Björn Elmbrant skriver
i Aftonbladets särtryck "De fattiga & de rika"
och konstaterar att vardagsmarginalerna krympt dramatiskt för underklassen
i Sverige:
"Och när marginalerna
krymper och säkerhetsnätet blir glesare kan otryggheten upplevas
som närmast outhärdlig. Samtidigt har alla kunnat se att det inte
saknats pengar i den hyperkapitalistiska ordningen... Att Leander, Malmsten
och ett antal andra över huvud taget givits möjlighet att sätta
sprätt på miljarder i huvudlösa affärer beror på
att betydande pengabelopp flyttat över från hushållen och
den offentliga ekonomin till spekulationssektorn.
Stanley Roach, chefsekonom
på en amerikansk investmentbank, har talat om 'ett historiskt pendelslag
där makten förskjutits från arbete till kapital'.
En av de omständigheter som avgjort att pendeln svängt över
till de rikas förmån har varit den långa och djupa arbetslösheten.
Den som mister sitt arbete tappar ekonomi
och självkänsla, medan de som funnits kvar på arbetsmarknaden
disciplineras: vem vet vem som får gå
nästa gång?"
"En annan sak som gjort att pendeln svängt är ett antal politiska
beslut, främst avregleringen av valutahandeln. Den fick till direkt
följd att regeringen måste minska budgetunderskott och statsskuld."
Vad Elmbrant främst
kritiserar s-regeringar för är dock inte detta, utan beslut som
uppmuntrat "aktiehysterin":
"Att föra en
politik som ger svängrum för produktiv företagsamhet, det
är gammal socialdemokratisk tradition där jag tycker mer går
att göra än vad som gjorts. Men spekulanterna?"
Björn Elmbrant menar
att det högt uppe i s-ledningen funnits en föreställning
om att klassamhället varit på väg att försvinna, därför
kunde man ge större plats åt "de välståndsbildande
krafterna", dvs de rika.
"Antalet 'långvägare'
i politik och förvaltning, personer som någon gång själva
varit fattiga, blev färre. När politiken blev ett yrke ökade
beroendet av flyktiga medieopinioner och politiserande ekonomer. Det var
alltför lätt att glömma folkhemmet."
Sedan citerar Elmbrant ur
Per-Albins folkhemstal 1928 och
vill dröja vid
"bilden av folkhemmet
som ett samhälle som accepterar olikheter, men som kräver en samhällsanda,
en ömsesidig insikt om att många problem är gemensamma och
måste lösas tillsammans. Till exempel att de rika har ett intresse
av att de fattiga inte ramlar ur systemet.
Läser vi tanken
om folkhemmet på det viset inser vi också vad som är dagens
bristvara. Det är samhällsandan som fattas.
DET DRAMATISKT nya med
det klassamhälle som beskrivs i Aftonbladets reportageserie är
att där saknas tanken på det gemensamma. Att de rikas löner
och förmögenheter drar i väg saknar varje legitimitet hos
de fattiga. Och de rika ser inte de fattiga, och de som inte syns
finns inte.
Den stat som beskrivs
mellan raderna i reportagen förefaller vara en stat som inte behandlar
alla lika, utan har spekulanterna som kelgrisar och de mest utsatta som
styvbarn, för att använda Per-Albins ord.
Staten har lämnat
de fattiga och gjort dem mer utsatta, mer beroende av marknaden för
sina livschanser och sin levnadsstandard. Mer av tillfälliga jobb,
svagare skyddsnät, sämre bostad, svårare att låna
pengar. En serie otryggheter som läggs ovanpå varandra.
Behovet har dramatiskt
ökat av en politik som, med sociologen Stefan Svalfors ord, 'utgår
från ett klassperspektiv'."