"SÅ STÄNGDE SVERIGE
SINA GRÄNSER". På det temat skrev Elisabeth Abiri en helsidesartikel
i Kvällsposten den 22/11 -00. Abiri är forskare vid institutionen
för freds- och konfliktforskning i Göteborg och har doktorerat
på ämnet svensk flyktingpolitik. Hon är med andra ord "fil dr i svensk flyktingpolitik".
I ingressen sägs: "För inte så länge
sedan var Sverige med sin generösa flyktingpolitik ett föregångsland
för andra länder. Så är det inte längre."
Här ligger ett dubbelt påstående,
det första främst värderingsgrundat, det andra faktagrundat
(i den mån det stämmer):
1. Det är önskvärt med en
"generös flyktingpolitik"
2. Sverige har år 2000 inte en sådan
politik.
Att söka asyl är "en grundläggande
mänsklig rättighet", inleder Abiri sin artikel. Längre
fram i artikeln går hon ett steg längre och kritiserar första-asyl-lands-principen.
Med andra ord: envar ska ha rätt att själv välja asylland.
Föredrar man just Sverige så ska Sverige ha skyldighet att ta
emot vederbörande som asylsökande.
Om återsändande skriver Abiri:
"För att undvika
ett tillbakaskickande söker många asyl först efter några
dagar inne i Sverige. På så sätt får flyktingen en
möjlighet att dölja sin resväg.
Detta försöker
myndigheterna motverka genom att se dessa ansökningar som 'mindre trovärdiga'
och genom att utveckla alltmer avancerad teknik för att söka igenom
fordon och bevaka gränser för att minska antalet människor
som 'dyker upp' innanför landets gränser."
Varför sätter Abiri "mindre
trovärdiga" inom citationstecken? Är det inte just så,
att de faktiskt är mindre trovärdiga, att sannolikheten
är hög att vederbörande inte skulle klara en riktig asylprövning?
Varför annars trixa?
Det har ju satts i system att dröja
sig kvar och därigenom skaffa sig "humanitära grunder"
för uppehållstillstånd. Doktor Abiris artikel är intressant
inte bara för vad hon skriver om utan lika mycket för vad hon
inte skriver om.
Måltavla för henne är också
Sveriges visumbestämmelser. Visumtvånget för människor
från 135 länder gör, menar hon, rätten att söka
asyl i praktiken mest fiktiv. Hon avslutar sin artikel:
"Vilka människor
kan då enligt denna väv av regler och bestämmelser söka
asyl i Sverige i dag? Jo, de som är förföljda men som ändå
har möjlighet att skaffa sig giltiga pass och visum och som kan anlända
till Sverige direkt utan att passera något annat land. Att vi i dag
över huvud taget har några asylsökande beror till största
del på att desperata människor finner kryphål i reglerna,
att de anlitar människosmugglare eller på andra sätt försöker
hävda sin rätt att söka asyl..."
Här har Abiri i och
för sig rätt. Men varför är det så som hon beskriver?
Förklaringen ligger
i att den svenska regeringen vill uppnå samtidigt två saker:
a) Behålla ett gott anseende, i
sina egna och andras ögon, genom att formellt leva upp till högt
ställda krav på humanitet.
b) I praktiken strypa tillförseln
av asylsökande, eftersom situationen i annat fall skulle bli ohanterlig.
Lösningen blir dessa visumkrav. Med
den konsekvensen att hela asylinstitutionen - i kombinationen med människosmugglingen
- förvandlas till ett lotteri. De som får uppehållstillstånd
har inte mycket att göra med vilka som har störst skyddsbehov:
många med skyddsbehov får aldrig en chans att komma till Sverige
många som saknar skyddsbehov lyckas både ta sig till Sverige
och trixa till sig ett uppehållstillstånd efter asylansökan.
Doktor Abiri bortser bara från att
här föreligger ett dilemma. Hennes recept är tydligen bara
att visumkraven bör slopas.
Arma Sverige, om så skulle ske!