Ur Sydsvenskan den 12/1 -04:

"I år skulle 80 procent av Sveriges befolkning i åldrarna 20 till 64 år vara sysselsatta på den reguljära arbetsmarknaden. Detta enligt ett mål som statsminister Göran Persson formulerade i slutet av 1990-talet.... Istället har arbetslösheten stigit till 5,4 procent och sysselsättningsgraden sjunkit med en hel procentenhet: från 77,5 till 76,5 procent.

I en stad som Malmö är läget värre än så: här är sysselsättningen bara 64,3 procent. Nästan var tredje vuxen Malmöbo står utan jobb."

Storstäderna har landets i särklass högsta kostnader för socialhjälp:

"Göteborg har nu passerat Malmö som landets största socialhjälpsgivare: bidragen kostade där 5 257 kronor per invånare år 2002. Malmö intar andraplatsen med 4 966 kronor per invånare. På fem-i-topplistan finns också Norrköping, Botkyrka och Stockholm, alla med årskostnader över 4 300 kronor per invånare."

Sydsvenskan gör sedan ett konstaterande som länge varit tabu i pk-kretsar:

"Socialbidragskostnaderna tär hårt på storstadskommunernas resurser och beskär utrymmet för angelägen kommunal service, t ex barnomsorg, skola och äldrevård."

 

Tidningen fortsätter:

"Bland det mest oroande i utvecklingen av socialbidragskostnaderna är att de unga bidragstagarna för varje år blir allt fler. Nyligen visade Ungdomsstyrelsens studie av ungas levnadsvillkor (skrift 2003:9) att andelen 19-20-åringar som varken studerar eller arbetar har ökat från 10 till 20 procent sedan början av 1990-talet. Andelen 20-åringar med jobb har på tjugo år halverats från 64 till 32 procent."

Detta skulle kunna vara fråga om ett eget val:

"I samband med studien varnade professorn i socialt arbete, Tapio Salonen, för att de unga som väljer bort både studier och arbete riskerar ett långt utanförskap och beroende av bidrags- och aktiveringspolitik."

Artikeln lyfter avslutningsvis fram en viktig aspekt:

"Ett annat stort socialpolitiskt dilemma gäller småbarnsföräldrar, särskilt ensamstående. För dem krävs förhållandevis hög ingångslön för att arbete skall betala sig bättre än passivt bidragsmottagande.

Bidragssystemen måste reformeras och förmånerna av ett aktivt och produktivt arbete bli bättre om inte välfärdssystemen skall braka samman. "