället göras prioriteringar i ett större sammanhang, dvs mellan resurser till äldreomsorgen och resurser till andra samhällsområden.

För min del anser jag att resurser bör föras över från invandringspolitiken och mångkulturen till äldreomsorgen. Istället för att satsa på utlänningar ska vi satsa på dem som en gång byggt upp vårt svenska välfärdssamhälle - våra egna gamlingar.

("Det var jag som byggde landet", med Fria Proteatern)

 

Antag att samhället verkligen skulle satsa på äldreomsorgen, vad skulle det kunna betyda?

Helt konkret skulle det kunna innefatta följande åtgärder:

1. Dricksvatten

Ett glas dricksvatten ska alltid finnas vid sängen hos envar. Varför inte installera en behållare med en liter dricksvatten vid varje säng, från vilken gamlingen själv kan fylla på sitt dricksglas genom att trycka på en knapp? Ungefär som vid en tandläkarstol.

Det handlar inte bara om att kroppen behöver vätska. Inte minst äldre människor kan drabbas av muntorrhet, som kan skada tänderna. Det kan också störa nattsömnen. Tillgång till ett glas dricksvatten vid sängen kan vara en trygghetsfaktor och ge bättre sömn. På så vis kan det bli dubbelt viktigt för hälsan.

2. Toabesök

För att även den som är rörelsehindrad ska kunna gå på toaletten under natten får nattpersonal inte ha den inställningen att man själv ska kunna sova på arbetet.

Eftersom nattarbete är särskilt påfrestande, för att inte säga hälsofarligt, bör det kompenseras genom extra ledighet.

3. Mat

Tillräckligt mat, god och näringsrik mat, måste serveras.
Den måste serveras fördelat på dygnet, så att nattfastan aldrig överstiger 11 timmar.

4.Uppdelning av dementa och mentalt friska

Mentalt friska patienter ska på äldreboenden inte blandas med dementa.

5. Sällskapsdjur

"Kärleksfull omvårdnad" är ju en vällovlig ambition, men i praktiken har personalen inte mycket tid åt varje gamling på äldreboenden. Här kan en katt, en hund eller ett annnat sällskapsdjur göra underverk. De kan påtagligt liva upp tillvaron för äldre personer, även dementa - det visas av erfarenheter. På varje äldreboende bör därför - i normalfallet - finnas ett eller flera sällskapsdjur.

---

I nästa program ska fortsätta på temat Äldreomsorgen, närmare bestämt med fokus på personalen och arbetsmiljön.

I det sammanhanget ska jag komma in på Allmänna Arvsfonden - hur medlen ur denna idag används och hur de skulle kunna användas på ett bättre sätt.

("En sång om frihet")