Dagstidningarna rapporterade den 12/1 -03 om att polisen i Malmö känner en tilltagande uppgivenhet beträffande ungdomsbrottsligheten. De brottsaktiva ungdomar som sätts fast är snart ute igen, det blir just inga straff eller märkbara åtgärder från rättssystemet.

Ur Sydsvenskan: "Samtidigt som ungdomsbrottsligheten i Malmö ökat kraftigt, har polisen stora svårigheter att rekrytera poliser som utreder brotten åt åklagarna. En anledning till ointresset är att många poliser tycker att jobbet är meningslöst när de unga ändå inte får tillräckligt kännbara straff och snart begår nya brott igen."

En polisrapport visar att den totala brottsligheten i Malmö år 20002 ökat med 4 procent jämfört med en snittvärde för de tre senaste åren. För våldsbrott och rån på gator och torg är ökningen väsentligt större: väskryckningarna har ökat med 62 procent, misshandel utomhus med 16 procent, personrånen med 7 procent och bilstölderna med 15 procent.

Det är ju inget nytt fenomen, att personer under 18 år kan vara väldigt brottsaktiva och ibland begår grova brott. Så har det varit i över ett decennium. Den självklara åtgärden borde naturligtvis vara att sänka straffmyndighetsåldern. Är man stor nog att allvarligt skada andra människor och göra städer otrygga, då måste man också anses vara stor nog att ta ett straff.

Helst bortsett från moraliska aspekter är det ändamålsenligt att samhället reagerar, det är enda sättet att få stopp på vidare karriärer i brottslighet.

Men våra politiker gör inget. Situationen speglar ytterst en kris för vårt partisystem. De som hamnar i riksdagen har dålig kontakt med vanliga svenskars verklighet. De lever i sin egen värld.

 

---