Bakom den svenska modellen
fanns målsättningar om trygghet och jämlikhet:
På individnivå skulle ske en ekonomisk utjämning över
livets olika faser, genom i ena änden barnbidrag, fri skolgång
mm, i andra änden pensioner och äldrevård.
På kollektiv nivå skulle ske en utjämning mellan fattiga
och rika, genom en progressiv beskattning och olika bidrag.
Men precis som i varje enskilt
hushåll utgifter måste täckas av motsvarande inkomster,
gäller detta på kommunal och nationell nivå. Budgetar måste
gå ihop.
Det förutsätter
att det inte finns en utbredd vilja att missbruka systemet och att dra sig
undan sin del av ansvaret för att helheten ska fungera. Det måste
finnas tillräckligt många som - även om de inte tycker det
är "häftigt" - lojalt betalar sin skatt. Det får
itne finnas för många som är arbetsovilliga och/eller tillskansar
sig bidrag som de inte har rätt till.
I annat fall går alltså
ekvationen inte ihop, och en finanskollaps blir bara en tidsfråga.
Ett mått på situationen ger två löpsedelsrubriker
från år 2003, återgivna i DSM nr 3/03: